Min förra hund togs in till Sverige genom en stiftelse ifrån Portugal , det är 11-12 år sedan . Jag lät göra en Veterinärbesiktning direkt för säkerhets skull , hade mail/telefonkontakt med stiftelsens kontaktperson under en längre tid efter att hunden kommit till Sverige . Tyvärr så somnade min hund in förra sommaren pga . Sjukdom . Det slumpade sig så att det blev en hund ifrån Portugal som behövde ett hem, Ingen annan orsak . Aldrig ångrat det beslutet , en fantastisk hund 💚

#1 Okey. Så han skickades hit innan någon valt att adoptera honom?

Hoppas jag inte går OT nu, då får Hera städa bort detta.

Jag håller helt och hållet med #0.
Själv har jag bara adopterat svenska hundar som behövde ett nytt hem, fast det går väl mer under namnet omplacering då dom kom från en privatperson/familj till en annan.

Intressant tråd, hoppas fler vill bidra, precis som Hera skrev i #0!

Räknas det att man adopterade en hund som redan fanns i Sverige? : ). Det har jag gjort i alla fall. Håller med alla argument du räknar upp. Innan jag skaffade hund var jag intresserad av att köpa en collie, jag kollade stamtavlor och MH-test tills jag blev korsögd.. Kom fram till att om jag någon gång ska ha en collie ska det vara en som har amerikanska linjer (vilket är oerhört svårt att finna i Sverige, plus att jag ej har tid med en valp just nu). Har varit och kikat på hundar i sverige som jag varit intresserad av men tyvärr har ägaren stressat oerhört med att få iväg hunden, vissa har inte velat svara på alla frågor direkt eller visa upp stamtavla ordentligt, så då har jag backat. Jag vill ha ALL info som finns :).

Men för att svara på dina frågor…

Jag är nyfiken på varför vissa väljer hundar från utlandet istället för svenska. Tycker man mer synd om de hundarna? 

Har inget att göra med att jag tkr synd om hundarna (inte som första argument i alla fall). Snarare att det i Sverige mestadels är siberian huskeys och amstaffs som finns att ta som omplacering. Ofta pga. en väldigt hög aktivitetsnivå. Jag har inte känt mig säker på att kunna erbjuda rätt hem för dessa raser… Ibland har någon lämplig hund dykt upp, men då har jag inte känt förtroende fr ägaren. Hunden jag adopterade fanns redan i Sverige och jag fick träffa henne och ställa tusentals frågor och jag fick mer info än vad jag frågade om, så det tryggade mig. 

Känner man att de är i större behov av ett hem? Handlar det om att man tycker de har mycket sämre levnadsvillkor än hundarna i Sverige?

Alla hundar har behov av ett bra hem. Men på de adoptionssidor jag kikade på så kände jag absolut att det fanns flera hundar som jag skulle kunna trivas med och som skulle trivas hos mig. Jag har inte funnit någon svenskfödd omplaceringshund som känts rätt för mig. Jag har gått på individ och ägarens vilja att ge mig all info och finnas kvar som kontakt.

I Sverige så är det väl inte så många hundar som saknar hem? Hundarna här som omplaceras har ju redan ett hem (tänker på att flesta inte är akuta omplaceringar)? Eller tänker du på såna hundar som blivit tagna från sina ägare pga misskötsel?

Jag och min sambo håller koll på "Hundar utan hem". Personligen tycker jag att alla hundar förtjänar att ha ett hem med en egen familj och uppmärksamhet. Vissa hundar mår ju dåligt utav att vara i hägnet. De flesta hundar här i Sverige som behöver omplaceras kastar sig folk över. Men det är ju inte riktigt samma sak med gatukorsningar ifrån ett annat land. Så det är väl tanken på att man nästan är säker på att svenska hundar kommer få ett annat hem ändå, även om man själv inte väljer att ta den. Sedan är väl sanningen att folk väljer att importera hundar för deras "historia" för att de helt enkelt bara tycker synd om dom.

Det behöver bli striktare veterinärkoller, det sista vi alla med hund vill är att någon ska importera en sjuk hund som kan smittas. Eller att utsätta en sjuk hund för sådant lidande helt i onödan.

Att hundar upplever stress vid att komma till en ny familj upplever ju alla hundar när de omplaceras, så det är ju inget som blir annorlunda om man jämför med svenska och utländska hundar. Däremot är flyget något som kan vara riktigt stressande. Nu när man tänker efter så känns det knappast särskilt etiskt att sätta ostabila hundar på ett flyg. Det känns ju bara väldigt egoistiskt. 

Tycker att hundräddningsorganisationer borde tänka efter lite mer, "Kommer den här hunden kunna bli stabil?" "Är den tillräckligt frisk och stabil för att flygas och byta miljö?".

#5 Jag menar de som bor på tex hundar utan hem. Hundar som är hemlösa av olika anledningar.

Valt en hund från Rumänien. Lite av en slump, men jag skulle göra om det igen. :)

Min anledning är just precis det du nämnde. Hundarna har det sämre där. I de flesta kommuner där nere finns det sk "public shelters", dvs hägn som kommunen driver. Hundfångare åker runt och fångar in hundar från gatan, och ibland även från trädgårdar, sedan sätts de där, på ett ställe som inte är mycket bättre än ett koncentrationsläger för hundar.  Unga, gamla, hanar, honor, mammor med valpar, stora, små, okastrerade, med alldeles för lite mat, för många hundar på liten yta och oftast under bar himmel. De som har tur blir utköpta av någon frivilligorganisation och hamnar i ett bättre hägn, där de får veterinärvård och mat. Många hundar som kommer hit kommer faktiskt inte direkt från gatan utan är räddade från public shelters. Så för varje hund man kan ta från ett volontärhägn har en ny en chans att komma ut från ett helvetes- shelter. 

Sen det här med att "hjälpa på plats", naturligtvis görs det också, alla små organisationer jag känner till i Rumänien jobbar så gott de kan med sk spay/ neuter, dvs fånga in gatuhundar, kastrera och släppa ut igen, de erbjuder även i viss mån lokalbefolkningen som inte har råd detsamma för deras husdjur. Julies organisation försöker även komma ut i skolor och föreläsa för att förändra djursynen. Har man kontakt med en bra organisation där nere är det nog lättare att skicka iväg en peng då och då för att hjälpa till med sådant. Däremot undrar jag i mitt stilla sinne hur många av dem som skriker om att man absolut inte ska ta hit hundar från utlandet, utan hjälpa på plats, som verkligen gjort det?

#7 Ser inte att någon påstått att hundarna kommer direkt från gatan så jag vet inte varför du förklarar det.

Och vem "skriker"? Jag uppfattar det som misstro. Att du tror det är få som hjälper till.

Nej, men man får ofta höra det faktiskt, att folk tror att man "kidnappat en lycklig fri hund från gatan".  Väldigt vanligt, därför jag påpekar det.

Ja, jag tror faktiskt  inte alls det är vanligt att man hjälper till, utan att de som säger så bara påpekar att det är så det borde göras istället, utan att verkligen göra det. Tråkigt, men om du vet motsatsen får du gärna visa mig. :) Nu menar jag inte de människor som inte har möjlighet att ha hund/ ha fler hundar, men väljer att stötta olika projekt ändå, utan de som har inställningen att det inte ska komma hit hundar från utlandet, min inställning är att de skulle inte heller välja att faktiskt skicka det ekonomiska stödet det pratas om.

När vi leta efter omplaceringshund så leta vi lite överallt, men efter läst för mycket om sjuka hundar som tagits hem så vart valet ta en svensk hund som har behov av ett hem. Vi ställde oss i kö på 2 olika hem men hittade våran via privat annons.  Det var träff för se så hon gillade oss och hade prövotid. Allt klicka och hon fick bo hos oss.   Nu har vi andra hundar och skulle vi välja en omplaceringshund så hade vi troligen  valt det genom någon uppfödare eller rasklubb.

#9 Hur menar du att jag skulle kunna bevisa att folk i vårt land hjälper hundar utomlands?

Kan du bevisa att det inte sker?

För övrigt ser jag riskerna med införsel av hund till landet som skäl nog. Utan att man behöver skänka pengar för att få ha den åsikten. 

Jag känner flera som skickat både saker och pengar till utlandet.  Precis som jag också har gjort.

Köper enbart hund jag kan träffa innan :) 
Och vill hjälpa de hundar som behöver nya hem här i Sverige i förstahand

En anledning som ofta nämns är väl att hundarna från Sverige oftast är krävande hundar med olika typer av problem och att det enligt vissa har varit omöjligt att hitta en svensk hund som passar deras livssituation. Det kan ju inte jag säga så mycket om, men samtidigt blir det för mig konstigt när samma person som påstått att det inte gick att hitta en passande svensk hund köper en osedd hund från utlandet, som den aldrig har träffat och dessutom har väldigt lite bakgrundsinformation om. Att köpa en hund från utlandet och träffa den för första gången på en flygplats känns ungefär som att köpa hund på blocket och plocka upp den vid en bensinstation. Jag skulle aldrig köpa hund på det sättet. Däremot kan jag förstå om en person åker ner och fastnar för en hund på plats som den sen vill ta med hem, då spelar nog inte ursprung någon större roll.

Jag har 3  hundar från utlandet. 2 från Spanien, och en från Portugal. När jag köpte den första (vägrar kalla det adoption) för snart 7 år sedan, var det för att jag ville ha en hund, men inte någon specifik ras, och hittade ingen via nätet , vare sig blocket eller andra omplaceringssidor. Halkade in på en organisations sida, och därav blev det att min älskade Kelly kom hit. Sen kom Paddy och Molly, genom organisationer. Min fjärde, älskade hund, omplacerades till mig av en bekant. Han, en svensk hund med stamtavla, omplacerades pga hans oerhörda stress (avelsproblem) . Tyvärr var jag tvungen att låta honom somna in för ett par veckor sedan. 

Jag rekommenderar inte någon att köpa hundar från utlandet, nu pratar jag om hundar som fångats in för att de vandrar på gatorna, dvs hemlösa. Jag har haft en enorm tur med mina tre, men jag rekommenderar det inte.

Jag har haft två hundar som inte varit födda i Sverige, en insmugglad i landet och en s.k. gatuhund som togs in av en organisation. Eftersom jag antar att frågeställningen främst gäller "gatuhundar" så koncentrerar jag svaren kring min Spanska omplacering. 

"Jag är nyfiken på varför vissa väljer hundar från utlandet istället för svenska. Tycker man mer synd om de hundarna? Känner man att de är i större behov av ett hem? Handlar det om att man tycker de har mycket sämre levnadsvillkor än hundarna i Sverige?"

Jag kan bara uttala mig om mina val. Även om jag umgåtts med många som köpt hund från utlandet är människor olika och har/haft olika skäl till att välja som de gjort. Vi är knappast en mer homogen grupp än andra hundägare.

Jag valde alltså att skaffa en individ som passade mig och mitt liv, att hon utöver det var en helt fantastiskt hund och att jag aldrig kommer hitta hennes like gjorde såklart inte saken sämre. Hon var nog det närmaste perfekt man kan komma. ❤️

Vilket land hon kom ifrån var i stort sett oväsentligt, självklart innebar det lite mer efterforskningar och jag såg det som en nackdel men inte så stor att jag skulle avstå från att köpa henne (bevisligen) och jag har aldrig haft skäl att ångra mig.

Sen finns det hundar jag tycker synd om, både svenska och utländska, men min tös har aldrig varit en av dem. Jag räddade henne inte, hon hade kunnat hamna i vilket hem som helst och de hade älskar och värnat om henne precis som jag. Det var jag som hade tur som fick henne. 

Jag skulle inte rekommendera någon att ta en utländsk omplacering före en svensk omplacering, men jag skulle å andra sidan inte helt avråda från det heller. Det finns dock mycket jag är kritisk till så en del tänk på och tänk om hade jag nog smugit in. Å andra sidan finns det en del argument som "motståndarsidan" använder också som jag brukar kritisera så det går kanske på ett ut.

Mina personliga erfarenheter är att det generellt inte är samma slags hundar som söker hem i Sverige som utomlands (med vissa undantag) och att friska svenska okomplicerade sällskapshundar inte har några problem att hitta nya hem, tvärtom står intressenterna i kö. Tar man Hundstallet som exempel har de så många intresseanmälningar att de inte har tid att svara alla. Att hundar avlivas för att någon väljer att ta en utländsk omplacering (som ibland påstås) ställer jag mig därmed tveksam till.

Ni som adopterat från utlandet går ni fått vad ni önskat? Makens syster adopterade från Spanien och hon fick en hund som var dubbelt så stor än vad som var sagt. Han är rädd för ALLT och ALLA, kan inte vara ensam utan att riva lägenheten, kissar på sig när de får besök osv.. De fick skaffa en till hund som sällskap och henne fick de ta till veterinären för att dra ut praktiskt taget alla hennes tänder. (Vet inte vad hennes sjukdom hette men hon luktade ruttet ur munnen). Före den här hunden så hade hon en annan som dog(avlivad) pga någon ovanlig sjukdom i blodet. Då kom organisationen emot och betalade halva räkningen hos veterinären. Jag skulle själv vara alldeles för orolig för att liknande skulle hända mig för att våga adoptera från utlandet.

Jag är väldigt tveksam. Min familj har varit jourhem åt organisationer, och åtminstone två utav "egna" hundar samt massvis (!) utav hundar vi känner till skulle inte ha kommit hit ifrån första början. Hundar som varit livrädda och så förstörda mentalt att de skulle fått somna in i sina hemländer. Dock har vi även haft tur, min egen hund ifrån Spanien fick jag ha frisk både kroppsligt och mentalt i åtta år innan han nu i Maj fick somna in, ungefär tio år gammal.

Ska man nödvändigtvis importera så rekommenderar jag att åka ned och träffa hundarna först. Det förskönas ofta alltför mycket i hundarnas beskrivningar. Väl där nere har man även möjlighet att själv ta hunden till veterinär och se att det går ordentligt till.

#1. Nej adoptionen var klar innan de tog in honom i landet med karantän osv.

#16: Nu fanns min hund i jourhem och jag hade möjlighet att träffa henne lite innan jag tog med mig henne hem men hon var i princip precis så som jourhemmet beskrivit henne. Lite variationerna skulle jag påstå är naturliga när hunden byter hem/miljö och än mer såklart om hunden kommer till ett helt nytt land.

Men att hunden skulle vara i fel storlek skulle jag nog inte oroa mig för i annat fall heller. De hundar jag tittat på har alla haft flera bilder och jag skulle dessutom vilja ha en film på hunden. Mentaliteten skulle oroa mig mer. Jag har träffat många hundar men det finns tyvärr några stycken som, enligt mig personligen, inte borde ha kommit till Sverige och främst har det då handlat om rädslor. Vissa av dem är idag trygga lyckliga hundar men vägen dit har såklart varit tuff för både dem och deras ägare. 

Jag skulle rekommendera att välja en vettig organisation, min finns dock inte längre. Tyvärr är det många som verkar se kvantitet före kvalitén. Jag hade velat se en film, så jag med egna ögon kan se hur hunden interagerar med människor samt andra hundar (det senare brukar dock sällan vara ett problem). Aktat mig noga för hundar som uttryckligen varit skadade men numera "mår jätte bra" eller hundar som är "blyga men behöver kärlek för att komma ut ur sitt skal". Jag skulle vilja prata med personer som varit på plats och träffat hunden, allra helst någon jag känner eller har vänner som känner. 

Är hunden en "renodlad gatuhund" och har bara bott i hägn bör man inte förvänta sig att den är rumsren eller kan vara ensam hemma utan får räkna med att det i princip är som att skaffa valp (dock en fullvuxen en).

jag fick min hund (ja helt gratis) efter att han importerats in från Bosnien där han är född som gatuhund, men som hade extrem tur att som 8-9v, bli påkörd av en bil, och räddad av en privatperson som verkligen brinner för att rädda djur, och som tog honom till veterinären och fixade hans operationer & vaccinationer & allt som hör till. och sen fick han bo i ett riktigt hem med både hund & kattkompisar tills han blev utadopterad via en organisation till Sverige, och till slut efter att han flyttat runt lite så kom han hem till mej, där han ska stanna

*har till och med kontakt med personen som räddade min Vincent, och skickar uppdateringar lite då och då, och får valpbilder skickade som tack*