Min hund brukar hoppa upp och slicka mig i huvet om jag står upp (haha) osv.., eller lägga sig hos mig.

Vissa hundar reagerar så.

Min border collie vill ligga nära/pussar på mina händer om jag är ledsen.
Familjens golden ska slicka en i hela ansiktet och trösta.
Medans familjens labrador skiter i en fullständigt och går iväg och vill vara någon annanstans.

Då jag får panikattacker = gråter, hyperventilerar och skakar okontrollerat så är Valle lite försiktig och avvaktande, men ber jag honom komma så lägger han sig så nära han kan och vill mysa men försöker samtidigt muntra upp mig med lite små bus.
Velvet vet exakt vad som behöver göras och kommer direkt och ställer sig nära mig med sidan mot mig, vaktar så ingen obehörig kommer för nära, låter mig krama henne och hon slickar på mina händer då och då, ibland även ansiktet för att trösta mig. Får hon ingen reaktion av mig då hon kommer så puttar hon på mig med nosen tills jag kliar henne. Hon visste instinktivt redan som valp hur hon skulle bete sig vid mina panikattacker och har tack vare det hjälpt mig igenom jobbiga perioder.

Trassel brukar komma fram och undersöka vad jag håller på med/om jag är okej. Och när han konstaterat att det inte är någon större fara med mig så går han, om inte han själv känner för att gosa. Jag gråter sällan så tror inte han fattar vad jag håller på med riktigt.

Om jag gråter så vill min hund vara nära, men skulle jag mysa med honom när jag gråter då drar han. Vilken kärlek 😂
Nä men när jag är nedstämd/sjuk vill han vara hos mig så länge jag inte håller på för mycket med honom.

Han bryr sig inte nämnvärt. Har jag däremot en ångestattack så lägger han sig på mig och bara finns, han gnäller, slickas eller oroar sig aldrig.
Han är väldigt trygg i sig själv och smittas inte av mina känslor särskilt lätt, däremot kan han gå in i försvarsläge när jag mår som värst, alltså att han tar på sig rollen att skydda mig emot andra (främlingar då, familjen litar han på).