Jag känner att jag fastnat totalt och vill mest skriva av mig. Kanske någon varit med om liknande eller har tips på hur vi ska kunna komma vidare.

Vi hade möjlighet att ha honom hemma väldigt länge i början då någon av oss alltid var hemma. Vi har alltid tänkt att den dagen vi får förändrade jobb är vi beredda att betala för hunddagis/dagmatte mm för att få vardagen att gå ihop. 

Efter en period skedde en jobbförändring som ledde till att vi behövde ha vår hund på hunddagis. Och vi hittade ett dagis som kändes jättebra och trevlig personal och vår hund verkar trivas superbra, han älskar personalen och kastar sig över dem varje morgon vilket känts jättebra för oss. Efter några månader på dagis har vi däremot märkt att det är allt svårare att hinna lägga den tid på träning med honom som vi tänkt man skulle hinna och nu när ingen av oss är med honom hela dagarna har han tappat en hel del i sin uppfostran. Vi bor i ett väldigt hundtätt område och sedan vår hund började på dagis har han fått problem med hundmöten. Just nu känns det inte som vi gör annat än tränar på att bete sig heeela promenaderna, men efter snart 1 år har vi fortfarande inte gjort några framsteg trots flera tillfällen med hundtränare mm.

Det känns som att när vi inte har möjlighet att vara med vår hund på dagarna längre har vi tappat kontakten och det har påverkat väldigt mycket på hur han är med oss. Och det känns förjävligt att vi inte har möjlighet att ge vår hund det han behöver, mer tid med husse och matte för att må bra. Nu i efterhand har vi insett ännu mer hur beroende/stor påverkan vår närvaro har på honom. Vi vet att de behandlar hundarna bra på dagiset, och att vår hund kopplar av bra där och inte är stressad på dagarna (han sover mest) men att inte vara med oss på dagarna/vara på hunddagis har fått honom stressad övrig tid. 

Jag vet att det är många hundar som inte kan vara på dagis för de blir för stressade men jag har alltid trott att de inte klarar av den miljön? Det gör ju vår hund då han sover större delen av dagarna när de inte promenerar hundarna. Kan det vara så att han trots allt har blivit stressad av att vistas på dagis men att detta märks först efter att han kommer hem från dagis? 

Känner mig helt lost i vilket fall som helst och att vi inte klarar av att hantera hans hundmöten. Vi älskar stället där vi bor men hade känts tusen gånger skönare att bo långt ut på landet och aldrig någonsin möta människor eller andra hundar. Men det är inte möjligt att flytta för oss även om vi önskar vikande göra det. Så som vi bor nu är varje promenad tillsammans en kamp då det är så små gator och trottoarer så det finns aldrig utrymme att kunna gå undan vid hundmöten och att byta håll och ha den mötande hunden bakom oss istället och försöka gå ifrån dem stressar bara vår hund ännu mer med en hund bakom. Jag fattar inte hur vi ska kunna jobba med hundmöten när vi alltid möter flera hundar per promenad och aldrig kan ge vår hund det avståndet han behöver, jag håller på o sliter mitt hår över detta. Tar gärna emot tips för jag känner mig helt maktlös i dessa situationer…

Jag ÄLSKAR vår hund så mycket och gråter floder bara jag tänker tanken på att vara utan honom… Jag hatar mig själv för att jag ibland tänker på omplacering för vår hunds eget bästa… Men ibland känns det som att vi inte längre klarar av att ge honom det han behöver hur mycket vi än försöker så känns det som han klarar inte längre av detta och vi är lika förtvivlade över situationen. Vi känner oss så oansvariga som inte kunnat ha kvar honom hemma med någon av oss så länge vi hoppats. Vi hade nog aldrig blivit hundägare för några år sedan om vi visste att det skulle bli såhär idag.