När min sociala fobi härjade som värst för ett par år sedan så var min dåvarande hund ett underbart stöd under mina bra dagar, men de sämsta dagarna var det ett gissel att ha en hund som väcker uppmärksamhet när man bara vill smyga längs väggarna ute.

Underbart att höra att det går framåt med hjälp av vovven! *heja heja*

#1 Jo så känner jag också, när man bara vill vara ifred och inte orkar prata med någon. Brukar bara ha hörlurar på mig och se upptagen ut då 😛

Här är en till! Min sociala fobi var som värst för 3-5 år sedan och då fick jag massor av stöd av mina hundar. Bara en sån sak som att ha någon annan att fokusera på när vi var ute hjälpte mig något enormt! De hjälpte också till i kontakten med nya människor, någonting som har varit ovärderligt nu när jag mår bättre men fortfarande kan ha svårt att ta mig över vissa hinder. Ibland har det dock varit väldigt jobbigt. Hundarna ställer krav på en, krav som att få komma ut och få uppleva nya miljöer och människor, inte helt lätt när man själv helst ville försvinna. Men det har i det långa loppet varit precis vad jag har behövt och numera märker jag ytterst sällan av mina problem! Fortsätt kämpa! :)

Vad roligt att läsa om detta när jag själv har social fobi på pappret. Dock så är det antagligen snarare någonting neurologiskt enligt psykologen. Fast det vet jag ju inte förrän om 3 år..😟

Jag hejar på er 🏆

Jag har inte bekräftat social fobi men har svårigheter med andra människor. Daghunden hjälper mig genom att jag "tvingas" att prata med andra hundägare och på så sätt utsätts jag för det där jobbiga. Jag har dock märkt att eftersom man alltid pratar hundar i de lägena så är det inte så jobbigt eftersom det är något man har gemensamt och kan fokusera samtalet på det.

Att prata med folk när hunden inte är med är däremot fortfarande lika jobbigt.