Vår hund var helt besatt av barnens farmor, precis som du beskriver, när vi kastrerade honom blev det mycket bättre :)

#1 Ja, jo, han har varit kastrerad sedan sex månaders ålder, långt innan vi fick honom, så det är tyvärr inte något vi kan prova…

Hon kanske har ett kroppsspråk som för hundar signalerar ledare? Tex kanske hon ignorerar dem lagom mycket på rätt sätt v/s gullar med dem vid rätt tillfälle o s v. Endel människor bara har en "ledarstil" när det kommer till hundar eller andra djur dem attraherar utan att vara/ha den stilen varken medvetet eller avsiktligt. Samtidigt känner ju hundar snabbt av vem som är flockens "egentliga" ledare medan du säkerligen rankas högre än hundarna men uppenbarligen lägre än din mamma vars stil/beteende/utstrålning uppenbarligen får hundarna att känna trygghet med henne. Tänker jag spontant när jag läser ditt inlägg. :-)

Min förra hund var besatt av två personer, men det var lite annorlunda. Det var min dåvarande bästa kompis och min mormor. Tror det var för att det var de två första människor som han fick träffa och lära känna lite närmare när vi tillfälligt var i min födelsestad (där mormor bodde och kompisen också var på besök). Sen gick det nog en en månad eller så innan han fick träffa någon av dem igen. Han skrek av lycka. Så fortsatte det hela hans liv, fast han normalt var, hur ska man säga, glad men balanserad när han träffade människor han kände och gillade. Det gjorde iofs inte att han ignorerade mig, inte mer än under den första extasen när han försökte älska ihjäl dem.😉

håller med #3 att vissa människor utstrålar saker utan att de ens försöker, vilket drar djuren till dem! Min pappa gillar inte djur speciellt mkt, men när vi var kattvakter åt min mosters förra katter så skulle de alltid ligga i hans knä och hoppa upp på hans axlar osv! Alla djur blir liks lugna av honom ^^ Djur gillar väl min mamma också, men på ett annat sätt, hon är som #3 beskriver en bra ledare som djur lyssnar bra på :) Måste kännas jobbigt för dig dock att känna dig bortvald :( jag skulle bli väldigt besviken om de va min hund och jag gjorde allt med den men den ändå valde nån annan… Just drf har ja valt att ej skaffa katt hahha luriga små moster som gör som de vill ;) Kanske kan du bygga upp er relation mer? Tävlar eller tränar ni någon sport? Hittar ni på mycket kul tsm? Leker på promenader osv tex Vovven kommer nog alltid gilla din mamma, men jag hoppas att det löser sig och du kan få känna att vovven gillar dig minst lika mkt! En hund har mycket kärlek att ge! Jag tror att det är viktigt att försöka känna att du inte är "bortvald" för det väcker både kanske ilska frustration och sorg bland annat, inga känslor som hjälper till att ändra situationen! Vad är de för hundraser? Vissa vovvar har ju tendenser att bli "enmanshundar" mamma hade en sheltie när hon var yngre i faniljen, men den gillade typ bara hennes mamma så den kunde tvärvända på promenaderna och springa hem :o Kan du gå nån kurs eller en "lektion" hos något proffs som kan hjälpa till? Eller kanske uppfödaren till vovven? Lycka till!

Nu är jag tillbaka, det är inte så att jag inte uppskattat svaren jag fått men de har inte varit så hjälpsamma. För nu har det gått alldeles för långt och det har blivit extremt. Bosse kan inte vara med våra katter, han har bedömt dem att vara konkurrenter om mamma och de ska bort. Han skäller, jagar och attackerar dem, och nu har han blivit hundaggressiv också. Det var en otrolig chock när han först attackerade en annan hund efter att den varit nära mamma, för det här var faktiskt världens snällaste hund. Han var aldrig i bråk med någon, blev påhoppad flera gånger utan att ens försöka försvara sig och sprang lös på hundöarna där han var vän med alla och gick mellan och skällde när det blev bråk. Men några veckor efter den första aggressiva incidenten så var min mamma med om en otroligt traumatisk och allvarlig händelse. Jag var inte med och vill inte gå in på detaljer, men det slutade med att han hängde fast i halsen på en hund som inte gjort så mycket som att titta på mamma. Den klarade sig oskadd, men situationen är helt enkelt ohållbar och jag vet verkligen inte vad jag ska göra, jag är desperat. När jag är ute ensam med hundarna eller pappa är med så är han ju som vanligt med andra hundar, så himla snäll och duktig. Det är som om något slagit slint i huvudet på honom, och jag vet inte vad jag ska göra med honom.

Men hjälp!

Det låter ju som om Bosse inte är frisk egentligen ju, eftersom han har förändrats så i sin personlighet tänker jag och det är något hos din mamma som triggar igång hans instinkter där det sjuka visar sig.

Nä jag vet inte, det låter superjobbigt i alla fall! Som att någon riktig duktig hundtränare/hundpsykolog skulle behöva besöka er hemma och se när just detta händer och vad som händer, hur och varför så att säga. Som sedan skulle kunna hjälpa er/din mamma att hantera vovven på ett sätt som gör honom tryggare och mindre försvars/attackbenägen.

Med tanke på att han plötsligt blivit aggressiv hade jag tagit honom till en veterinär för att se om han har ont någonstans! 

Fy vad tråkigt för er, hoppas det löser sig!

#6 Jag skulle säga att din mamma måste vara stark nog att säga till honom på skarpen. Hon kan ta hand om sig själv, och hunden har ingen äganderätt över henne! Att du säger till hunden när det händer tror jag inte hjälper, för det är din mamma som han "äger och värnar om". Hon kan absolut inte skämma bort honom, utan måste sätta ned foten och skapa regler. Ha munkorg på hunden när hon är ute med den så att olyckor inte sker?

#7 #8 Kan det verkligen vara något sånt, när det bara är med en person det gäller? Han attackerar ju inte brorsan heller, och är så glad och trevlig när inte mamma är med. #9 Hon säger ju till honom, hon är hård och bestämd och har absolut aldrig skämt bort honom. Hon är faktiskt en av de få han verkligen lyder och lyssnar på, alla andra vill han först tjafsa emot. Vet inte vad som hänt med honom, han blockar bara ut allt och ska göra sig av med konkurrenter och hot. Munkorg kanske är det enda alternativet, men det går ju inte för alltid.

Jag kanske tänker fel, men tror du inte att hunden skulle må bra av att få bo hos din pappa istället, du skriver ju att det funkar bra när inte mamman är med. Det kanske inte ens är praktiskt möjligt och kanske tänker jag helt fel, men situationen verkar ju inte hållbar och det blir knappast bättre av att fortsätta låta detta pågå.  Om hunden blir "olycklig" hos din pappa nu så kommer den säkert att vara det till en början om den får bo där på heltid, men det verkar ju inte som att den mår bra av att bo varannan vecka och "sakna" din mamma varannan vecka heller. Jag hade kontaktat en hundpsykolog och hört vad en sån har att säga om saken.

Jag är lite inne på samma spår som #11 i mina tankar. Hunden verkar uppenbarligen inte må bra av att fara fram och tillbaka eftersom han gång på gång "tas ifrån" sin trygghet hos din mamma. Att hans aggression blivit värre kan ha att göra med att han känner att han måste försvara henne för att inte tas ifrån henne.

Om allt annat genom veterinär har uteslutits, sjukdom, smärta osv så tycker jag det lutar åt att hunden inte trivs med att bo på två ställen. Och även om han verkar passiv och låg när han inte är med din mamma så tror jag att det kan förändras om han inte ständigt får komma tillbaka till din mamma för att sen flytta därifrån igen. Då "retar" man inte upp stressen på samma vis.

Min hund är helt manisk i min mormor. Men det är för att han inte träffar henne så ofta, att han får göra precis vad han vill hos henne och hon måste alltid ge honom något. Så jag vet ju varför. Kan inte riktigt veta hur det är med din hund eftersom det är svårt att säga utifrån en text och jag vet inte hur situationen ser ut eller har sett ut eller hur alla beter sig.