Är i precis samma situation så följer tråden…

Vill bara säga att jag förstår dig. Har haft en hund som alltid kommer att vara hunden med stort H för mig och även om det är länge sedan han dog nu har jag svårt att tänka mig en ras som påminner för mycket. Det var en berner och den rasen går bort p.g.a. hälsoproblemen, men det stör mig att t.ex. aussie kan ha samma teckning. Man är väl lite mjuk i kolan helt enkelt.

Jag ser på saken på ett helt annat sätt än du. När jägarna kom bärande på min första hunds kropp (hon sprang till skogs för att dö) och jag satt bredvid henne med tårarna sprutande, så sa jag rakt ut att jag skulle ha en ny hund, för jag ser det inte som ett svek, utan snarare som att jag ärar minnet av min första hund eftersom jag vill fortsätta leva det livet hon och jag hade tillsammans. 

Hade rätt hund knatat förbi där just å, hade jag tagit den, men det dröjde några månader och då var det en akutplacering från polisen, så jag valde inte riktigt den hunden, utan den trillade mer eller mindre ned i mitt knä.

Beklagar förlusten 

Jag har aldrig förlorat en hund, så jag kan inte svara på den delen. Men när man umgås med raser utan färgvariation ser man snabbt förbi färgen tycker jag. Finns massa andra små skillnader i kroppsbyggnad, hållning, mimik, beteende och så vidare som tillsammans gör att hundarna blir väldigt olika varandra när man lär känna de.

Många jag pratat med tycker det är konstigt att skaffa en helt annan ras än den avlidna hundens ras och när deras har dött så har det alltid varit en ny hund eller katt av samma ras. Älskar ju rasen, så det är svårt att släppa taget om rasen också.

#5 Jag har faktiskt aldrig skaffat en av samma ras, livet är för kort för att inte tillåta sig själv att prova på nya saker.

Beklagar ❤ Om du har samma krav på en ny hund som du haft på din gamla och den levt upp till dessa krav så tycker jag att du ska skaffa en till av samma ras. Finns ingen anledning att byta ras om du varit nöjd. Din gamla hunds personlighet sitter inte i utseendet. Den nya hunden kommer aldrig kunna byta ut den gamla men om det är en hund av samma ras så vet du vad du har att vänta. Har du däremot andra krav på en ny hund så bör du kolla efter en ny ras.

När du känner dig mer redo så kan du ju besöka uppfödare av den rasen och känna efter hur det känns :).

När jag tog bort min hund förra året så visste jag direkt att jag ville ha en ny så snart som möjligt. Det saknades något hemma när bara en hund var kvar och jag hade redan innan jag tog bort honom börjat kolla på nya hundar. Min sambo var inte alls i samma stämning han kände som du att han bytte ut vår andra hund mot en ny och kände att han svek honom för det. Jag såg på det helt annorlunda, för att kunna läka och sakta må bättre så behövde jag en ny hund, något nytt att lägga min tid på, jag bytte aldrig ut min andra hund utan jag fick in något nytt i livet som gav mig glädje igen.

Jag valde att byta ras helt från den som jag fick ta bort, men det var något som jag just då inte tänkte så mycket på men jag skulle inte klarat att se av samma ras hemma igen utan jag ville ha något helt nytt som inte alls påminde om min andra hund och det fick jag och min nya vovve är precis det glädjepiller som jag behövde för att läka. Dock så sitter jag nu och gråter floder då det om bara några veckor är 1 år sedan jag tog bort min älskade Hero 💔

Jag har min tredje och fjärde saluki nu. Mina två första och min fjärde har varit samma färg, nummer tre har en inte allt för avvikande färg. Nummer två var dotter till nummer ett och nummer fyra är systerdotter till nummer två. Nummer tre är halvsyster till nummer två. Nu har jag aldrig varit helt utan hund från det att jag fick hem min första, men efter att jag tagit bort någon hund har jag skaffat mig en till så snart det varit lämpligt och rätt hund har funnits. Jag vet vad jag vill ha, jag älskar salukin, älskar just de linjer som finns i min fjärde saluki. (Det gör jag med tredje hunden också, men hon är en omplacering. Den fjärde kom till mig som pluttvalp just för att jag ville ha en hund som var nära släkt med mina två första osv). Min valp nu är väldigt lik mina två första av förklarliga skäl. Det är ungefär som om hon har första hundens kropp och andra hundens huvud och färg. Dessutom beter de sig väldigt lika. Ibland blir det jobbigt, framförallt eftersom jag var tvungen att ta bort hund nummer två när hon var väldigt ung. När det blir jobbigt så är det mest för att jag har tex tidigare hundars selar på henne och blir påmind om hur lik hon är. Jag kommer lösa det genom att, när hon är färdigvuxen, köpa/sy helt nya selar till henne som inte har samma färger som mina tidigare hundar haft. Självklart är det olika hur man reagerar på att få hem nya hundar osv, men oftast är hundarna så väldigt olika till personlighet och exteriör att "samma färg" blir en liten småsak som "glöms bort". Trivs man utmärkt med en ras och vill ha den igen så ser jag därför ingen anledning till att köpa en annan bara för sakens skull. Jag kan tänka mig att du, när din hund levde, inte tänkte att alla andra hundar av samma ras såg precis ut som din hund? :)

Min erfarenhet är att man tror att man inte kan ha samma ras och så håller man fast vid det. Men jag har aldrig hört talas om någon som skaffade samma ras och som mår dåligt över det. Tror att det är en fix ide man har för att man är ledsen. Jag köpte en annan ras och jag känner precis tvärtom. Jag saknar den gamla rasen. Nästa hund går jag nog tillbaka till den.

Beklagar sorgen! 🌺

Jag hade tidigare en Skotsk Hjorthund som lämnade jordelivet för snart 5 år sedan.
Ville så gärna ha en hund igen men hade lite samma dilemma som du.  
Min absoluta drömras har så länge, länge, länge varit Irländsk Varghund, men den ser ju nästan likadan ut som en Hjortis, hur skulle det gå?

Efter två hundlösa år kände sig både maken och jag mer än  redo för en ny hund.
En omplacering. En Irländsk Varghund.
Hade livet sett annorlunda ut under den hundlösa tiden hade vi  börjat leta tidigare.

Så för ca 1,5 år sedan hittade vi vår omplacering, eller han hittade oss.

Jag kommer aldrig glömma min tidigare hund och jag känner inte att jag på något sätt försöker ersätta honom.
Det kommer alltid bara att finnas en Rufus (Hjorthunden) i mitt hjärta.
Men det finns gott om plats även för en Pitcher (Varghunden). ❤️

TS, om du har en ras du verkligen trivs med och älskar,
varför överge den? 🙂

Om det blir en ny hund från samma ras så visst kommer den nya likna din förra hund, men innehållet kommer vara unikt.

Sörj din hund, sörj så länge du vill och behöver, men med tiden så kommer du säkert kunna se på din hundras med andra ögon.
Den består inte av kopior av din förlorade vän, utan av en massa olika individer som tassar omkring i en liknande pälskostym.

Styrkekram! 🤗

Tack för allt stöd, det hjälper

Jag förlorade min hund i en olycka i slutet av förra året och har nu redan en valp hemma av samma ras. Jag hade samma tankar som dig innan jag hämtade valpen, men i och med att hon kom hem så insåg jag hur olika de är. Det är verkligen en ny individ som tar plats, du kommer inte behöva oroa dig. Jag förstår dock dina tankar och jag beklagar din förlust.

När min förra hund dog i juni 2013 hade vi vetat länge att hon var sjuk, och vi trodde att hon skulle dö av sin sjukdom. Vi hade fel. Plötsligt fick vi veta att hon hade fått cancer. Inget fanns att göra, vi tvingades avliva henne omedelbart. Det var ingen idé att dra ut på det eftersom den stora tumören i levern säkerligen inte gjorde hennes tillvaro särskilt bekväm eller trevlig. Så för hennes skull tog vi det beslutet direkt.

Jag är oerhört glad och tacksam för att jag fick ha den hunden i 12 år. Hon lärde mig mycket. Jag och sambon var helt eniga om att vi skulle skaffa en ny hund direkt. Det var ingen "ersättning" för den gamla hunden. Det var ett helt nytt liv som vi skulle se utvecklas och ha i många år.

Så - gammelhunden dog i juni, och redan i augusti hämtade vi hem den nya valpen. Såhär i efterhand tycker jag att det var helt rätt beslut. Sorgen efter den gamla hunden fanns naturligtvis, men den glada och pigga valpen hjälpte såklart till att skingra tankarna lite.

Och nu håller vi på och planerar för ännu en hund. Jag väntar på besked från uppfödaren om parningen resulterat i något, och sen följer en spänd väntan.

Har inte erfarenheten med hund då vår första hund (Labrador) fortfarande lever (och förhoppningsvis gör det några år till trots att hon är 11 år nu). Det är iof bestämt redan att det kommer bli en annan ras senare men mest av praktiska skäl och inte för att vi inte gillar labradorer (mamma vill ha en hund som inte hårar och de vill ha en mindre hund då de börja bli gamla och inte känner att de klarar av en större hund).

Men har erfarenhet av kaniner. Har haft angorakaniner i flera år nu och efter att min första dog så började jag efter ett tag leta efter en ny, vart inte exakt samma färg men nästan (gamla var egern (blågrå) och nya var blå (mörk järnblå)). Fick en kull och spara en ljus järnblå och en viltblå. Den viltblå (en hane) hade jag aldrig planerat att spara då jag bara skulle sparat en hona men han skutta in i hjärtat på mig och blev min lilla bebis! Han var riktigt speciell, sprang lös inne och hur mysig som helst. Han överlevde sin mamma och syster och dog hemma i min famn.

Ville fortfarande ha angora men hade lite svårt med samma färg igen (just för det kändes som man skulle försöka ersätta honom och försöka få den nya kaninen att bli som han var). Varit sugen att testa bourgogne (gulröd) färgade (då det var ett val på min allra första angora) och planen var att börja föda upp igen. Hade planerat att börja införskaffa honor men en uppfödare hade en viltgul (med bourgougne till pappa) hane så jag och mamma åkte och kika på honom och jag fastna direkt!

Han är så olik från min gamla hane som individ så färg hade inte spelat någon roll alls! Uppfödarplanerna hamna dock på is då det visa sig han blivit smittad i livmodern av en sjukdom som gjorde honom blind när han var ca 7 månader men är inget man märker av för han klarar sig hur bra som helst. Trots att alla planer flög helt ut i skogen så ångrar jag inte en sekund att jag valde honom (eller han valde mig).

Jag kan fortfarande sakna min andra hane men det känns inte alls som jag ersatt honom på något vis eller försökt tro att min nuvarande på något vis skulle vara honom (även om jag kan förvirra namnen ibland men det gör jag med alla djuren här hemma :P till och med en av hästarna jag rider har fått både kaninen och hundens namn när huvudet varit rörigt ;) ).

Tror det bästa är när det nya djuret är den som väljer!

Jag ville aldrig ha en ny hund när min första hund dog för det kändes som ett stort svek mot den första hunden. Ett par månader senare frågade min mamma "vad skulle du säga om en liten valp om några veckor? Jag har haft kontakt med en uppfödare" och ja, en månad senare hade vi en liten valp av samma ras hemma. Det dröjde ett litet tag innan jag vågade tycka om den nya hunden (valpar är ju dessutom alltid lite jobbigare än vuxna hundar) men jag och den nya hunden var snart oskiljaktiga i vått och torrt. Med denna erfarenhet i bagaget tvekar jag inte mer: jag ska aldrig vara hundlös igen. Jag minns min första hund med mycket kärlek och glädje och ingen hund kommer någonsin ersätta henne. Däremot finns det tillräckligt med kärlek så det räcker till alla hundar som passerat mitt liv och jag skulle inte vilja vara utan dem.