Jag kan knappast vara den enda ägaren med separationsångest från min hund? Eller är jag det? Jag funderar på att åka iväg under helgen med bara en hund för miljöträning, passivitetsträning och socialträning. Det behövs efter flera månader på landet utan människor och hundar. På fredag em och hemma igen på söndag em så är ju inte alls länge. Jag börjar typ gråta av tanken att lämna den andra hunden hemma. Är så jävla jobbigt.. Jag får liksom så dåligt samvete och förmänskligar hunden som ska lämnas. Tänker att hon blir ledsen och att det är särbehandling att den andra hunden och inte hon kommer få komma iväg med mig. 

Vad löjligt det låter, men det är verkligen hemskt jobbigt för jag mår verkligen dåligt på riktigt av det här problemet. Har alltid vart såhär med hundarna. Tycker liksom om den som ska lämnas hemma mer än den andra, mycket mer (min första hund, vi har rätt speciellt band hon och jag). Och därför gör det de så svårt. Många gånger om dagen tänker jag att jag aldrig skulle ha skaffat en till hund, SÅ illa är det med min ångest.  

Jag har väldigt svårt att lämna hundarna ensamma annars också om jag ska iväg till mvc eller handla. Eller om jag ska ut och slänga soporna. Tar därför alltid med dom om jag kan och avstår gärna från saker dom inte kan vara med på (förutom mvc då, det måste jag ju till)…

Behöver verkligen hjälp, för såhär kan jag ju inte fortsätta leva.. Låter som att jag är tretton år nu, men blir 19 snart. Haha