Vi har kvar askan i en fin låda som står i en bokhylla i vardagsrummet.  Konstigt tycker vissa kanske men det känns rätt för oss. :)

Valde att inte ta tillbaka askan efter min hund, de sprider ut askan på en minnesplats i skogen och vi har möjlighet att åka dit och tända ljus, så känns bra.

Hittade ett kvarglömt papper i bilen, där det stod om olika kremeringspriser, samt min namnteckning, åh känns hemskt att få se det papperet igen, var tvungen att gråta en stund :-(

Vi har sparat askan i ett skåp hemma.

Tack för era svar :) #1 #4 skönt att höra att jag inte är den enda som valt att behålla askan hemma :) #3 åh jag förstår dig <3 du är inte ensam om att gråta

Mina första två hundars aska sparade jag för att jag tänkte att de skulle begravas tillsammans med mig när det väl var dags men sedan insåg jag att det kanske blir rätt många urnor till slut…
Skroffan var helt självklart, från det att jag fick reda på att hon var sjuk till att hon lämnade mig i somras, 6,5 år senare - hon skulle begravas i stallet, i hästarnas sommarhage.

Jag är ändå inte helt beredd att släppa taget så nu kommer merparten av askan från de fyra hundar jag hittills har förlorat att begravas i sommarhagen; vid en stor sten under en rönn där man har utsikt över hagen.

En liten mängd av varje hunds aska kommer jag att behålla, en kille i stallet är snickare så han ska tillverka ett speciellt träskrin och hans svägerska som också bor på gården kommer att dekorera det med hundarnas namn samt något med anknytning till platsen de ligger på (en rönn eller liknande).

Det här känns helt rätt, jag har grunnat en hel del på detta men plötsligt så trillade bitarna på plats.

Mina tidigare djur (katt, kaniner, marsvin och diverse fåglar) är alla begravda vid vår sommarstuga men eftersom jag skall sälja den nu så kan inte hundarna ligga där.
Att begrava dem i trädgården här hemma känns också fel; vi har inte bott här så länge så vi har ingen anknytning till platsen - och vem vet hur länge vi bor kvar?