Jag skulle säga ta det lugnt. Det är ofta nervöst att kontakta uppfödare, men det låter ju som att ni har en plan och uppfödare är vana vid att man kanske verkar lite smått nervös i första kontakten. Jag är fortfarande förvånad över att vår uppfödare inte sa nej, med tanke på att jag var rena nervvraket första gången jag kontaktade henne och mådde jättedåligt över att berätta att jag var sjukskriven. Men här sitter vi ändå fyra år senare med två hundar från henne så något måste jag ha gjort rätt.
Ta ett djupt andetag och fundera över vad som känns bäst, skriva och berätta om er själva i ett mejl, eller om det kanske känns bättre att ringa? Er plan behöver du nog inte vara orolig för, det låter ju som att ni har ett bra upplägg där.

Jag tycker att ni ger ett mycket seriöst och genomtänkt intryck av det ni skriver här :-) . Våga höra av er, ni kan inte få mer en nej! Sen handlar det givetvis om personkemi också, men var ärliga med vad ni kan och inte kan och hur ni har tänkt er så blir det säkert jättebra! Bli inte avskräckt om uppfödaren ställer en hel del frågor, det tyder bara på att hen är mån av sina valpar! Lycka till :-) !!

#1 Då är de vana med andra ord! Roligt att det gick så bra, trots oerhörd nervositet! Jag har faktiskt börjat med ett mejl utifrån den texten jag har här. Lite klurigt, men jag försöker :)

#2 Vad kul att du tycker det! Vi ska vara helt ärliga, för alla har ju ändå börjat någonstans :) Lite rädd för frågorna är jag, men det ska nog gå bra. Tack!

Håller med ovanstående svar.
Var bara ärliga med vad ni söker och vad ni kan erbjuda.
Kom ihåg att ni får vara minst lika nyfikna och frågvisa tillbaka till uppfödaren. 🙂

Jag var bra nojig första gången jag skulle träffa uppfödarna av min första hund jag köpte själv.
Efter en del mailande hade jag hittat en kennel som hade en tillbaka-köpt unghund som de sökte ett nytt hem åt.
Vi bokade möte på en utställning som dom skulle besöka med kennelns hundar och som smidigt nog anordnades på den lilla ort där jag bodde då.
Jag hade med mig maken som moraliskt stöd, och efter lite letande hittade jag dom.
Ett äldre par som såg ut som ett skolexempel av en "Farmor & Farfar" och där kom jag lufsandes: piercad i ansiktet, flera synliga tatueringar, konstig frisyr i en ännu konstigare färg, svartklädd med jeansväst dekorerad med tygmärken á la Heavy-Metal.

"Jahapp" tänkte jag, en blick på mig så flyr dom väl fältet.
Men icke, efter lite prat så fick jag hjälpa till att hålla hunden som jag var intresserad av och när kennel-farmor la kommentaren
"Åh, Rufus, har du hittat din nya matte nu?" kunde jag börja andas som vanligt igen.

2 veckor senare åkte jag till Dalarna och hämtade hem min första egna jycke. 🙂

#4 Absolut! Jag lär vara ganska frågvis med detaljer, hehe. Samtidigt kikar jag in på iFokus och läser mycket varje dag, samt diskuterar med sambo om praktiska åtgärder för att det ska bli så bra som möjligt här hemma!

Den känslan kanske jag också får, för jag har både piercingar och grönt hår. Förhoppningsvis inte, för jag tänker inte så mycket på det!

Vad roligt att det gick så bra!👍