För några dagar sen omplacerade mina föräldrar min hund som är 6 månader (jag är 16 år) och jag vet inte om jag kommer att klara detta. Jag bara gråter och gråter och jag kan inte äta och det känns som jag ska spy hela tiden. Jag bara tänker på alla fel jag har gjort och att jag ibland råkat vara taskig mot henne och råkat skrika/ höja rösten mot henne när jag blivit arg. Och jag ångrar det så mycket. Men jag älskar henne så himla mycket och jag vet inte hur det kunde bli såhär. 

Det skulle ju vara vi 2 för alltid och vi skulle göra så mycket kul tillsammans. I sommar skulle vi åka på läger tillsammans och jag skulle ju gå massa kurser med henne. Jag vet inte ens om hon tyckte om mig för att jag ibland kunde bli arg på henne. Det är det som känns så svårt att hon kanske får det så mycket bättre på nya stället och att hon kanske till och med är glad över att slippa mig.

 Varför dom omplacerade henne var för att mamma och pappa kände att dom inte orkade, hon bet isönder många saker och hon försöker döda min katt och sen har det ändrats i familjen så dom ska hjälpa till med mitt syskons barn. Men jag ville inte jag sa att det är min hund och det är ju jag som aktiverar henne och tar hand om henne. 

Jag sa inte ens hejdå till henne! Och det är nog det som tar mig hårdast också.Jag hade chansen men jag kunde inte, det kändes inte verkligt, det kändes bara som att dom skulle gå ut och gå med henne sen skulle hon komma in och vara så glad som hon brukar och springa upp i soffan och sätta sig hos mig och vilja bli klappad på magen. Jag ångrar så mycket att jag inte sa hejdå till henne jag fattar inte varför jag inte gjorde det och jag är så arg på mig själv för det. Jag har tänkt nu varje kväll sen dess att jag borde ha tagit ut henne och bara sprungit långt iväg så dom inte kunde åka iväg med henne. Jag bara önskar att jag kunde spolat tillbaka tiden och gjort om allting så det inte blivit såhär.

Jag vill bara ha tillbaka min hund jag fattar inte hur mina föräldrar kan göra så här mot mig. Jag fick henne av mamma och nu tar dom henne ifrån mig mot min vilja. Jag är så arg och ledsen. Jag vill bara att mamma ska ångra sig och ta hem henne igen. Jag har aldrig sagt till min hund att jag älskar henne och jag vill bara berätta det för henne så att hon vet. Det gör så ont för jag älskar och saknar henne så mycket.  Jag har ingenting att leva för längre. Inget att vakna för. Hon var anledningen att jag ens gick upp på morgonen. Jag var ju tvungen att gå ut med henne och umgås med henne. Nu nör jag vaknar så vaknar jag med gråten i halsen och så hoppas jag att hon ska stå utanför dörren där med sina vackra ögon och titta så glatt på mig som hon alltid brukar när jag vaknar eller har varit ute utan henne.