Vall är ju en typ av jakt egentligen, fast med enbart "förföljande-biten" och kontrollen över djuren. Lär dock inte vara mycket vall i en sådan korsning, dels för att jaktanlagen borde ta över, dels för att det sällan eller aldrig är de bästa vallhundarna som går i blandrasavel. Jag tippar på att valparna blir krävande både fysiskt och mentalt, skälliga och så riskerar de även ögonfel.

Det skulle kunna bli små arbetsnarkomaner som insisterar på att jobba självständigt ^^ Risken är att väl att hunden får ett otroligt driv utan att fungera riktigt bra till varken jakt eller vallning. Krockar mellan egenskaperna ställer antagligen inte till det fören man vill ställa en älg eller få hem en flock får. Raser som fortfarande aktivt avlas för en viss uppgift tycker jag ska få ägna sig åt den. 

Om man inte spontant känner att en viss olycke-blandning med rätt stor sannolikhet kommer resultera i ens ultimata hund tycker jag att man ska leta vidare :) Bra familjehund säger egentligen inte så mycket, för familjer ser så fruktansvärt olika ut. Det kan betyda allt ifrån att den sitter större delen av dagen i hundgård och inte får tillfälle att hitta på hyss inne, eller att båda dagmatte och flera familjemedlemmar aktiverar hunden i omgångar…

Tack så mycket för riktigt bra svar! Hon insåg att det inte var en särskilt klok blandning. Och jag kunde hänvisa till era kloka svar istället för att själv vara den som trampade ner helt på idén, hehe. 😇Så efter mycket betänketid har hon valt att släppa valpannonsen och leta vidare efter något mer passande.

Jag är bara nyfiken, #1 varför skulle ögonfel vara särskilt riskabelt med denna blandning? Att det skulle bli en mycket krävande hund med mycket skall hade jag redan i tankarna. #2 Du har helt rätt i att synen på familjehund är väldigt olika från familj till familj. Uppenbarligen var det mer modell hundgård som hundarna bodde i här.

#3 för att det finns ögonfel hos sheltien, tror det finns till viss del hos bc också? I vilket fall som helst så är det sällan eller aldrig de bästa hundarna som är med i blandrasaveln, så det är större risk att hundar med ögonfel hamnar i avel där.

En sak jag kan säga att jag hade en Border Collie/Siberian Husky mix och hon hade vallegenskaper MEN jakten slog över och då blev hon helt fixerad och hade bara en sak i huvudet. Inte den bästa blandningen om man tänker vilka olika egenskaper de olika raserna har. :p Ser att du redan har fått bra svar från Changrila men jag önskar din vän all lycka att hitta rätt hund. :)

#4 Ah men då förstår jag helt hur du menar! Tänkte mest om du menade att det skulle bli större risk pga den specifika rasblandningen än hos renrasiga. :)

#5 Oj, jo kan tänka mig att det blev en hund som krävde en hel del då. Jobbigt att jaktinstinkten helt slog igenom, men har av vad jag hört förstått att jaktinstinkten är ganska dominant ändå. Men man vet ju aldrig hur blandisar blir trots allt!

Inta samma men en familj som jag känner har en BC/Stövar blandning som sällskap. Hunden kan inte vara lös då jakten slår över. Lynne mässigt lugn och stabil. Men kräver motion. En älghund har mycket energi och klarar flera km jakt/ dygn och BC är arbets narkoman. Det kan funka men du vet inte vad du får, det finns inte lixom någon garanti att den gillar jakt över vall eller tvärt om. Hoppas det hjälpte :)

#7 Det var lite det min vän var orolig över, hon bor på landet och vill helst av allt ha en hund som kan gå med henne i skogen och på gården okopplad. Hon har tidigare haft hundar som krävt mycket motion, så det är inte det stora problemet, men hon har bara erfarenhet av vallegenskaperna, inte jakt. Så det hjälper absolut att få höra hur kombinationen sett ut i praktiken! :)

#6, om anlagen för ögonproblem finns på båda sidorna i släktleden så är risken absolut större än om hunden varit renras. Om du har två renraser med olika sjukdomsrisker och parar dem med varandra så blir visserligen första generationens valpar generellt sett friskare än renraserna. MEN när blandraserna sedan paras med andra blandraser så ökar sjukdomsriskerna igen.  (Finns en hel del forskning om det).

Därför, om man av någon anledning absolut vill ha blandras istället för renras, så är det klokt att välja en korsning mellan två renrasiga föräldrar som har risk för olika sjukdomar. Sådana parningar är dock ovanliga, så den som vill ha en så sund och frisk hund som möjligt bör istället sikta in sig på att köpa en renrasig hund av en frisk ras från en så seriös uppfödare som möjligt. Genom att köpa en SKK-reggad hund går det lätt att kolla upp sjukdomshistorik i hundarnas släkt också, väldigt skönt tycker jag själv ;) Jag skulle aldrig våga köpa blandrasvalp just eftersom jag så gärna vill ha en frisk och sund hund.

#9 Pedagogiskt förklarat! Det har jag koll på, men det tog mycket längre tid att läsa sig till det än att bara läsa din förklaring må jag säga :) Själv är jag ju blandisägare, men ställer höga krav på föräldrarna och vill ha tidigare kullar av samma föräldrar att kunna jämföra med. Och det är ju svårare att hitta, precis som du säger. Tycker att det har varit jättesvårt när jag blivit rådfrågad i den här sitsen faktiskt; för jag har ingen koll på föräldradjuren och kan ju bara utgå från de olika raserna egenskaper. Det är ju trots allt mer jobb med att "kontrollera och bedöma" en blandisvalp än en renrasig.

Sen finns det mycket väluppfostrade Jämtar som lyder ägaren som bara den kolla Jämthund facebooksidan bara :) Finns "pärlor" av alla de slag ;)

Jag har en super blandis tik som även det var en tjuvparning, mamman är staffe och pappan är en blandis med jaktraser och bc. Och hon är världens bästa familjehund samtidigt som hon är oerhört intensiv och kräver mycket mentalt och att få springa ur sig ordentligt. Hon har väldigt fint och stabilt psyke & är väldigt lättlärd. Gillar aktiviteter som agility och spår, är lydig när hon är lös så länge hon inte ser rådjur då hon helst sticker som en avlöning om hon fick, så hon är väldigt svår att bryta om hon väl fått vittring på just rådjur. och så har hon super pejl på precis allting finns inget som undgår henne, så hon är väldigt mån om att hålla koll på faror och meddela familjen. Så på henne har båda sidor slagit igenom men tror att det är väldigt svårt att veta hur valparna blir då hennes kull var på 10 valpar och alla såg extremt olika ut med färger och storlek. Och har aldrig haft nå problem med hennes hälsa i alla fall :) men hon är krävande och intensiv och är en hund man får hålla koll på där det rör sig vilt :)

#10 En till svårighet är också att många av problemen som kan dyka upp visar sig först när hunden är minst 4-5 år gammal. (Det är en av anledningarna till att undvika unga hundar i avel).

Som med ögonproblemen, de raser som ska ögonlysas behöver ofta en ny ögonlysning innan varje parning för att det ska godkännas. Att hunden varit helt utan anmärkning en gång betyder nämligen inte att den är fri från ögonsjukdomar ett eller två år senare. De flesta är dessutom helt omöjliga att upptäcka själv, det ska till specialistveterinär med specialutrustning för det. Därför går det inte heller att säga "Jag träffade föräldrarna och märkte att de mådde bra!".

Samma sak med höftproblem, de behöver inte heller märkas av alla gånger. En väns hund tex hade riktigt, riktigt dåliga höfter. Det var först när hunden blev ca 10 år gammal som problem började märkas, men hon hölls också välmusklad hela livet. Folk som såg hunden innan det var dock helt övertygad om att hunden var frisk och helt utan problem. Röntgenbilderna var det enda som visade att så inte var fallet.

Tyvärr är det ju också så att sådana här problem inte har någon enkel nedärvning. Även OM valpens pappa och mamma är undersökta utan anmärkning så kan valparna få problem, för sjukdomarna kan finnas längre bak i släktleden och träda fram först när hundarna paras med varandra.

Därför, om någon ska köpa blandras, så är det allra bästa att köpa en vuxen hund. Då kan man undersöka just den hunden och se om den är frisk eller inte. Med en yngre hund eller valp kommer det alltid(!) vara ett risktagande vad gäller hälsan.

#11 Det finns det absolut! Har träffat riktigt trevliga jämthundar själv, som varit underbara allroundhundar. Stor del av hundens beteende formas ju trots allt av ägaren. 🙂

#12 Låter som att du har en riktigt härlig hund. det är så roligt att höra om "udda" blandningar som verkligen blivit bra. :) Har du någon kontakt med hennes syskon? Vore ju intressant att se om de blivit likadana. Jag hade en riktig blandis när jag var yngre, med alla typer av raser i sig. Han var fantastisk på alla sätt, men hans syskon blev väldigt annorlunda beteendemässigt. I samma kull fanns det hundar med grym jaktinstinkt, kakhundar, motionsfreak och till och med en terapihund. 😂

#13 Du har mycket vettigt att säga och jag håller helt med dig. Detta gäller ju dock oavsett om man väljer en bland- eller renrasig valp. Men nu känns det lite som att det börjar vandra off-topic. 🙂

#14 ja vi har kontakt med kull syskonen och har en egen fb grupp för allihopa så det är kul att följa alla 😀. Och det verkar som att det blev hälften/hälften med beteende vissa är precis lika som min med slag från båda typer av raserna och vissa är mer lugnare familje hundar. 😊 roligast var att det var allt ifrån hel tigrerad, hel svart, beiga och svart brun vita 😀 och även om min blandis är krävande både psykiskt och fysiskt har jag aldrig mött en hund med så stor personlighet som hon har så vi klickar väldigt bra 😊

Åh herregud jag ser framför mig en hund med HÖG arbetsmotor och självbelöningsdriven på sina instinkter. Vall är en form av jakt och även vissa vallindivider kan få för sig att rejsa rakt igenom en hjord och splittra dom för att jaga efter någon som springer själv - för skojs skull. Självbelönande beteenden är väldigt svåra att få bukt med. Jag tror alla hundar är bra sällskapshundar men kräver varierade liv för att verkligen bli lugna, nöjda och harmoniska. BC borde oftast inte leva utan vallning om de inte tänder på fåren eller liknande, och gråhund borde inte leva utan jakt, även om det finns de som inte vill jaga. Det KAN bli en fullträff för just den personen som köper hunden, men det kan också skära sig vansinnigt mycket. Jag tror mycket ligger i vad ägaren är villig att lägga ned i tid, hur hundkunnig man är och hur mycket man kan vägleda hunden till en bra individ i samhället. Men i fel händer kan detta gå enormt snett. Vad som är en drömhund för en person kan vara en mardrömshund för en annan.

#15 Vad roligt! Det kan ju verkligen bli hur som helst i en kull. Då hade du tur som fick en sådan lyckoträff 😃

#16 Det är ju just det där med självbelönande beteende. Vardagsträning kan bli en kamp så fort det är vilt eller andra djur i närheten. Jag hoppas verkligen att det blir bra valpar trots den riskabla blandningen, för någon kommer ju köpa valparna ändå. Det blir säkert en utmaning i alla fall, precis som du skriver 😉Jag undrar dock hur vanligt det är att det totalskär sig, att det blir en inre konflikt mellan vall- och jaktinstinkter. Har läst en del "varningsinlägg" på diverse forum efter att ha googlat runt en del men det verkar inte vara så många som faktiskt har erfarenhet av det? Så det enda man faktiskt kan "förvänta" sig är kanske en otroligt krävande hund som kan bli svårdresserad, inte en jaktmaskin som springer i cirklar? 😂

Som sagt, det ligger mycket i hur ägaren kan hantera, de som tycker hunden är en mardröm brukar bara omplacera. Men i rätt händer kan man dra fram hundens styrkor och stärka hundens svagheter. Även en självständig jakthund behöver ju kunna följa diriktiv så nog går det. Men jag själv ser en mardröm. :)

Med det sagt, jag vet att flera av mina hundar vore en mardröm i andras händer så om du tror att båda raserna passar dig och din livsstil, kör på. Men om du inte kan se dig med en av raserna och kan ge vad de kräver, då skulle jag nog rekommendera att avstå.

#18 Det har du nog helt rätt i, är väl därför man inte ser mycket av det negativa också! 

Haha nej för egen del är jag nöjd för tillfället, har en unghund som kommit i tonåren och det är hund nog 😂Det var en vän som rådfrågade mig kring dessa valpar, men hon droppade tankarna helt på den här rasblandningen när jag berättade vad folk svarat här på forumet. Främst för att hon insåg att hon inte alls var så sugen på jakt. Och det är nog rätt viktigt att ha just den inställningen; att man skulle kunna tänka sig en hund av båda raserna helt och hållet.

Då hänger jag med! :) Ja om man inte kan tänka sig leva med alla raser i hunden så är det klokast att låta bli. Därför jag föredrar raser inom samma riktlinje, när dom korsar varann så blir jag lite nervös. :) Såg boxer/whippet och blev lite skräckslagen för några år sedan. Brukshund och kapphund, med flit, nja.