Eftersom min hund är långt ifrån perfekt så har hon en hel drös med "oönskade beteenden". Vissa av dessa har vi nästan kommit över, andra har minskat något med ålder. Men inget har ökat, och inget har försvunnit helt. Det är dock ganska så angenäma problem och inget som jag känner någon totalpanik över.
Här är problemen och vad i har gjort:

**Ägandebehov från helvetet:
**

Redan som 10 veckors valp högg hon när folk försökte ta saker från henne. Jag kunde läsa henne och blev aldrig biten, men en granne som tyckte att hon var söt när hon morrade fick ett rejält bett, så att det blödde, i handen.

Eftersom hon inte är vek eller följsam för 5 öre så fick jag dels jobba med föremålsbyte, men även med förbud. Att hon ägde var inte ok. Sakerna var mina och hon "lånade" dem bara. Detta löste sig ganska så snabbt, men saker som att apportera(komma in med föremål) har vi fortfarande problem med. Dock kommer hon in med det mesta nu, förrutom skyddsärmen.
Dessutom kan vem som helst ta vad som helst från henne nu, så länge de säger "loss" först. Annars kan hon vakta. Speciellt ben/horn.

Extremt social och glad:

Hon älskar allt och alla. Vilkorslöst. Seciellt barn, och bollar. Detta har gjort att hon drar/står på 2 ben i kopplet när hon ser ett barn eller en boll, och att hon hoppar på folk som hon träffar. Hela vägen upp till ansiktet för att pussas. Jag bara väntar på att hon ska ge någon en fläskläpp eller slå ut några tänder.

Detta börjar bli bättre med åldern. Vi kan gå och även cykla förbi fotbollsplaner med barn utan att hon drar omkull mig(30kg Rottweiler), men att få henne att sluta hoppa är svårt. Det beror på att alla som hälsar på henne tillåter henne att hoppa, trots att jag säger till dem. Dessutom hälsar folk på henne utan att ens fråga mig först. En människa kan gå förbi, utan att ta någon kontakt alls med mig, och 2 sekunder senare sitter de på huk och ska gosa med min hund.
Vi kämpar på. De flesta ursäktar hennes hoppande, men hon har faktiskt vält en människa som inte ville hälsa på henne (Men titta för mycket på henne, så hon fick för sig att han ville det) och det är verkligen inte ok!

Jag hade velat träna det genom att INGEN lät henne hoppa, men det är svårt eftersom många hälsar utan att fråga. Jag tränar dessutom mycket med att hon ska fokusera på mig, och inte på den ungen som leker 500 meter bort. Det har som sagt blivit bättre med åldern, och jag hoppas att det fortsätter så.

Leker fysiskt:

Detta är ett väldigt litet problem, men hon leker fysiskt. Det händer att man får lite bett, och jag har ett par ärr på armarna. Som valp som kunde hon komma flygandes, och plötsligt satt hon i benet, men det har blivit mycket bättre.

Dels beror det på att hon har vuxit upp (17 månader nu), och dels på att jag har lekt fysiskt så att hon vet när det är ok, och när det inte är ok.

Sedan har vi ju även lite problem med sammarbete och liknande, men det är ju inte helt ovanligt med en Rottweiler. Fast det blir otroligt mycket bättre hela tiden. Den största förändringen kom några veckor efter hennes andra löp.

Jag tror att det bara kan bli bättre härifrån, och vi jobbar på. Hon har varit en otroligt enkel hund i övrigt. Inga rädslor. Kommer överens med alla hundar. Ingen stress. Inget ljudande. En stor förmåga att koppla av, för att sedan jobba när jag ber henne om det. I mina ögon är hon världens bästa hund, och en rolig utmaning med hennes "problem" :)

Helt borta njaee vill jag inte påstå, minskat ja men det tror jag mer beror på åldern än våran träning.

Hon var reserverad och försiktig av sig redan som valp.
Svår att leka med andra hundar, hon vet/visste inte riktigt hur man ska leka och gränserna.

Vi gick på valpträffar för social träning.
Men eftersom hon är så "tuff" i lek var det inte så många som ville ha henne som lek kompis med sina valpar, även på äldre dar.

Hon var/är även reserverad mot människor och överallt jag läste innebar det social träning med människor, låta folk hälsa osv, jag såg skräcken i hennes ögon men tänkte jo detta är ju rätt sätt…. visade sig vara helt fel träning för min hund, slutade med utfall mot människor så fort dem bara tittade på henne.

Vi hade ett helvete med detta problem i flera år och det var bara mitt egna fel för jag tränade henne fel, skulle ha insett när jag såg skräcken i henne att inte tvinga henne hälsa på folk. Vilket 2 hundpsykologer sa till mig sedan, så vid 2-3 års åldern slutade hon få hälsa på folk och det tog några år innan hon började slappna av.

Problemen var väl inte helt borta förrän vid 7-8 års åldern och nu (sedan 8 års ålder) är hon så pass lugn och trygg att jag kan stå och prata med främmande människor, folk kan titta och prata med henne, jag kan hålla upp dörrar åt folk och även gå med andra människor utan en enda reaktion från henne (10 år nu).

Hon bryr sig inte om joggare, skateboards, rollerblades etc längre heller dock rollerskidor gillarhon INTE.

Hon är osäker med hundar men inte alla, hon verkar bara ha en regel att skälla, bara för att, men hon har haft många hund kompisar under åren, tikar som hanar, varit lösa med dem och allt sådant, vissa hundar gillar hon bara inte och andra älskar hon.

En lättstressad hund som går lätt upp i varv. Detta är mer en träning för MIG som ägare om hur JAG ska hantera henne på bästa sätt när hon blir sådan.

- Lugn
- Tyst eller lugnt o sakta prat med mjuk ton
- Klappa henne på lugna ställen det hjälper alltid
- sluta med aktiviteten som gör henne sådan, tex om vi leker.

Osäkerheten med människor är den jag tycker har varit jobbigast, för man vill ju kunna ha besök (hon älskar mina vänner, familj o släkt, det är nya människor hon ej känner som hon är osäker) när folk ska komma fixa i lgh eller nya människor kommer in i ens liv så är det en hel process att få hunden att lita på dem.

Men jag älskar henne enormt mkt och i mina ögon kommer hon alltid vara den snällaste goaste mysigaste hunden någonsin! ❤️