Lång text Kemisk kastrering - beteendeförändring?
Jag har alltid varit på sidan "träning, träning, träning!" istället för kastrering, men nu blir jag såg osäker, när både mamma, mormor och hundansvarig på skolan har föreslagit kastrering. (Visserligen har både mamma och mormor gått efter hundansvarigs råd, så de är inte oberoende, men sak samma.)
Jag har en 1½ årig hanhund, okastrerad. (21 månader, fyller 2 i början av december.) Labrador.
Jag tog honom som omplacering ungefär midsommarhelgen, och i mitten av augusti så flyttade vi ner till Småland, för att läsa på gymnasiet, och bo på internat.
Han hade en del problem när han kom, t.ex. så hade han precis blivit utskälld och vettskrämd av två stora hundar innan han kom, och sen fortsatte den trenden i någon vecka hos mig. Det har gjort att han nu skäller på andra hundar, och gör även tyvärr utfall. Jag upplevde i början som att det var frustration av att sitta fast i koppel, och inte ta sig fram till den andra hunden för att hälsa, men nu vet jag inte längre.
Dock upplever jag att det har blivit bättre, först kunde han inte ens se en hund utan att skälla, men nu kan han gå bakom dem utan problem, och så länge en av parterna sitter still när vi ska passera i motsatt riktning, så är det lugnt.
Men, igårkväll så skulle vi leka med två andra hundar, och då blev han helt rabiat när de kom fram till oss, och gav sig inte på länge.
Han har dock alltid gett sig om de fått hälsa. Så fort de hälsat så har allt varit frid och fröjd, och de har varit bästa vänner (likaså igår).
Men. Så idag. Vi satt på en "uteservering" och åt middag, när en kompis kom dit med sin (okända) hanhund, och ville sätta sig. Många misstag från min sida - stressad hund från början, mellan mig och en husvägg, jag satt emellan dem, båda hundarna var kopplade och nådde inte riktigt fram för att hälsa ordentligt - gjorde att de lätt hade slagits om de nått fram. (Vem det var som var orsaken vet jag inte, den andra hunden morrade först, men Arrak kan lätt ha mopsat tystlåtet utan att jag hann märka det.) De skällde högt och kastade sig efter varann, men ingen av dem kom fram.
Så. Nu är vi framme vid problemet. Återigen röstar mamma för kemisk kastrering.
Jag är väl instinktivt emot det, det känns som att det är ett träningsproblem, men samtidigt känner jag mig så låg.
Han har inga "hanhundsproblem", han kissar inte inne, han revirkissar inte överdrivet ute, han är väldigt respektfull mot tikar, och behandlar dem inte underligt på något sätt, han har varit i samma hus som en löptik (visserligen på varsin våning) utan att ens reagera, förutom att "artigt" slicka upp några blodfläckar, han beter sig inte annorlunda mot andra hanhundar vad jag märkt…
Skulle det ge oss hjälp på traven i träningen att kemiskt kastrera honom? Är fördelarna värda ev nackdelar? Vilka nackdelar kan finnas?
Jag kan inte yttra mig angående kastrering men jag blir nyfiken på hur ni har tränat? Jag har själv en hund som fyller två år i december, en tik och vi har haft stora problem med hennes utfall som har varit en blandning mellan frustrationer och ilska. De senaste månaderna har vi gjort enorma framsteg och idag ser jag det inte längre som ett problem :) Därför blir jag nyfiken på hur er träning ser ut och kan jag så kommer jag gärna med tips där, även om det inte är vad tråden handlar om!
#1 Ja, kom gärna med tips!
Vi har jobbat med ett skvallerträningsliknande system, som jag inte riktigt kommer på hur jag ska beskriva just nu, men om du vill tipsa om något så klagar jag absolut inte! Går metoden att förbättra eller bytas ut mot något bättre så är det ju klart att jag gör det :D
Råkade just läsa detta på Hallgrens blogg. Läs kommentarerna också.
http://andershallgren.blogg.se/2014/december/tank-efter-innan-du-kastrerar-din-hund.html
Jag är inte en kastreringsmotståndare till varje pris men det här låter inte riktigt som ett sådant problem… Om det inte har något med hans könsdrifter att göra förstår jag inte riktigt hur en kastrering skulle hjälpa.
Rätta mig gärna om jag uppfattat det fel!
Jag tolkar det lite som att problemet med utfall m.m mot andra hundar främst kommit efter att han blivit utskälld? Då bör det alltså vara det som är grunden till problemet och handlar antagligen om osäkerhet som kommit därefter, då är inte kastrering att rekommendera. Utfallen kan ha börjat som försök i att få mötande hund att ta avstånd, sen kan det mycket väl ha eskalerat men behöver absolut inte ha gjort det. Men är inte ovanligt att sådana utfall slutar i aggressiva utfall efter ett tag, därför är det också viktigt att ta tag i det tidigt - vilket jag uppfattar det som ni gjort då du ändå hittat lite sätt som fungerar.
Det jag skulle rekommendera vid möten är att antingen fortsätta att sätta honom ner och se till att han inte låser sig på mötande ,eller börja båga. Börja då båga innan han låser sig på mötande hund och båga tills att han släpper med blicken - beröm.
Gällande hur det blev mellan hunden och din kompis hund så tror jag du gav dig själv svaret i ditt inlägg - många misstag från början. En redan stressad situation blir inte mindre stressad av att det kommer en okänd hund. Det kan mycket väl ha varit din hund som mopsat i tystnad, det kan mycket väl ha varit din kompis hund som bara var otrevlig och det kan mycket väl ha handlat om att situationen redan innan var stressad för er. Jag tror mer på det sistnämnda, vad som helst kan hända i en stressad situation. Här kanske det hade blivit bättre om de fått hälsat direkt på varandra, eller att mer avstånd tagits om det fanns möjlighet till det.
Jag är dock en som anser att hundar inte behöver hälsa på alla andra bara för att husse eller matte pratar med en som har hund, bara det i sig kan orsaka stress.
Men som sagt, jag tror du gav dig själv svaret gällande detta i #0.
Starta ny diskussion