Underbart minne TS.
Och jag har svårt att komma på ett.
Han är så fantastisk hela tiden, men i framtiden när matte vågar sig ut på tävling så kan vi säkert fiska fram ett speciellt.

Vissa minnen kan man leva på länge, länge:))

Bästa minnet är såklart från när jag fick hämta hem henne :) men även när hon fick sitt första excellent på utställning!

När vi vann på debuten på agilty :) alla hade berättat att man oftast diskar sig i början . Och första gången när jag träffade henne då var hon nästa ett år

Mitt bästa minne är inte ett enda som så, eller en händelse utan det är den underbara lyckan som lyser i deras ansikten när dom är riktigt glada och verkligen trivs.

Härligt! Det "minnet" har du med dig hela tiden :)

Mitt bästa eller åtminstone det hundminne som har bäst återberättningsvärde är nog den gången då jag satt på golvet hemma och var helt förtvivlad över något jag inte minns… jag grät och jag grät och jag grät. Hundarna var förstås oroliga, som de blir när man är ledsen. Athos stod bredvid och tittade fundersamt, så vänder han och går ut i vardagsrummet. Några sekunder senare kommer han resolut in i köket igen, och ger mig en  chokladkaka som han hämtat på rumsbordet. Den hunden har ALDRIG rört något som legat på ett bord, varken förr eller senare, definitivt inga chokladkakor. :P Men klok som en bok, det är han…

O#7, vilken underbar hund!! Det kallar jag tankeförmåga:)

#7 underbart 😍

Dagen vi fick ta med Ixxi hem helt klart! Hade drömt om hund så många år och ÄNTLIGEN blev det sant! ❤️

Mina tidigare hundar:

Eira (mastiff): när hon blev BIR på Stora Stockholm. Inte bara för att det kändes stort att bli BIR just där och sedan få springa in i stora ringen utan mest för att min kompis och jag faktiskt lyckats få henne till en såpass trygg och säker hund att hon grejade det trots att hon hade en ruskigt dålig start i livet.

Ilona (rhodesian ridgeback): en sådan där ögonblicksbild när hon springer i fullt ös, överlycklig på en solbelyst stubbåker. Så vacker, så fri och så glad ❤️.

Raskva (isländsk fårhund): det här låter ju helt vrickat men det är nog faktiskt när jag avlivade henne. Jag hade våndats något otroligt över den stunden, hur jag skulle klara att mista henne efter nästan 16 år och hur hemskt hon skulle tycka att det var, hon som avskydde veterinären.
När det väl var dags så var hon så senil att hon inte fattade var hon var utan hon var jätteglad, tjingsade på veterinären och stod sedan överlycklig och satte i sig ett helt paket köttbullar. Och faktiskt så rämnade inte världen när hon lämnade mig, det var helt enkelt dags för henne att gå. Tack älskade Luddskallen för alla fina år vi fick tillsammans!

Mina nuvarande:
Skroffan (cairnterrier): det är faktiskt två minnen. Det första är när hon ställde upp i rasmästerskapet i agility och första loppet - som var vår första tävling - gick helt klockrent. Det där drömflytet och känslan när allt stämmer, att dessutom märka att allt funkar även på tävling.
Det andra minnet är när jag fick hämta henne på Blå Stjärnan för 1,5 år sedan efter att hon hade varit inlagd. Hon var fruktansvärt dålig när jag lämnade henne; nästan 41 graders feber, mycket dåligt allmäntillstånd och hon låg i princip bara och skakade och verkade ha väldigt ont i mage och rygg.
Varken veterinären eller jag trodde att det skulle gå vägen men vi ville ge henne en chans.
Knappt två dygn senare fick jag hämta hem henne igen, trött och medtagen men uppenbarligen vid gott mod. Tårarna rann onekligen när jag fick henne i famnen igen. Min lilla mirakelhund, jag borde veta att en cairnterrier överlever det mesta men hon tar banne mig priset.

Nikka (labrador): de första fem sekunderna jag såg henne. Vi åkte upp till uppfödaren, A, som skulle omplacera henne eftersom hon inte passade till avel och jag hade egentligen bara två krav: hon skulle funka ihop med Skroffan och - mycket viktigt - hon skulle vara öppen och tillgänglig.
Nästan framme kom jag på att jag borde bett A att jag skulle få träffa Nikka utan flocken först, för att se hur hon uppförde sig utan deras trygghet, men det hade jag inte behövt. A öppnade dörren och ut studsade en jätteglad Nikka med ett stort flin i hela ansiktet. HEEEJ! såg hela hon ut att tänka - och jag var såld.

Posh (labrador): det låter kanske futtigt men det var en sen kväll när han lugnt och tryggt lade sig i korgen jämte Skroffan och somnade tätt intill henne.
Han har haft problem med ryggen sedan han flyttade in i höstas och inte velat vara för nära de andra hundarna, i synnerhet inte när han har ont för då morrar han mot dem. Att han knödde ner sig i korgen tillsammans med Skroff var ett kvitto på att han mådde bra och trivdes hos oss, han skulle aldrig göra så med sin fd husses hundar.

O, vilka härliga hundminnen! Även det med avlivningen. Måste ha känts skönt för både dig och henne att få avsluta ett långt liv på det sättet. Att få hämta sin hund på Blå Stjärnan måste kännas lite som en ny hund! Och Nikka:) BIR på "Stora Stockholm" har ingen av mina hundar blivit, fått cert är det enda. Sådana härliga berättelser! Tack!

Har ju hur många som helst… Ett av mina bästa hundminnen var när hunden jag var jour/fosterhem åt sprang i fullt ös över en fotbollsplan med våra två hundar, hon bara lös av lycka! Att ha gått från en osäker och nervös unghund till en hund med så stor glädje av det som mina hundar tog för givet - långpromenader och chans att springa! Jag blev tom glad när hon slutade komma omedelbart på inkallning och istället jagade en kanin över en åker - för mig betydde det att hon var trygg i att jag inte skulle lämna henne även om hon inte stod vid min sida två sekunder efter att jag ropat! Hon fick sedan ett jättebra hem ute i skogen hos ett par med en annan hund som hon kom superbra överens med och där långa skogspromenader var en självklarhet! När det gäller Alizza så har jag ju inte haft henne så länge, men när vi hämtade henne är ju helt klart ett fantastiskt minne. Min första egna hund! (Eller ja, min och min sambos, men de tidigare har ju varit familjens, mamma stått som ägare och skrivit kontrakt, även om jag stått med som inofficell delägare på labmixen från att hon var 6 år och jag var 12, det var också ett fint minne!) Ett väldigt fint ögonblick var när vi var hos mamma på fest häromveckan, Alizza älskade det och sprang omkring och lekte med barnen, med mammas hund och sprang runt och charmade alla vuxna. Men när hon fram mot skymningen blev trött kom hon och la sig vid mina fötter, då var det matte som gällde och hon visar så tydligt att hon är trygg med mig. Det är fint tycker jag! Sista är en anekdot. Jag var tio år gammal, och var ute och red på min sommarponny och hade med labmixen, som naturligtvis var lös. På en rätt smal grusväg mellan två åkrar möter vi en man med en Tax (ska tilläggas förvisso att labben var rädd för taxar efter att ha blivit attackerad som valp, och sen igen av grannens tax). Taxen drar i kopplet medan jag ställer mig åt sidan med ponnyn som står jättefint på tygel och labben som lägger sig snyggt jämte hästen. ;D Mannen såg lite generad ut när han gick förbi med taxen hängandes i kopplet när den drog mot oss och sa "Jaa, du har ju bättre pli på dina två stora än vad jag har på min lille!" Snacka om att jag kände mig stolt och mallig då! :)

Ja, det förstår jag! Det hade du all anledning till :)

Ett av mina favoritminnen är när jag och Alf tar 92 poäng på vår tredje Rallytävling. Sånt samarbete och vilken kontakt vi hade hela banan :-) Älskar också att se Alf leka med likasinnade hundar, han ser så nöjd och glad ut när han går med sina kompisar.

Ett av mina favoritminnen är nog något som hände för bara några veckor sedan. Simba vågar nämligen knappt gå i våra trappor här hemma (det är "flygande" trappsteg så det är hål mellan varje steg och därför lite läskigt för mindre hundar). Han sover alltid på nedervåningen i hallen medan vårt sovrum är på övervåningen. 

Det var i alla fall en åskig natt då vi hade gått och lagt oss. Plötsligt krafsade det på dörren och vi öppnade helt förvånade att se Simba som smög in i sovrummet och ville upp i sängen. Tydligen hade han blivit rädd för åskan och ville sova med mamma och pappa den natten. 🙂

Sen glömmer jag aldrig förändringen då Simba blev opererad… Han är krypto och hade en testikel i magen som snurrade runt och blev svullen som en tennisboll (istället för att vara på storlek med en tumnagel). Detta visste vi såklart inget om då vi övertog honom som 9-åring. Han var väldigt avvaktande med andra hundar och ville inte riktigt leka då - såklart, när det gjorde så ont! Han blev i alla fall en helt ny hund efter operationen och sprang runt som aldrig förr! Jag glömmer aldrig glädjen i hans ögon när han äntligen kunde springa utan problem och leka med andra hundar som aldrig förr! Nu på varje promenad race:ar han fram! 😍

O, vad härligt, Simba:)) Jag blir också glad!

#12, tack! Ja, tänk vilka varma minnen man har av sina kära vänner och familjemedlemmar. Har faktiskt ett riktigt, riktigt underbart minne från hunden som var så glad vid avlivningen: Hon var ju isländsk fårhund och verkligen ÄLSKADE snö, hon kunde ligga ute i den och sova om hon fick. Sista vintern, när hon var drygt 15, var det total snöbrist i hela landet. Vi åkte till Sälen trots att bara ett par pister var öppna, första dagen promenerade vi upp till toppen - där det faktiskt fanns snö! Raskva blev överlycklig och sprang och skuttade som en tok, det var ju inget folk där så hon fick vara lös. Tror att hon sprang i över en timme vilket hon väl egentligen inte hade ork till men jag hade inte hjärta att kalla in henne. Lyckan var så fullkomlig, vi bara stod och njöt av att se henne (medan min ridgeback förmodligen trodde att hon skulle frysa ihjäl trots dubbla täcken). På kvällen var Raskva rejält stel men fick lite smärtstillande och massage, det måste varit en av de bästa dagarna i hennes liv

Ja det ÄR lycka !! Att få se de överlyckliga ögonen! Man blir alldeles varm själv :)

Jag har inte många minnen alls med min tös, då vi hämtar hem henne först om ca en vecka. Men vi var och hälsade på henne härom, en 5åring som inte kan vara kvar på kenneln då hon inte går ihop med många av de andra hundarna. Ägarna sa att hon är oerhört kelsjuk, så det skullle bli många timmar med mys och gos hemma. Men hon brukar vara väldigt försiktig i början, att det brukar ta en stund innan hon accepterar nytt folk. Men bland det första som hände när vi satte oss i köket, var att hon kom fram och la sig bredvid mina fötter, med magen i vädret och tungan utanför, som att: "Mys med mig! Mys mys mys med mig!

Kanske inte bästa minnet då jag har många, men dock det mest oförglömliga.

Min förra tik (min sista shar-pei Puma) var skendräktig och vi fick besök av min dotter som hade fått sitt första barn, som då var en 5 dagar färsk liten bebis. Hon la grabben i soffan och Puma hoppade genast upp och la sig tillrätta bakom honom och mjölken började spruta. Sen den dagen var mitt första barnbarn min Pumas största kärlek och det höll i sig dom resterande år hon levde ❤️ Hon satte sig jämt bakom honom när han lärde sig sitta, så han inte ramlade osv. Hon tyckte lika mycket om det andra barnbarnet jag fick, men just det första var det lite extra med enligt Puma - det var ju hennes "bebis" 😃

Här en bild när barnbarnet vuxit upp lite mer 🙂

Med vår förre hund, Tippa, var det nog varje gång vi var i skogen med mormor och morfar. Hon hade varit sjuk i nästan hela sitt liv, ibland så svårt att hon knappt kunde gå. Men bara man berättade för henne att vi skulle till skogen, då blev hon SÅÅÅ GLAD!! När man väl var i skogen så sprang hon som aldrig förr, hur ont hon än hade, och att få träffa morfar; det var nog det bästa av allt! :')

Med nuvarande valpen, Kenzo, så är det nog när vi tränar. Han tycker det är kul att jobba med en, hans följsamhet och hur han riktigt visar hur glad han är. Och när han får vara lös och bara springer och springer och retar en precis som att "haha, du kan inte ta mig!". :)