Varför jag valde Boxer var för att jag ville ha en aktiv ras som jag kan köra bruks med och träna allt möjligt med. En lättlärd, social och trevlig ras. Jag föll för deras kärlek till människor och deras humor och enorma livsglädje. Riktiga clowner som får en att dra på smilbanden varje dag. Och jag gillar storleken och den korta pälsen. Så utseendet i kombination med egenskaperna var anledningen till att jag valde just den rasen.

Jag valde egentligen inte ras med flit. 
Det bara blev så.
Jag har en snart 8 år gammal Schäferhane.
Han är en omplaceringshund (med alla papper i ordning), haft honom i snart 1,5 år.
Min första egna hund.
Jag är dock uppvuxen med schäfer då min moster haft 4st som jag alltid hjälpt till med.
(+ att mamma hade en hund fram tills jag var 11, en schäfer,tax, smålandsstövare,drever och cockerspanielmix - hunden blev nästan 18år)

Nästa hund blir också en schäfer, älskar deras energi och arbetsvilja. 
Även deras styrka och mod tilltalar mig.
Kommer dock välja noga med tanke på alla defekter de nu tyvärr bär på.

Jag ville ha en arbetsglad hund där energin aldrig tar slut, en hund som inte älskar allt och alla, en lättlärd, glädjefylld och intensiv hund. Och det fick jag!! Nu gör jag bara ett tillfälligt rasbyte (fler tollare blir det absolut!!) till kelpien, ungefär likadana kriterier. Varför jag valde kelpien är för at jag vill ha en mer samarbetsvillig hund som jag även förhoppningsvis kan utbilda till räddningshund! :)

Utgår från min renrasiga då.
Och han var inte planerad, alls.
Vi hade inga planer på valp överhuvudtaget, men det blev som det blev, och jag ångrar mig inte idag, han är det finaste jag har!
Sen att jag kanske inte tycker om rasen sådär i överlag ändrar inte hur mycket jag älskar min Hugo.

Nästa ras skulle inte bli en Jack russell, om jag säger så

Har alltid haft folk i min närhet som haft Rottweiler så de (var kanske ödet?) har alltid stått mig varmt om hjärtat. Då jag äntligen flyttade hemifrån och skulle köpa hund var det självklart med Rottweiler.

En trygg, kärleksfull, stabil, lagom aktiv hund som gärna jobbar med hjärnan i spår, sök, bevakning mm men likaväl kan ha en soffkväll och slappa. Dessutom älskar jag utseendet på dem, så otroligt vackra och fulla av pondus, även om de är stora nallebjörnar bakom den tuffa fasaden.

Har utbildat mina 2 rottisar inom försvaret, blev själv hundförare inom hemvärnet och haft så mycket skoj genom åren! Visst det är mycket slita mitt hår, svett och tårar men alla skratt och pussar väger upp allt! Jag vill ha lite utmaning i livet och vill ha en hund som inte bara svansar efter och aldrig ifrågasätter, är "för mesig och snäll" kanske jag vågar uttrycka mig med.  Envishet, självständighet och intelligens måste jag ha i min hund, men även samarbetsvilja, glädje och vänlighet… och PUSSVÄNLIGA!

Har tänkt att min nästa hund ska bli en mindre modell, funderar på Fralla, men vet inte om jag kommer klara av att inte ha rottweiler i mitt liv… återstår att se..

Jag bodde på en kennel som jag "råkat" hamna på och när jag sedan hade möjlighet att ha en egen hund så kidnappade jag hem min favorithund därifrån ;) Sedan fick hon en kull valpar på kenneln och då köpte jag en av de valparna.

Hur jag ska välja nästa ras, ja det vet jag faktiskt inte.

Kort så ville jag ha en lättlärd sällskapshund. Va däremot helt inne på att skaffa en havanais innan det tillslut blev papillon. Jag var till och med i kontakt med olika havanais kennlar, men tikarna där som skulle valpa i lagom tid för mig att skaffa hund gick tomma. Lite tur-i-oturen där kan man väl säga eftersom jag hela tiden var lite skeptisk till rasvalet men intala mig om att det skulle bli så bra. Men när tikarna gick tommma började jag fundera om det verkligen va rasen för mig, kom till slut fram till att nej det va det inte. Då började jag fundera på papillon istället, en ras som jag tidigt strukit för att de är "för små", men som passa in på allt jag sökte i en hund i övrigt. Det känndes helt rätt den här gången! Lyckades även hitta en bra uppfödare som skulle ha valpar vid "rätt" tid. Så fick jag Kingpin. Kan väl medge att han är lite aktivare än vad jag först hade tänkt mig, men det är precis vad jag behöver! När det gäller Sansa så valde jag individen och inte rasen. Hade faktiskt tänkt byta ras, men det gick ju inte nu.

Rolig tråd! Har ingen egen hund än men det är kul att läsa era inlägg 

Har alltid tyckt att Irländska Röda Settrar är otroligt vackra hundar. =)

Min första egna hund var en omplacering av just den rasen, skaffade sedan en blandras schäfer/labrador.

Efter båda dessa underbara hundars bortgång köpte jag mig en Irländsk Röd Setter-valp. Huuuur underbar som helst!

Älskar den röda färgen och dom pussvänliga läpparna. ;-) Inte mycket pälsvård och lagom storlek.

En rolig ras; teaterapor, med humor och bus. Envisa med mycket egen vilja. Otroligt snälla med mycket fart och riktiga mysgrisar! Precis vad jag vill ha!

Min lilla vovve är en Finsk lapphund! Det var inte direkt så att jag valde rasen. Då hade vi inte tid att lära upp en valp från start. så det var en kennel som ,Diddi då, hade avlat sina 4 kullar. Det var en stor kennel. Och sånna har ju inte möjligheten att ha kvar alla pansionerer. Jag känner dom som har kenneln så jag har varit där massor utav gånger. Diddi var alltid där och det bara klicka mellan oss. Vi hade bara träffats några gånger men Diddi började bara lysna på mig:) så när hon hade haft sina kullar så fick jag henne. Då var hon 6 år, nu 7. Så jag valde inte ras faktiskt. Om jag fick välja/hade tid skulle jag ha tre hundar. En Grand Danois( min favorit ras), en finsk lapphund(en så fantastisk ras) och en border collie. Hehe då har man fullt upp. Men nån gång i framtiden blir drömmar sanna!

Min vackra röda prins…

Valde sankt bernhard av en ren slump.

När jag träffade min nuvarande pojkvän, så hade dem 3 st sankt bernhard, Lillans mamma, pappa och helsyster från en annan kull.
Sedan fick dem Lillans kull och de bestämde sig för att behålla Lillan (då dem hade fått avliva Lillans pappa några veckor tidigare pga epileptiska anfall, ej ärftliga). men sedan hade hon inte tid med henne, så vi fick henne :)
Ångrar inte en sekund att vi tog hand om henne! :)

Jag ville ha en liten med ändå robust ras som kunde hänga med på allt man kunde hitta på, en som hade minimal pälsvård, en som var lättlärd men som man ändå fick jobba lite med för att nå resultat och framför allt en frisk ras.

Det blev en tibetansk spaniel, ångrar mig inte en sekund!

Nu har jag inte fått min hund ännu men som det ser ut så kommer de ju anlända i år ! :)

Ja varför jag valde rasen pom? Det är ganska så komplicerat :P Men jag gör en lång historia kort…

Jag var ca 5 år gammal när jag först blev bekant med rasen i en bok, vid den tiden så var jag lite emot små hundar… ni vet de typsiak fördommarna…. men på bild då såg de ju inte så små ut och jag blev helt förälskad!

Men de var ingent vi kunde skaffa…. så det blev en schäfer korsning. ca 75% schäfer och 25% flat.

Efter att vi hade honom så hade jag svårt att hitta en ras som skulle passa mig.. en som hade lite schäfer känsla men inte var allt för stor för att lätt transportera.. och med päls som krävde pälsvård ;) Så pomen återvände i mitt liv och jag kan inte mer än hoppa av glädje! Det är perfekt! Jag är så såld att jag ska starta kennel med just den rasen :) Som min uppföddare säger så är de inte så stor skillnad mellan dem och schäfer ;) Hon födde upp arbetar schäfrar innan så.

#14 Jag förstod inte om du var seriös eller inte där, men om du tycker att det inte är någon skillnad mellan schäfer och pomeranian, då borde du nog läsa på om rasen lite till. Jag kan inte se en enda likhet.

#15

Läser man om dem så skulle det vara väldigt olika men när man kan liksom gämföra dem i vardagen så får man lite känsla av schäfer så att säga.

Iaf våran schäfer, flat då ;) Det är inte styrkan så som jag tänker utan den där trogna och mordiga vännen som kommer alltid vara där. Det är ju inte identiska men man kan få en liten känsla av att det har en schäfer mix i sig :)

#15

Säger ju inte att en pom är en exakt kopia av en schäfer ;)

Var helt intställd på en springer spaniel då en vän hade en sån….vääärldens mest underbara hund tyckte jag då. Tills jag googlat runt för att hitta något som passade mig. Kom in på tollare och jag kunde inte tänka mig något annat. Läste på och läste på, letade kennel…tills jag av en ren slump såg bilder på sheltievalpar.
Måste varit det sötaste jag sett haha…kollade upp rasen och den var allt som jag ville ha!

Ren kärlek, bara någon vecka därpå var jag och hälsade på lillvovven som gav mig en fet puss, sen dess har han varit min. 

Jag såg en podengo för första gången för ett år sedan och hade aldrig hört talas om den. Jag föll direkt för utseendet, tyckte den var sjukt vacker. Men jag gick absolut inte bara på utseendet när jag köpte en, utan jag läste allt jag kom över om rasen (vilket inte är så mycket) och besökte uppfödare också, samt mailade med några som har rasen. Allt för att få en uppfattning om detta verkligen var rätt hund för oss.

Det jag föll för var att det är en jakt hund, så de är robusta, tåliga, envisa och snabba. Något som var viktigt eftersom det är tänkt att jag ska träna bruks med hunden. Men den sticker inte, vilket många andra jakt hundar gör, utan den håller sig till sin förare, något som också var väldigt viktigt för mig.

Den är också en liten soffpotatis, så kommer det någon vecka när det är mycket jobb eller skola, klarar den att ha en stilla period utan att gå i bitar.
Alla hundar jag träffat (utom den enda strävhåriga-varianten jag träffat) har varit väldit kärvänliga mot oss som besökare och har överröst oss med "pussar" i ansiktet. Något jag märker på min valp också, hon älskar människor.

Nu får vi se hur min hund utvecklas, men av det jag sett hittils är det verkligen den perfekta hunden i mina ögon, och än så länge har Speja inte visat något annat heller.

Ja jösses - det var en lång historia, som jag ska försöka göra kort.

Efter att ha haft shar-pei i 12 år och haft en valpkull, så tröttnade jag helt enkelt på den dåliga hälsan i rasen och fick nog. Jag ville ha kompisar som lever längre och som är friska oavsett hur myckt jag älskar rasen.

Så när min sista shar-pei levde, så satte jag mig ner och helt enkelt skrev ner alla kriterier jag vile ha, för jag kunde ärligt inte komma på vad jag vile ha först.

Ville ha lite mer go och mer förighet än tidigare ras. mer föremålsintresse och lite mindre. Fortfarande korthårig, men inte frusen.

Det blev två rasen kvar på min lista och båda har korta ben (lancashire heeler och västgötaspets) så först sa jag bara nähä - aldrig i livet korta ben är fult och opraktiskt….

Sen träffade jag morbroder till min äldsta heeler och blev fast

Hm.. Nu är ju inte min hund renrasig och det var väl egentligen inget fullständigt planerat val. Men vi hittade en annons med blandrasvalpar som lät bra, vi bestämde oss för att åka och titta..

När jag såg min Ella och hennes syster var jag som förtrollad, det klickade direkt och kändes helt rätt, så det gick liksom inte att åka därifrån utan henne. 

Hon är en blandning mellan Tysk jaktterrier, lancashire heeler, labrador och jaktlabrador.

Ser ut som en liten jaktlabbe ^^

Jag tar historian om min renrasa hund då.

Det började med att jag började gå på hundkurs med min blandras (Ozzi) hos en ny hundtränare. Jag var väldigt mycket hos tränaren med Ozzi och kom väldigt bra överens med tränaren, som även hade en schäferuppfödning.

Lite senare fick jag höra av en slump från tränaren att han hade 8 veckors gamla schäfervalpar som var till salu. Jag kunde ju inte låta bli att springa och titta på dom (självklart drog jag med mig båda mina försäldrar) och jag blev helt kär i en liten svart/röd tjej. Men den sa tränaren direkt att "hon är min" så henne släppte jag snabbt och tittade på några andra som han sa att dom här skulle passat dig. Men jag fick ju ingen valp av mina föräldrar, vilket jag visste…

Efter 4 veckor så satt det en kille på kursen som jag kände väl och som var en nära vän till tränaren, han hade tagit en av valparna och hon satt med under kursen. Min pappa lämnades ensam med valpen och ägaren när vi andra gick och tränade lite på apellplanen. Under den tiden blev min pappa kär i valpen. Tränarens fru hade berättat för pappa att tiken som vi blev så kära i kanske skulle ut på foder, men det var ännu inte helt säkert att det skulle hända, men att tränaren nog hade blivit väldigt glad om vi skulle tagit henne isåfall. Sen på vägen hem sa pappa helt plötsligt: "Hanna, ska vi köpa en schäfervalp?". Jag satt i ett bra tag och bara tittade på honom som om han vore knäpp, och sedan så förstod jag att han var allvarlig och höll på att dö av lycka när han berättade vad som berättats om tiken.

Tränaren hade två hanar kvar som skulle ut som tjänstehundar senare, men jag ville ju ha en egen hund som jag inte skulle behöva lämna tillbaks. Så jag ringde honom och sa att om han ville ta ut tiken på foder, så tar vi henne gärna. Några dagar senare ringde han och sa att jag kunde köpa loss henne helt istället, vilket vi också gjorde! Det konstiga är att schäfer har aldrig varit en ras som jag har tänkt på. Faktiskt så har det varit en hund som jag aldrig velat ha. Men tänk vilken tur att det blev som det blev, för nu vet jag att jag kommer alltid ha en schäfer vid min sida :)

Bild från första veckan hemma:

Jag letade efter en vuxen alt. äldre hund (hade fått nog av valpar).

Hunden skulle vara lugn, och inte kräva en massa motion/mental stimulans dagarna i ända. Utan inte bryr sig om det inte blir något mer än att gå lös hemma någon dag.

Det var också viktigt att den skulle kunna gå lös på promenader utan att sticka efter vilt. Samt kunna gå lös hemma utan att försvinna iväg på egna äventyr eller sticka efter vilt/katter/andra djur.

Hunden fick också gärna vakta utan att bli skällig.

Jag hittade en hund som uppfyllde samtliga av dessa kriterier!

Jag hade promenerat och träffat en Leonberger flera gånger tidigare, och älskade rasen redan då. Men jag hade väl inte tänkt så långt som att skaffa en sådan själv.

Men så hittade jag en Leonberger som var ungefär 1,5 år gammal då. Som såldes av uppfödaren dels pga. att hon inte fungerade optimalt på utställningar och liknande (osäker bland främmande människor). Och blir kanske därför inte det bästa avelsdjuret pga. detta.

Men hon är perfekt för mig!

Jag ville ha en stark och förarvänlig hund som jag kan träna med men även ta det lugnt med ibland och bara slappa. Först var jag inne på schäfer, vilket jag hade varit i flera år, men sen föll valet självklart på rottweiler då de är lite lugnare när det kommer till just träningen. Men vem vet, min nästa hund kanske blir en schäfer :)

#22 J*vlar vad snygg hon är, den där täckningen på schäfer är jag svag för…

Jag har alltid älskat rasen Tervueren. Det var den första hundrasen jag fått kontakt med om man säger så. Min fd granne födde upp tervar och hade en tervkull hemma som jag var hos varje dag. Jag blev helt enkelt helt fäst vid rasen och den passar mig så bra, jag var bara 10 år men redan då hade jag bestämt att en terv ska jag ha.

Och så blev det. Kommer alltid att ha en terv vid min sida,

Min ljuvliga rottweilerkille Boris (skrev om i #5) som ÄLSKAR snö - syns det? haha

En bild på min snygging Izor. 

#27 gud vilken snygging…….

#29 TACK! Devarox Boris :D

Jag valde inte raser utan individer, och det ångrar jag inte för en sekund. Man får verkligen veta att man lever när man har terv och aussie, men det är två fantastiska individer (även raser) och jag kunde inte fått bättre följeslagare.

När vi skulle skaffa hund så var valet inte helt enkelt. Sambon ville bara ha en enda hundras - Leonberger Jag däremot var väldigt skeptisk, då jag är uppvuxen med Basset och bordet Collie-korsningar så tyckte jag den var för stor, men gav med mig till slut. Vi bestämde träff med en uppfödare och första anblicken av dessa stora björnar blev en chock. Det var som stora hästar och när dom kom galopperande emot oss vibrerade hela marken, men sambons hjärta smälte direkt. Efter besöket behövde jag verkligen smälta allt och jag satte mig och läste på allt jag kunde om rasen och jämförde andra raser som jag var intresserad av en gång till. Allt hos Leonbergen förutom storleken tilltalade även mig och även jag blev fascinerad. Vi ringde till uppfödaren igen och vi fick komma och hälsa på igen. Denhär gången var jag fast och vi hade hittat våran ras. Den är perfekt på alla sett och vis, och nu kan vi inte tänka oss någon annan ras. Den är så mångsidig, livlig och vill vara med hela tiden. Den är perfekt på alla sett och vis och för vissa tar det flera år att hitta "sin" ras men vi hittade våran direkt :-)

Den första schäfern blev en familjemedlem då vi ville ha en aktiv hund, då den dåvarande lilla hunden lätt fick diskbråck och jag ville gå hundlinjen på gymnasiet. Efter första schäfern blev det tomt (den lilla hunden vi hade då avlivades 3 veckor innan schäfern dog i en olycka) och vi ville alla tre ha en ny hund. Schäfer är underbara hundar och för mig var valet enkelt. När jag då såg Vicki var det kört…

Rosette var inget svårt val, jag blev kär i Tibetansk spaniel från första mötet. Väldigt trevliga och roliga hundar och efter att ha kontakt med Rosettes uppfödare under flera år och träffat flera av hennes hundar så var det inte svårt att vilja ha enn sådan hund. Jag har träffat många tibbar som inte är hennes, men det är den uppfödaren jag haft mest kontakt med. Jag ville ha en till hund som träningskompis/tävlingshund samt en hund som var med mig och när jag fick åka och hälsa på i Danmark och träffa Rosette var det inget svårt val..

Jag var helt inne på mina mopsar, (två stycken) där den ena var en import från Ungern. När systern "tröttna" på sin valp för att hon var för aktiv (tror jag. Iaf) så tog jag över henne för jag var kär:) Engla förändrade mitt liv helt! Jag hade god kontakt med uppfödaren som dessutom var den första att ta in podengo i Sverige och har då han i englas stamtavla:) iaf så blev hon mitt allt och alla tävlingar bevisade att hon var de jag drömt om. Tävlingarna som hon och jag älskade så mycket, så mycket att mamma satt mig på tåget och så fick jag åka med Engla till Norge och tävla. Såklart kamma min bebis hem allt och blev även norsk champion. Men rasvalet gjorde inte jag utan min lillasyster. Hon hade klappat några podengos på en utställning och då ville on ha en sån. Mamma blev glad att de va en lättskött hund även för utställningar. En Pudel ska klippas och trimmas och en liten pompom ska fluffas och kammas varje dag. (inte för att vara så mot de som har just dessa raser men de e lättare med en lätt nybörjarhund när mamma själv har hundar som är svåra inför tävlingar) Nöjd med min prinsessa! Som 2 år och 7 månader hade hon hela sex titlar. Och vad gör man med en hund som har allt där man tävlar? Jo man gör de för skojs skull och man får åka utomlands för att plocka mer. Just nu får hennes lilla (1år) valp efterträda Engla i utställningsringen och hoppas på lika bra resultat! ( allt blir bättre med tiden! ) ahahaaha!

Jag bestämde mig redan i tonåren för min ras, jack russell terrier :-)

Jag ville ha en arbetsglad hund med mycket motor. En rätt tuff hund både psykiskt och fysiskt men ändå relativt liten. Och då blev det liksom inget annat kvar som jag kände stämde fullt ut ;-) Sen har jag än så länge inte hittat någon annan ras som jag tycker är lite söt ;-)

Min minsting är verkligen precis den typ av hund jag alltid drömt om, så nu lär jag nog aldrig byta ras :-D

#25 Tack så mycket! Ja visst är den snygg :)

Här är en nyare bild av henne…

Och en lite mer framifrån :)

# 36 Riktigt fin. :) En av de snyggaste schäfrarna jag sett!

Som personen i inlägg #2 skrev så hade vi ingenting att säga till om i valet av hundras, egentligen. Det bara blev så av en slump haha.

Jag och sambon hade sen innan funderat att köpa hund eftersom vi kände att det var dags. Vi var dock osäker på vilken hundras som skulle passa oss bäst då min sambo är ganska så allergisk. Enligt oss fanns det inte så många allergivänliga raser att välja mellan. Vi ville ha en hundras som min sambo tålde såklart, som inte var alltför krävande (extremt mycket motion och stimulering tex)! Vi ville ha en lagom stor hund med mycket personlighet, som både kunna ligga i soffan en regnig dag men samtidigt älska att vara ute på långa promenader och lära sig nya trix/kommandon!

Iaf, helt plötsligt hörde en väninna av sig och frågade om vi skulle kunna hjälpa en kompis till henne att tillfälligt ta hand om en Chinese crested hane (naken) för den här kompisen behövde reda upp sitt liv lite! Vi tyckte det va konstigt då hon inte haft honom så länge (han var ca 4 månader bara) Men vi tackade iaf glatt ja till att ha honom då vi såg det som några erfarenheter rikare.

Men sagt och gjort, den här nakenhanen kom till oss, vi ville trots allt testa! Efter bara ett par dagar så stod det klart! Både jag och min sambo var helt nerkärade i honom och desto mer vi fick lära känna honom desto mer kände vi att han var den rätta! Vi kunde inte tänka oss en annan hund, han var perfekt! Vi föll för hans otroligt udda utseende och underbara personlighet! Jag såg mycket av mig själv i honom då han var lite tillbakadragen, osäker och hade svårt att lita på människor.

Det roliga är att vi inte ens hade en tanke på att chinese crested ifrån början. Innan hade varken jag eller min sambo träffat en kinesisk nakenhund. Jag hade bara läst en massa om rasen men inte så mycket mer än så. Tyckte rasen var extremt udda, lite fulsöt men ändå ganska charmig på något konstigt sätt.

Tanken av att det krävdes mycket hudvård skrämde mig lite också. Men nu när man tänker efter så är Kakans hudvård INGENTING i jämförelse med om man skulle ha haft en puff!

För att avsluta detta långa inlägg så fick vi tillslut köpa denna underbara Kakan, som han så fint heter! Det tog mycket tårar och diskussioner innan ägaren beslutade sig för att sälja honom till oss. Jag tror innerst inne att hon även visste att han skulle få det bra hos oss då hon alltid var på resande fot och Kakan behövde ett stabilt hem där han slapp flänga hit och dit hela tiden.

Vi älskar honom så mycket och varje dag är aldrig den andra lik med honom!

Jag har nog aldrig varit så glad sen han kom in i våra liv och nu skulle jag aldrig kunna tänka mig en annan hundras! Absolut den ultimata hundrasen för oss :)

Hade en vän som hade en staffe och blev genast förälskad i rasen! Efter vi hade besökt olika kennlar fanns det längre inget alternativ till staffen, den stämde precis in på kraven jag hade, fick mycket hund i en kompakt förpackning :)

Nuvarande hunden Australian Shepherd/Samojed, jag visste inte vilken hundras jag ville ha. Men helst en Aussie. Men det blev en blandras. Men jag har inte ångrat mig speciellt mycket. Fick en vän för livet, och det ville jag ha.

Australian Shepherd valpen som vi hämtar på söndag. Aussie har alltid varit rasen för mig och det har jag nog vetat efter vi hämtade hem den första hunden. Det är rasen som passar just mig. En perfekt allroundhund enligt mig.
Han kommer att bli min tävlingshund i många olika sporter och kommer även att ställas ut så ofta som möjligt.

#38 Åh tack! Vad roligt att höra sånt :)

Ja jag hade inte alls tänkt ha en vinthund då jag egentligen gilalr mer musklade raser. Men en jag jobabade hos fick en kull valpar och jag var där o hälsa på, dumt nog. Och en av valparna var alltid först fram. Kröp upp i mitt knä o somna. Och satt o grät innanför dörren när jag gick. Så då blev det att jag tog med mig min lilla Sniff. Blev utvald så då hade jag som inget  val ;)

Det var mina föräldrar som valde ras och då stod det mellan golden och labrador. Jag var bara glad över att få en hund även om det inte var "min ras", den får vänta till jag skaffar egen hund 

#44 Skulle ni inte ha en till hund, eller är det något jag blandat ihop?

#45 Jodå, jag ska förhoppningsvis skaffa egen och då är det jag som väljer ras. Valp eller omplacering, får se vad det blir 

Har redan tidigare svarat i tråden (#2)  och skriver nu här egentligen mest  i medaljjaktssyfte. 

Men kan likagärna uppdatera lite, min kära och älskade Ikaross har nu tyvärr lämnat jordelivet pga L7S1 syndrom. (25/11-13)
Han blev 9,5 år gammal. 
Pigg och glad ända in i slutet. Min hjälte ❤️

Har nu en Schäfer/Dogo Argentinomix så det blev iallafall nästan en ren Schäfer igen.  :)

Då min mamma var hundrädd ville vi "testa" för att se hur det funka att ha hund så vi blev fodervärd åt dåvarande hundskolan Iris. Då vi inte var intresserade av Schäfer så valde vi Labrador (fanns inget annat att välja på). Nu är hon snart elva år och mamma är inte längre hundrädd =D Nästa hund för mina föräldrar blir dock troligen en Löwchen då den ras verkar passa mammas krav bäst.

Min inneboende hund är Chinese Crested med lite Pudel i sig men det var ju inget jag valde :P

#47 Beklagar förlusten! Du får gärna PMa mig och berätta om L7S1 eftersom jag inte hört talas om det förut.

Tråden är gammal men svarar ändå.

Ixxi dvärgschnauzer skaffades för rasen var en bra förstahund och passade familjen.

Mittelspitzen skulle blivit finsk lapphund egentligen men jag och mitteln klickade och han blev precis den träningskompis jag drömde om att ha. Jag kände hundens pappa och var helt förälskad i honom och han var pappa upp i dagen och jag är glad att det blev just honom. Pga stark jaktlust fick han stanna med pappa som är jägare. Tyvärr så bets han ihjäl av en lös hund på mormors bakgård och han blev bara 4 år och jag saknar honom varje dag.

Digger bodde redan här när jag kom hit. Det fanns även en pekingese som fick avlivas strax efter pga borrelia som orsakade alldeles för mycket smärta för henne på slutet. 

Jag saknade min träningskompis jag lämnade i sverige och skaffade en rescue som också blev den träningskompis jag ville ha. Vi kan inte tävla som tanken var, men han är underbar att träna med. 

Jag hade velat ha chinese crested i tio år och ville ha en medans jag hade Ixxi kvar så hon kunde lära valpen några goda vanor. Så när jag föll pladask för Frodo så blev det valp medans Ixxi var ung nog att kunna busa och ha kul med valpen. 

Digger visar nu ålderstecken och är troligen på sista sommaren nu. Vi har pratat om pekingese efter Digger eftersom Digger är Mikes hund och han saknar att ha en. Så när Mikes son ville pensionera sin tioåring hos oss och hundarna kom bra överrens så kändes det bättre att ta in en hund Mike känt sen hunden var valp och ta hand om en till senior istället för att leta uppfödare och hantera med valp och tonåring när Frodo är 1.5 och mitt i tonårstiden och Apache just kom ur sin. 

Fyra är lagom nummer för mig men de tre seniorerna kräver så gott som ingenting så det funkar bra. :)

Jag köpte en vallhundskorsning, hälften mudi och hälften okänd. Jag var nog lite naiv när jag köpte honom och tänkte att han skulle få en vallhunds alla bra egenskaper men hade jag tänkt steget längre så hade jag nog insett att han lika gärna inte skulle få någon av de bra egenskaperna. Och så blev det. Rasvalet var inte helt lyckat men istället för att få det jag förväntade mig så fick jag en bästa vän och tillsammans har vi utvecklats så mycket på alla plan! Men nästa gång kommer jag att tänka igenom mitt rasval bättre.

Oj vilken gammal tråd och enormt mycket har ändrats sen jag skrev sist.
Våran första Leonberger Alice fick somna in efter att ha kämpat länge med hennes sjukdomar, endast 3 år gammal. Vi gick igenom enormt mycket med henne som jag inte önskar någon. Jag kommer alltid ha Leonbergen i mitt hjärta men efter det vi fick kämpa med Alice kunde vi omöjligt ha en till. Det gav mig även en inblick i hur mycket sjukdomar som finns inom rasen och hur mycket som mörkas ner.  Vi kan omöjligt gå igenom samma sak igen och risken ökar med en till Leonberger.
Vi är väldigt aktiva med våra hundar och våra Leonberger har aldrig varit lugna och enbart vilja lunka omkring på gården. Faktum är att många Leonberger är aktiva hundar och det är tråkigt att många har den uppfattning om denna fartfyllda ras. För oss är dom ännu mer aktiva träningskrävande arbetande hundar och som behöver sin motion och träning. Men det är också vi som format dom så delvis.  Enormt roliga, påhittiga och mångsidiga som ger mig en utmaning då dom tänker enormt mycket själv vilket gör att mitt tänk i träningen måste vara varierande och ligga steget före. Men ändå vara enormt härliga familjehundar som är med på allt som vi gör, oavsett om det är träning med spår,sök,lydnad, cykling, simmning vandring, camping, bilsemester, oavsett vad vi hittar på så är dom med på allt och det är enormt roligt och visar hur mångsidiga dom faktiskt är!  Men hur mycket jag än tycker om Leonbergen så skaffade vi inte en till när tiden var inne efter Alice. Vi har under något år haft kontakt med två Hovawart uppfödare och intresset i rasen har vuxit och med tanke på hur våran Kaila är så är en Brukshund inte som att vi tar vatten över huvudet =). För att vara en Leonberger är Kaila någon deluxe version med extremt mycket energi, vilja och POWER som ofta förvånar andra hundfolk då hon inte riktigt följer rasstandarden som den är skriven. Varför följa normen? =)
 Det som gjorde att vi fastnade för Hovawarten är likheterna med Leonbergen i mentaliteten med all energi, vilja och mångsidighet och att det är en gårdshund med dess egenskaper och vakten är väldigt tydlig hos våran tjej som vi också uppskattar då vi bor utanför stan.  Men Hovawarten har viljan att arbeta på ett annat sätt som jag tycker är pluset i kanten, likaså är sjukdomshistorien enormt viktig för oss efter Alice och att vi ville ha en mindre "normal" stor hund. Vi fick Leonbergen i en annan  form, och vi är helnöjda, Kaila är perfekt och Vilda är också helt perfekt =)  Uppfattar Hovawarten som en väldigt allert, snabbtänkt och smart ras som tänker och klurar ut problem både tillsammans med mig eller själv och det tycker jag verkligen om. Enormt mångsidig och det sägs att Hovawarten är som en Persika, mjuk på utsidan men med en hård kärna och det stämmer verkligen =)
Allt går väldigt fort medans Leonbergen är mera eftertänksam men är också en otroligt smart problemfixare. Två väldigt lika men ändå olika raser =)
Tjejerna kompletterar varandra på ett väldigt bra sätt, bättre duo är svår att hitta.

Alva är ett lyckat impulsköp, kan man säga. Fattar inte att jag vågade skaffa en hund med såpass krävande raser som första hund men det har funkat bra.

**Yoda - Papillon, Chinese Crested, Toy Pudel
**Tänkte att jag skulle få fördelarna hos Pudel och papillon och späda ur tjurigheten jag hört att Chinese Crested med finare utseende än Pudel och papillon  så skulle han då passa perfekt att träna agility och lydnad med ;) 
Jag fick en signalkänslig TJURIG hund som iofs tycker att hoppa är skitskoj, men lydnad är usch, fy och blä! 

Jag skulle däremot absoluuut inte ha en blandras och nakenhund hade inte ens funnits på listan!

Aros - Russkiy Toy
Velade mellan många olika raser, om jag skulle ha något större eller inte, blev sjukskriven pga EDS och sen utköpt från jobbet, kände att jag hade tid med en valp och velade mellan en större mer arbetande hund och om jag ville ha en liten, sunda förnuftet sa en till liten , om inte annat för att kunna orka släpa upp och ner för trappen, så då velade jag mellan Russkiy Toy, Prazky Krysarik och Chinese Crested, Chinese crested gick bort pga att jag inte ville ha en nakenfis till just nu + tjurigheten så jämförde RT och PK och föredrog RT och hittade sen kort efter en kull hos en uppfödare som jag sett aktiv redan då jag hittade rasen för många år sen, med en korthårig hane med rätt färg så han fick det bli ;)

Sheltie - För att jag egentligen drömde om en border collie men ville börja med en "enklare" liten vallhund. En vacker, lättlärd, aktiv och samarbetsvillig hund i behändig storlek. En hund som med glädje hänger med på det mesta. (Sedan hade jag oturen att få en hund med mycket rädslor och stressrelaterade problem, men det är en annan historia.)

Border Collie- För att jag ville ha ordentlig hjälp med fåren och för att vallning är så sjukt häftigt. En tuffare ras än sheltien med mer motor och helt enkelt mer av allt. Ville också ha en lite större ras. En av anledningarna till att det blev en BC tillslut är också att det känns som att potentialen är enorm, man kan komma hur långt som helst om man bara vill och tränar tillräckligt hårt, men hunden kommer aldrig att begränsa dina drömmar (förhoppningsvis…) Den här valpen blir nog en riktig utmaning dock 😃

Första egna hunden så kollade jag enbart på utseende, fick hem en otroligt fin grand danois tik på 7 månader som hade väldigt mycket rädslor. Tyvärr fick hon flytta strax efter att hon fyllt ett år med väldigt mycket med självförtroende i bagaget än innan till en familj på landet då hon inte trivdes i lägenhet :) Andra hunden var betydligt mer planerad, haha! Skrev upp alla egenskaper jag ville ha hos en hund och sorterade ut raser en efter en. Det stod tillslut mellan labrador och engelsk springer spaniel men efter att ha varit på springerträff med klubben så vart valet lätt :D Nu har jag en liten springer på 4 månader här hemma och kunde inte varit mer nöjd. Bra av- och påknapp, glad i allt och alla, följsam och med precis lagom mycket energi. Enda negativa är väl att jag inte tycker dem är så snygga men dem har väl sin charm ;)

(Har redan svarat från min tidigare användare men svarar igen)

Jag har så länge jag minns velat ha hund, när jag va liten så satt jag och bläddrade i hundböcker och "valde" ut mina favorit raser som jag ville skaffa. När man är liten och bara tittar och drömmer så blir det ju mest att man går efter utseende och inte läser in sig på rasens egenskaper osv (så va det iaf för mig). Papillon va inte direkt "dröm rasen" kan jag medge, har aldrig varit direkt förtjust i deras utseende och storlek, Dobermann och liknande va mer min smak xD

Men när det äntligen va dags att göra drömmen sann och faktiskt skaffa en hund så blev det en helt annan strategi för att välja ras.
Jag ville ha en bra "nybörjarhund" som inte krävde en massa motion utan som va nöjd som en ren sällskapshund, den skulle vara lättlärd och social utan krav på mycket pälsvård eller liknande.  Jag ville ha en "rejäl" hund i medelstor storlek och med kort päls, i stil med en labbe ungefär. När jag va inne här på forumet och läste info på internet så va det rätt tydligt att rasgrupp 9, sällskapshundar, va de raser som kunde tros passa mina önskemål när det kommer till aktivering och användning. Raserna i grupp 9 är ju dock inte alls vad jag hade tänkt mig utseendemässigt; alldeles för små och med för mycket päls, inte alls vad jag ansåg vara bland de snyggaste eller "roligaste" hundarna. I början så streta jag emot och försökte verkligen hitta en annan ras som skulle passa mig;
"Men tänk om jag promenerade lite längre, testade agility eller kanske la nått spår ibland; skulle jag inte klara av den och den rasen då??"
Tillslut så slog det mig; detta skulle verkligen hända, jag skulle verkligen skaffa en hund den här gången! Det va inte längre bara i min fantasi där allt är perfekt och fungerar så bra, utan detta va på riktigt och jag måste faktiskt jobba.
Jag är så stolt och glad att jag i slutändan va ärlig med mig själv och vad jag faktiskt klarar av. Ville jag ha en lycklig och fungerande hund så va det rasgrupp 9 som gällde!

Papillon va dock rätt långt ner på min lista när det kom till rasgrupp 9, hade strukit den rasen redan faktiskt xD Men sen blev cavaliern helt utesluten pga hälsan och bichonraserna pga pälsen så då fick allt som hette utseende åka ut genom fönstret och jag gick till 100% på övriga egenskaper. 
Så nu sitter jag här med två papilloner ändå 😃