Jag lider av depression, ptsd, bipolär, autism & adhd.. En hel lista som minst sagt kan göra livet hårt ibland.

Jag har dock tur, att jag alltid orkar aktivera & promenera min hund. Att arbeta med min hund är som medicin för mig. Men jag har högsta förståelse för de som faktiskt inte orkar hålla igång under sämre perioder.

Det jag brukar göra med min hund när jag är i en sämre period är att träna & göra sådant som han till 100% kan, för att undvika besvikenhet och uppgivna känslor.

T.ex så skippar vi lydnaden helt, då den inte sitter helt 100 ännu, detsamma gäller agility.
Istället kör vi parkour, drag, spår & sök för det är något som verkligen sitter.
Jag undviker att öva in nya moment eller trix, utan kör på det som sitter säkert helt enkelt.

När jag mår bra passar jag på att trimma lydnaden, agilityn & rallylydnaden. Jag lär in nya moment och trix och äventyrar mer.

Jag äger en lagottohane, ca 2 år, otroligt aktiv individ.
Vill även passa på att tipsa om, för er som har en diagnos som försvårar för er (fysisk som psykisk), träna massor av passivitet med er hund redan från början, så att denne klarar av att ta det lugnt ett par dagar när du mår dåligt.

Jag lider av depression och har haft en riktig svacka i ett par år nu. Hundarna är vad som hållt mig flytande men jag kan ärligt säga att dom inte har fått vad dom behöver på länge. Jag har två papilloner på fyra år och de har accepterat det lilla jag gett dom. Dom har förändrats mycket och är skälligare, mer stressade mm. Jag kan väl inte direkt komma med tips eller kloka ord då jag inte har hanterat det värst bra själv. Men att se mina hundar lyckliga är det bästa jag vet så jag har många gånger tagit mig i kragen och gjort saker för deras skull, vi ska tex fjällvandra om ett par veckor. Nu mår jag bättre och har mer energi ochoch vilja så nu ska jag se till att mina hundar får allt de behöver och mår bra av! Jag ser redan en stor skillnad i deras sätt när de aktiveras.

Det är viktigt att inte känna sig dålig pga av att man inte gett sina hundar exakt den aktivering de behöver en tid, de stjälper mer än hjälper.
En bra passivitetsträning sätter grunden för en stabil hund som accepterar & trivs med lugnare perioder, och att man även kanske väljer bort de aktivaste raserna (malle mfl) när det är dags att skaffa hund.

#3 det är otroligt svårt att inte känna sig dålig över det, speciellt när folk runt omkring märker och kommenterar över hur hundarna har förändrats :/

#4 Jag förstår det. 
Men du har ju även valt en väldigt anpassningsbar ras, så länge de får käk, dagliga promenader och kärlek så har hundarna det inte bättre någon annanstans. 
Det finns många enkla, ej krävande aktiveringsformer att testa på när man hamnat i en svacka.
Aktiveringsspel är också enkelt men uppskattat.

#5 jo jag är otroligt glad och tacksam till hur bra dom ändå har accepterat det, tacka gudarna att jag inte lura mig själv när jag skaffa hund och valde en aktivare ras :)

Har haft min depression i 10 år nu, va som värst när jag var 16-22. Vill väl inte berätta alla detaljer men har varit inlagd på psyk några gånger. Efter sista gången jag var inlagd skaffade jag min hund, hon är anledningen till att jag orkar gå upp. Men när jag har en riktigt dålig dag ser jag till att hon ändå är lycklig. Har lärt mig massa knep som funkar för mig och mitt mående. Hon känner av när jag har en sån dag och blir extra mammig och go :)

Jag har en kronisk tarmsjukdom,Crohns, som kommer i skov och helt ärligt så när jag är sämre så gör jag inte särskilt mycket med mina hundar. Vi kelar och umgås - thats it ungefär! Korta promenader blir det också om jag ens klarar det annars tar mina föräldrar ut dom eftersom jag fortfarande bor hemma. Är det fint väder kan dom få komma ut i trädgården och då leker dom av sig ordentligt. Har inga tips att komma med tyvärr utan man får ta det som det kommer helt enkelt, det finns ju inget man kan göra åt det. Nu har jag ju två sällskapsraser, storpudlar på 4 respektive 1 år så dom klarar detta galant att bara ta det lugnt i några dagar.

Lider av depression och ångest, eller kortare sagt psykisk ohälsa.

Jag brukar mest ta långa promenader när jag mår sådär, men under riktigt svåra perioder kan jag bara borra ner ansiktet i hans päls och låta det jag verkligen känner komma ut. Han är verkligen terapi för mig! För precis när jag känner mig som värst brukar han komma till mig, antingen med eller utan sin favoritleksak och bara vara där, oftast är det som att han försöker distrahera mig från de tankarna genom att vilja busa eller liknande :'3

Generaliserat ångestsyndrom och har flera drag av bipolär sjukdom.

Det jag lider mest av är ångesten då den ofta kickar igång när jag vistas i omgivningar med folk, ex. affärer eller apotek, blir illamående, yr, kallsvettas och tappar verkligheten, lite grovt beskrivet, speciellt när jag inte har något att distrahera mig med. I sådana situationer är hunden är jättestor hjälp, då jag kan fokusera på den.

När det gäller bipolär så är jag inte diagnotiserad än, men har upplevt både maniska och deppiga perioder hela mitt liv, och just nu är jag i ett hyffsat normalläge, men när jag är i ett par dippar har jag gömt mig från verkligheten och umgåtts med hunden för att distrahera mig ifrån allt som händer i omgivningen, och de dagar då det varit riiiiktigt illa får mina hundar bara korta promenader, men de klagar inte eftersom de är vana vid viloperioder.

Under bra perioder kör vi som vanligt, spår, agility, lydnad, bruks osv. och under maniska perioder brukar jag köra igång mer fysträning för det får ur alla myror ur brallorna, utöver vanlig träning.

Har Pudel och aussie, snart bc.

Jag har sedan barnsben varit konstant stressad och orolig, haft rejäla sömnproblem i alla år där jag i perioder inte sover mer än 1-2 timmar per natt i flera månader - OM jag somnar. Samtidigt som detta har jag genom stressen och oron samt ett nyligen upptäckt hjärtfel också stora svimningsproblem - som i sig orsakar oro och ångest. Lite dum spiral det där.
Utöver det har jag även Asperger och depression.

Kort sagt jag jag aldrig varit riktigt glad, det har oftast varit så att jag varit "glad". Jag har en fasad som jag genom åren fått till väldigt stark och välarbetad för att ens klara av att ta mig igenom dagen, men när jag tappar den lite så kan jag gå under jorden rejält istället. Att gå ut ur hemmet kan vara en extrem utmaning för mig, bara det. Att därefter behöva gå till affären, åka in till stan eller liknande. Ja, då blir det genast mycket värre.
Djuren har alltid varit min räddning då, annars hade jag stängt in mig totalt. Men jag kan inte påstå att jag anstränger mig så värst med de under de värsta dagarna/perioderna. Speciellt inte nu då mina dippar också inneburit att jag kunnat bli riktigt förbannad, något jag aldrig varit förut. Har inte ens varit arg men sedan min pacemaker operation för exakt ett år sedan så har jag kunnat bli riktigt förbannad, då gör jag inte mycket för att inte riskera att bli arg på djuren. Men hunden är van att bara vara, detta då han aldrig fått gått upp riktigt i aktivitet på grund av en spökande armbåge som liten. Nu vid 14 månaders ålder så har han jobbats upp successivt efter att ha fått tummen upp från veterinär, men även om han har bra aktivitetsnivå nu så har han ändå inga problem att bara vara i ett par dagar, det räcker med att köra ett klickerpass så är han helnöjd. Detta passar mig perfekt de dagar jag inte har tålamod, ork eller något alls för att träna. Då tar jag bara fram klickern så får han sköta resten, så att säga. Han blir överlycklig av klickern med så han jobbar på rejält och är expert på att trötta ut sig själv mentalt!

Mina djur består av två smått galna katter och en hel knasig rottweiler =)

Ursäkta ett eventuellt fumligt inlägg, har spenderat hela dagen med pojkvännens familj och är totalt slut i huvudet. Också något som hör Asperger till, man tar in alla intryck på ett helt annat vis och kan efter bara 20-30 minuter vara mentalt slut även om situationen i sig inte är krävande.
Jag kan vara på gränsen till att bryta ihop bara efter en timme om det är fel dag även om jag bara umgås med pojkvännen och svärmor, exempelvis.

#11 Känner igen mig jättemycket i det du skriver, stor kram!🌺

#12 Så härligt att någon förstår mig, haha, annars brukar alla kolla snett och väldigt oförstående. Så riktigt skönt att det är någon som faktiskt förstår en också.
Tack och detsamma! 🙂🌺

#13 Ja, jag vet verkligen hur det känns att inte bli förstådd, speciellt när det gäller sömnen, jag har lite tvärtom problem då jag ofta sover för mycket och för länge(Skulle kunna sova 20h i streck men hunden..) och ffa på fel tid, under dagen… Hört så många gånger att det "bara är att vända tillbaks dygnet" och jag önskar ju att det ändå vore så.. Det är alltid en tröst att veta att det finns andra som förstår🙂