Min Schäfer fick diagnosen L7S1 med en ganska dålig prognos. 
Även vi fick order om att han inte fick hoppa, leka, springa och stoja. 

Vi gav det en chans och efter ca 9 månader (vi fuskade dock lite med att låta honom leka för sig själv på gräsmattan nån minut då och då för husfridens skull) började han bli sämre, han ville så gärna vara med överallt men kroppen orkade inte. 
Eller snarare, bakbenen orkade inte riktigt, fick smärtstillande några veckor men tillslut så valde jag att ta bort honom, då 9,5 år gammal.
Han hade kunnat ha ett fortsatt bra liv om jag fortsatt med smärtstillandet men det kändes inte schysst att förlänga hans liv för min skull. 

Dagen han togs bort så lunkade han lugnt fram till veterinären, hälsade och satte sig sedan och väntade på det hela. 
Han visste nog att detta var rätt beslut för honom. 
Usch, tårarna rinner av blotta tanken men det var bäst för honom iallafall. 

Ni har inte pratat med sjukgymnaster för hund? 
Är ju värt ett försök! :)

Jag tolkar det inte som att han aldrig får springa igen, utan att man ska undvika tokryck och kuperad terräng. Vet du om det är ok att låta hunden springa under kontrollerade former på en jämn gräsplan eller liknade?

Hur som, om hunden redan är opererad och läkt skulle jag köra rehab och se hur hunden trivs med livet.

Jag hade nog avlivat … tycker inte att det låter som ett värdigt liv. :/ Hemskt tråkigt!

Haft kontakt med sjukgymnast och sedan låtit hunden vara hund så länge den inte lider . Våran hund fick epilepsi och fick då kontakt med en i våran by som också hade ep på sin hund . Den hunden fick bara hå lugna korta promenader , fick inte leka eller aktiveras då stress kan utlösa anfallen ! Vi bestämde oss snabbt att ta en vila från agility och träning i 6 månader Dock med vanligt hundliv busa leka bada och vanligt vardagsliv ! Sedan ökade vi träningen i agility och tillslut tävlade vi osv som vanligt Vi bestämde oss väldigt fort att kan hunden inte leva vanligt vardagsliv så skulle vi avliva honom då det är det bästa , han skulle aldrig klara av enbart koppelpromenader utan aktivering ! En hund ska kunna vara just hund enligt min åsikt men det är fruktansvärt svårt allt beror ju på hur hunden är . En hund jag hade "husky" var lat och låg helst på soffan och strosade runt som tjuren Ferdinand och då blir det en annan sak Mina hundar i dags läget tappar livslusten efter Koppelvila efter 2 veckor trots huvudaktiveting

Det beror på hunden tycker jag. Är det en hund som gärna tar det lugnt och är nöjd med att inte springa omkring och ha sig så visst.
Men annars så skulle jag nog ta bort den. Om hunden kan köra på som vanligt och leva ett "normalt" liv utan smärta osv ett tag så skulle jag köra på det. Kvalitet över kvantitet helt klart

Skulle nog, precis som #2, avlivat den om jag inte såg en förbättring, iallafall jag ser inte någon anledning att låta hunden lida för att man själv inte klarar av att ta bort den. Tycker inte det låter som ett värdigt liv för den hunden att få leva så begränsat.

Min mammas sheltie råkade ju ut för detta, hans ben hoppar ur led och opererades för de, ett tag efter operationen gick senan av och fick opereras igen, veterinären sa samma inge spring eller lek, inge hoppa eller långa promenader, vi tänker som så att han är en väldigt anpassningsbar sheltie, han klarade rehab tiden väldigt bra och han springer ju ute lite granna på gården men inte tok springer, han travar mest, sen får han sitta på lina om han ska va ute längre stund, så de inte blir en massa spring för han.
Han klagar inte alls på sitt nya stillsammare liv, han är samma sheltie som förut och det är vad vi anser vara ett gott tecken att fortsätta hans liv.

Hade han visat att han mått dåligt av de då hade man ju fått tagit bort han.

Hur gammal är hunden och hur levde den innan? Tyvärr, får man väl säga, så anpassar sig hundar - dessutom är de duktiga på att dölja smärta. Mim labbe fick en skada i höstas och har gått på rehab sedan dess, i början var det bara korta koppelpromenader men nu får hon träna jakt igen och springa fritt även om jag fortfarande begränsar längden på promenaderna och är noga med att hon får vilodagar. Vad jag skulle komma fram till är att hon såg nöjd ut med sitt lugna liv, tills hon fick börja leva aktivt igen. Hon är en HELT annan hund som sprudlar av glädje och livslust. Hade hon inte kunnat leva detta livet så hade jag tagit bort henne, för hennes egen skull. Men jag skulle helt klart ta hunden i TS till en sjukgymnast och få ett till omdöme - de kan också oftare avgöra om hunden har ont och om den fått sekundära problem på grund av fel/snedbelastning.

Jag hade aldrig avlivat en hund med livslust! Alltså hade jag agerat beroende på hunden, om den tycker det är helt ok att leva ett mer stillsamt liv liksom. Sen hade jag hoppas på att det blev bättre, för läkare (och veterinärer däribland) har ju fel hela tiden med sånt. :)

#2 Han får springa liiite i icke kuperad terräng, men får inte springa brevid husses cykel etc.

Jag är inte för att avliva, inte i dagsläge utan bara om situationen förvärras. Ett stillsamt liv är inte heller riktigt ett alternativ för en bångstyrig 4 årig schäfer. Som det är just nu så verkar han inte ha speciellt ont och är kvar hos sin husse som tar det ganska lugnt med honom. Han ska prova om det går att gå spår med honom så hjärnan får sitt.

Tack för alla hjälpsamma inlägg. :)

Jag tycker inte det verkar som hunden skulle behova lida av att inte fa springa bredvid husses cykel. Naturligtvis stabiliseras leden av att hunden far rora sig och bygga upp muskulaturen, aven om motionen blir reducerad.