När livskvaliteten är försämrad och inget går att göra åt det

Gissar att hunden visar själv på olika sätt.

När hunden inte "vill" själv.

Den har tappat gnistan i ögonen, inget är längre roligt, även om hunden äter och dricker "vill" den inget.

Gäller förstås inte om man uppenbart ser att hunden lider på något sätt, som inte går att åtgärda. Då är det ju ingen tvekan.

Flera av mina yorkar blev gamla, 14, 15 år. Hade inte ont, men en var uppenbart senil, kissade inne, andra tappade livsgnistan.

Jag diskutera detta med en vän för ett tag sen och vi kom väl fram till att det kan vara svårt att verkligen se och acceptera när det är ens egen hund. Därför är det bra med vänner och personer runt omkring som kan hjälpa till och ärligt säga till när det har gått så långt att det vore bäst för hunden att somna in, när man själv är "blind" för den hårda sanningen.

Min hund fick cancer och hade stora tumörer. Vi visste att hon inte hade långt kvar, och var beredda att avliva direkt när hon visade att det var dags. Hon sprang fortfarande på stranden, lekte, åt äpplen och betedde sig i princip som vanligt in i det sista. Men en morgon, den 5 oktober 2012 såg jag på henne att det var dags. Tanken på att förlora henne var fruktansvärd, men hon ville inte mer, orkade inte mer. Det syntes att hon liksom tog farväl. Så den dagen åkte vi bort till veterinären och hon fick somna. Usch vilket tragiskt ämne, Sussie var verkligen mitt allt. Jag saknar henne så hemskt.

När slutet är oundvikligt - typ sjukdom som inte går att fixa och minska lidande.

Skada som inte går att fixa - minska lidande.

Livsgnistan har slocknat i ögonen.

Hunden har inte ett värdigt liv längre/kan inte leva som en hund. 

En liten hund kan bäras upp och ned för trappor så trots artros och tillskott kan de klara sig lite längre. Men om hunden inte kan gå och göra sina behov riktigt eller ändrar beteende av smärta så är det dags.

Du märker det, helt enkelt. Du känner när det är dags.

Jag kan ta mitt exempel hur jag valde att "nu är det dags".

Vi ska ta bort vår gamla hund nu i höst, jag/vi har velat mycket fram å tillbaka men vi har sagt att i höst är det dags men att hon ska ha det skönt och roligt under sommaren fram till dess.

Min hund har dåliga leder, 3 diskbråck samt återkommande tumörer. Hon opererande sig förra året för diskbråck - då var hon var pigg och glad så vi gav henne en chans men nu tycker hon saker å ting bara är jobbigt och hon är inte lika glad längre. Nu förtiden "knäpper" hennes rygg värre en värst, hon släpar bakbenen ganska illa och går stelt med bakbenen vilket har i sin tur gjort att tassar och klor är helt utslitna, vi har löst det med skor och mjukare underlag men det räcker i längden. Min arbetsglada hund vill inte åka bil längre för att åka iväg och arbeta, att lägga sig ned och komma upp igen är jobbigt och ibland visar hon tydliga tecken på att hon har ont och orkar inte saker fast hon vill, det gör ont att se en hund som har varit så aktiv tidigare inte kan göra något trots att viljan finns men att hon känner att hon inte kan och blir därför deppig.

När vi satt oss ned och pratade om detta, om hennes problem blev det ganska öppenbart kan jag tycka och dessutom tror jag inte hon håller en vinter till då denna vinter tog en hel del på henne.

Även om det känns skit och jobbigt känns det endå rätt, då jag idag tycker det gör mer ont att se henne ha ont och är dessutom olycklig. Valet blev lätt men jobbigt och svårt.

Anledningen till varför vi väntar till i höst eller när sommarlovet är slut är då vi ska åka iväg hela släkten till Öland i sommar vilket hon älskar, ligga i gräset i skuggan och bara lata sig och hon blir bortskämd av alla, då är hon i alla fall glad och jag tycker hon är värd att få skämmas bort tills den dagen kommer att vi faktiskt måste ta bort henne.

Jag tror personligen att jag har tagit rätt beslut för min vän då jag personligen tycker det är ganska öppenbart i vårt fall att hunden faktiskt inte mår bra.

Man vet, man tror att det kommer vara svårt att veta och vägen dit är jobbig om man vet att tiden är begränsad. Men när dagen är kommer så vet man…

Vissa avlivar så fort de får reda på att hunden har något obotligt, även om hunden inte visar ett dugg besvär just då och kan hålla i många år. Jo jag har varit med om det, något jag själv inte kan förstå. Andra väntar och hur länge man ska vänta är högst personligt, mina hundar får bli skröpliga men de får inte lida. De får inte ha ont på ett sådant sätt att de visar symtom under största delen av dagen, lite gammelstelhet/smärta är ok men det finns en gräns. De ska vara matglada, lekfulla, vill vara med osv även om de kanske inte kan hänga med på samma sätt.

Jag kan behandla med smärtstillande/annan medicin så länge det fungerar och hunden mår bra på det. Men så fort de börjar tappa den känslan "att vara med", de drar sig undan, ser trött ut, sackar rejält på promenaderna ja då har det nästan gått för långt. Men det ÄR svårt att avgöra när, för man vill ju inte ta bort för tidigt, jag vill då inte det. Många menar bättre för tidigt än för sent, delvis sant men så enkelt är det inte, inte för mig. Men när dagen kommer så känns det rätt, det finns ingen tvekan.

Det man måste beakta är blindhet, man får inte blunda för sin bästa vän! Granska din hund om du vet att hunden är gammal/sjuk, var kritisk men glöm inte heller bort att se det som är bra. Sunt förnuft.

Det tråkiga man kan se är människor som går med sina hundar på långpromenad, hundarna är gamla och grå och håller sig kanske 5-10-15 meter bak, det smärtar att se :( Finns ingen glädje när de styltar fram och många gånger är de överviktiga då ägaren vill gott men det blir fel.

Kommer aldrig glömma det där paret med en collie hos veterinären. Den såg lastgammal ut, långa klor, överviktig, ful päls, gråa ögon och kunde knappt ställa sig. Paret verkade inte se detta, de var glada och pratade och när det var deras tur så gick de saaakta med styltiga steg till rummet och då utbrister kvinnan "haha idag har han en bra dag", vill inte ens tänka på hur en vanlig dag ser ut för den hunden. Jag hoppas veterinären pratade förnuft med dem, de var inte där för att ta bort hunden, iaf inte ursprungligen.

Jag personligen har dock väldigt svårt med att boka en tid långt i framtiden, ja beslutet och sprutan ska helst komma samma dag. Så om jag vet att det är illa så beslutar jag inget, men jag bokar tid hos veterinären för en koll även om jag vet att det är illa. Men jag bokar inte för avlivning om jag kan undvika, sen om det är aktuellt så tas beslutet på plats hos veterinären. Lättast för mig…jag skulle inte klara av att veta att avlivning är bokad om 6 dagar kl 11.35. Hellre ovetandes till den dagen, även för hundens skull.

Haft 3 hundar, 2 lever och En är borta. Kan berätta hur vi gjorde beslutet att avliva henne. Hon var en engelsk mastiff, vi va väldigt noga med hennes motion ända sen tidig ålder (då de kan bli stora). Hon va väldigt hög och vägde som mest 60kg (vet tikar som väger 90kg). När hon va valp råka hon springa i en trappa och skada ena bakbenet. Inget allvarligt som tur va. När hon va 8 år, vilket inte händer ofta i denna rasen, tog vi beslutet att när hon får en sjukdom eller skadar sig är det inte rätt att operera henne för riskerna. När hon va 10 år märkte vi att en knöl hade kommit vid insida lår som var som en druva. Vi kände på den och kände att de inte va nån bra knöl (hon hade fettknölar lite överallt) så vi boka tid för avlivning. 1 vecka efter vi bokat tid var knölen lika stor som en större apelsin, hon hade gått ner i vikt och kunde inte hålla sig så hon kissa inne. När dagen kom så va det som om hon visste och hon kändes redo. Veterinären vägde henne och hon hade gått ner till 35kg. Det gick så snabbt från när knölen kom, att gå från frisk till så sjuk. Det var den värsta dagen i mitt liv, men att veta att hon slapp lida hjälpte. Hennes mamma blev bara 4 år så att våran tjej blev 10 år är rätt otroligt. Pappa äger en hane som är samma ras och han är nu 8 år, så hans dag närmar sig också tyvärr. Min hund jag äger är 10 år, och hon är en mindre ras så hon kan ha många år kvar. Är såklart beredd att hon kan bli dålig, men njuter av varje dag jag får spendera med henne :) Detta blev ett långt inlägg, sorry för det! :)

Haft både hund och häst med cancer, det stämmer absolut att man ser direkt när det är dags. Men något man bör ha i åtanke, tycker jag, är att när djuret väl visar att "det är dags" då har det mest troligen gått och kämpat väldigt mycket för att hålla gnistan uppe fram tills dess att den inte längre orkar - och det är då man ser det.
Personligen väljer jag att avliva innan detta händer, för att djuret ska få en bra sista tid och inte behöva kämpa in i det sista.

#9 Instämmer helt. Vi avlivade vår 6åring med leukemi medan hon fortfarande mådde bra, två dagar efter vi fick beskedet. Strax innan sprutan så busade hon runt med veterinären och var livsglad och pigg och det gjorde mig både melankolisk och glad. Jag visste att hon fick lämna livet medan hon mådde bra och att hon inte behövde lida någonting i slutet. Saknar henne fortfarande varje dag. Hennes syster lever fortfarande, 15 år gammal.

Vi väntade tills hundarna var så dåliga att de inte orkade resa sig mer. Det var inte mitt beslut och jag hade velat göra det tidigare. Det är hemskt att behöva lyfta en dålig hund som inte förstår vad som händer och som inte kan röra sig in i bilen och åka iväg till veterinären. Det enda som är värre än att ta bort sin vän är att se den lida.

Lida som sista minne är hemskt. 💔