7/4-2008 - 17/3-2015 

Igår fick min lillasyster och hennes sambos hund (vars syster ägde hunden de första 5 åren), Baloo, somna in.  För något år sedan började han få problem med benen och de fick på beodran av veterinär medicin utskrivet - som han skulle ta resten av livet. Trots medicin så blev han stel, började få andra symptom som störde allmäntillståndet och pep/skrek om nätterna när han gick upp.  Han blev inte bra och med mycket gråt i halsen och med tunga hjärtan valde de att ta bort hans lidande. 

Jag har fått lite grejer återberättat till mig. 
Baloo var den lugnaste och mest försiktiga hund i hans kull, vilket gjorde så att svågern och hans syster blev förälskade vid första ögonkastet. När han skulle på valpkurs så sa kursansvarige (!) att det var onödigt för honom att  gå där längre då han redan beter sig exemplariskt osv. Det kanske ger er en bild av hur himla snäll han var.
Baloo är pappa till hela 22 valpar (2 kullar!) och varje gång mamman blev ointresserad och lämnade ungarna, så brukade han gosa ner sig och ta hand om dom - han älskar valpar och visar verkligen att om man är stor så måste man vara snäll!

Själv kan jag återberätta att jag var med om en traumatisk grej då jag och min lillasyster blev jagad av en bekants Rottweiler när vi var små. Vi båda fick men av händelsen. Men direkt när man träffade Baloo så försvann ens gamla rädslor och fördomar kring rasen.  

Har själv en Chihuahua och jag har haft så stort förtroende för Baloo att de många gånger fått vara helt ensamma tillsammans. Sett honom som min hunds extra-pappa kan man säga, en familjemedlem. Baloo har hela tiden låtit den där lilla energiska bollen hoppat runt på honom och naffsat lite varstans utan att ha blivit irriterad eller sagt ifrån.

Ja, vad ska jag mer skriva. Det är många som gråter av förlusten, minst sagt min lillasyster och hennes sambo. Baloo var verkligen idealhunden. Har aldrig träffat en sån snäll, lugn och fin hund som honom. Och det är det inte bara jag som tycker. Han blev bara 7 år och även om denna tråd handlar om änglar som inte längre finns med oss, så var Baloo redan en ängel när han var vid liv.

Han har lämnat ett så stort tomrum efter sig, men finner en tröst i att han nu inte behöver lida längre. Tänker mig att när jag själv står där med ett så oerhört tufft beslut gällande min egen hund, så kommer han i alla fall få vara tillsammans med Baloo. Känner en sorts harmoni med den tanken.

Vila i frid och bus älskade älskade jycke. <3