Man ger inte upp. Man ger hunden den träning den behöver. Annars omplacerar man den till någon som klarar av den.

#1 Vilket fruktansvärt taskigt svar mot någon som har försökt i 7år att träna och älskar sin hund. Det kan faktiskt vara någon genetiskt fel  som inte ens går att träna bort. Men tanke på problematiken skulle det kunna vara väldigt stressande för hunden att bli omplacerad.  Tycker din attityd är hemsk.

Det är helt okej att ge upp. 

Du verkar verkligen ha gett ditt allt, och ha gjort allt för att din hund ska vara lycklig, men om det inte funkar, så är det så. Ibland så händer det skitdåliga grejer, och då måste man se över sina alternativ. 

Som föregående talare säger så kan det mycket väl vara extremt stressigt för en hund att bli omplacerad, men om du tror att det skulle funka, så är det absolut ett alternativ. 

Men det är också helt okej att låta din hund somna in. Han mår säkert inte särskilt bra över att han bits själv heller, och sju år är ett ganska långt liv ändå. 

Jag hoppas att du kommer till ett beslut, och jag skickar alla styrkekramar jag har 🌺

#2 Fast om hunden varit sån i 7 år så borde man kanske omplacerat den till kunnig person tidigare. Inte behålla den och döda när man inte orkar längre. Nä, man tar ansvar för sina djur, även när det är tufft och jobbigt. Omplacera den till någon kunnig istället för att döda.

#2 Fast om hunden varit sån i 7 år så borde man kanske omplacerat den till kunnig person tidigare. Inte behålla den och döda när man inte orkar längre. Nä, man tar ansvar för sina djur, även när det är tufft och jobbigt. Omplacera den till någon kunnig istället för att döda.

#5 Hur ska en Kunnig kunna fixa detta ens om TS har jobbat på ALLA sätt i 7 år?
Och hur snällt är det att omplacera en 7 år gammal hund? En hund som vart hos en Familj en flock hela sitt liv och sen får den inte vara kvar längre, hundar förstår inte varför dom blir bortlämnade,

Frågan ÄR till TS, är Du REDO att ge opp? Redo att låta din familj vandra vidare?

Jag hade absolut inte omplacerat en 7-åring med såna problem. Det är inte fel att 'ge upp'. Om ämnet är känsligt så skulle jag undvika forum som dessa. Tyvärr finns det väldigt dömmander personer här. Vänta bara, snart kommer barn-liknelsen också "Okej, så om ditt barn får nån diagnos eller nåt, skulle du döda ditt barn då?"

Det är ett par stycken här som gått igenom samma sak som du dock, jag tror att en enskild konversation med någon som faktiskt förstår situationen kan hjälpa mer än denna tråd. Jag skickar ett PM.

har man försökt så pass länge och inget verkar funka så är det klart förståeligt att en vill ge upp, en är ju inte en dålig människa för det. en kan ju liksom inte göra mer än så gott en kunnat. det jag tänker är att det verkar ju som om något inte står rätt till med hunden, det kan ju inte vara kul för hunden att ha såna problem heller, så jag skulle ha övervägt avlivning i det läget.

när är det okej att ge upp? Du är den ända som kan svara på den frågan ofta vet vi innerst inne vad som är det rätta svaret för oss, även om vi inte alltid vågar inse de.

Vad hade ni gjort i min situation? Fortsatt kämpa eller accepterat att det finns en gräns? Jag är en sådan person som inte skulle ge upp, hade jag kämpat så länga skulle jag  lika gärna kunnat kämpa till slutet. Han är 7 år alltså lever han kanske 3 år till? varför ge upp nu? Det är så jag skulle se på en sådan situation om jag själv var i den, men bara du kan veta vad som är bäst  för dig att göra. Jag förstår att en vardag där man jämt behöver va på hel spänn för att hunden kanske gör någonting, är väldigt jobbig. Ett alternativ för dig att känna dig lite lugnare, är att låta hunden bära munkorg när ni är bland okända personer.

Det är inte fel att ge upp, men det är inte fel att kämpa heller, du måste själv känna hur mycket mer du klarar av, det kan ingen annan bestämma åt dig.

Jag avlivade en fyraårig hund på samma grunder, min motivering: - det ska vara roligt att ha hund, hunden var otroligt fin men det var väldigt sällan roligt. Att behöva begränsa sig på alla sätt i livet är inte nödvändigt med bra hundar. - det värsta som skulle kunna hända är att någon blir biten av min hund. Jag vet vad den är kapabel till, jag kommer inte kunna förlåta mig själv om jag säljer hunden och den senare biter ett barn i ansiktet. Det är min förbannade skyldighet att se till att det inte kan ske. Det finns många riktigt bra hundar i Sverige. Köp dessa, lev med dessa, det är då man förstår hur hundägande kan vara.

#9 MEN beroende på Ras och Friskhet kan den Leva upp till 10 12 år till utan problem…. Hunden vi hade före han vi fick ta bort som 1½ han blev 15 år min tik som jag har nu är Pigg som en 5-åring och hon är 11, blir inte hon sjuk tror veterinärerna att hon kommer leva 5-7 år till utan problem.

Så tänk om hon följer ditt råd nu att ge upp trots att hon inte orkar mer och troligtvis inte hunden heller, ska hon har en hund som bits i kanske tio år till? hon har redan kämpat i sju, tror du nått kommer förändras?

#5 Asså nu får du skärpa dig!! Har du inte varit i den här situationen så kan du absolut inte säga så! Håller med #2 din attityd är hemsk. TS har kämpat med den här hunden i 7 år, känner igen mig i min egen hund som är ungefär lika dan och jag har också kämpat i snart 7 år. Det är okej att ge upp, det kanske är ett beteende som inte går bort. Och det bästa för hunden är nog att somna in, en hund som bits oprovocerat mår nog inte så bra. Lycka till ❤️🌺

#1 Jag hade väntat mig några sådana svar, för jag vet att det är många som är okunniga inom ämnet som häver ur sig liknande saker utan att känna varken hunden, ägaren eller har en aning om situationen. Därför tar jag inte illa upp. Men du borde vara försiktig med vad du säger till folk. 

#2 Tack.

#3 tack. En omplacering är definitivt inte ett alternativ. En stor orsak till ifall jag skulle låta honom somna in är ju för hans skull. Att han inte mår bra. Att han flera gånger har blivit satt i oundvikliga (vardagliga) situationer där han har känt sig tvungen att markera. Går en hund över den gränsen så mår den ju inte bra vid det tillfället. Och att omplacera löser ju absolut ingenting över huvud taget för honom. 

Det här är ingen hund jag skulle göra mig av med för att jag inte orkar med honom. Jag älskar honom och det är just därför jag har lagt ner så mycket av mig själv, min tid, mina pengar och detta har ju även drabbat min andra i min närhet. Det är ju inte bara jag som är begränsad av honom utan alla runtomkring mig  när det kommer till det. Skulle jag låta honom somna in så har det ingenting med lathet att göra. 

Nu skriver jag INTE att jag ska låta honom somna in. Jag behöver bara få ventilera och höra andras syn på det hela. Kanske för att kunna få ny kraft till att fortsätta.

För att svara på frågan som dök upp: Nej, jag är inte redo att ge upp honom. Och det är exakt så jag tänker. Att har jag kämpat i 7 år så kan jag lika gärna fortsätta hans liv ut.

Och bättre än såhär blir det inte. Nu har han blivit så bra han kan bli och det insåg och accepterade jag för ett år sedan ungefär. Jag önskade att vi kom längre, det var ju mitt mål att han skulle bli helt stabil. Men det blir han inte. Och det får vi leva med. 

Nu fungerar vårat liv iallafall, vi har ju under flera år format vårat liv efter honom.    Så han har det ändå bra. Det krävs planering. Och en bra munkorg när vi ska göra något extra utöver vardagen :) Och det krävs av mig som ägare att ha otrolig koll på min hund och vad som händer runtom. 

Det som tar emot är att det kommer att komma en situation igen som jag inte kan kontrollera över. Kanske ett nytt ovant möte i skogen, eller en incident här utanför huset som sätter honom i en obekväm situation och då smäller det. Trots ögon i nacken. Jag vet vart jag har min hund, jag vet exakt i vilka situationer han inte får hamna i och jag ser på honom när gränsen närmar sig. Men jag kommer aldrig att kunna kontrollera andra människor. Och det är där problemet uppstår.

Men om du inte är Redo att ge upp ge då inte upp ^^ Det ÄR dock tillåtet att ge upp vid det här laget ^^

Nej. men jag kände igår att jag behövde ventilera mig för det kändes så hopplöst. Jag behövde liksom stöd och sen ta lite avstånd ifrån det hela och försöka se på saken utan att vara mitt uppe i det. Det känns som att jag får lite mer grepp om det hela när jag dagen efter kan sätta mig och läsa vad jag har skrivit och senare vad jag fått för svar. Jag behövde ta ett steg tillbaka och ta några djupa andetag. 

=) Det hjälpte iallafall, idag känns det bättre.

Hej!

Måste börja med att säga till dig TS beklagar verkligen att det finns folk utan förståelse, men tyvärr gör det ofta det både på forum och ute i verkliga livet när man har en… lite "speciell" hund. 

Jag känner igen mig rätt rejält mycket i din historia eftersom min älskade hane (Chinese Crested) som snart blir 9 år har varit och är en enorm utmaning. Han har diverse både fysiska och psykiska problem som gör att han inte fungerar "normalt".  Bland annat har han vid x-antal tillfällen bitit mig… men jag har "turen" att han går på mig och inte andra i min omgivning… men jag vet att han är opålitlig och gör allt för att skydda andra i omgivningen… kanske han skulle kunna göra något även mot någon okänd… även om det aldrig hänt hittills. 

Jag har vid många tillfällen, precis som du (vad jag förstår) frågat mig själv om det är dags att ge upp, ska jag låta min bästa vän somna in… men så har jag kommit fram till att har jag kämpat så här länge så kan jag ju lika gärna fortsätta. Han är underbar, min familjemedlem och både det bästa och sämsta som hänt mig, beroende på vilken dag du frågar mig, eller vilken minut😉 

Jag fick en kommentar för flera år sedan som fortfarande värmer i hjärtat, jag fick höra från en hel hög (hehe) hundkunniga människor (vilket jag även anser mig själv vara men efter att ha haft enorma problem med min "galna" hund i många år, var vid det tillfället mitt självförtroende kört totalt i botten). Kommentaren jag fick var "Han har tur som hamnat just hos dig, hos någon annan hade han varit död". Det kan låta konstigt men det är nog sanningen för min älskling är verkligen inte som andra hundar och utan enormt tålamod och förståelse för just detta, att han aldrig kommer bli som alla andra… så hade han nog med största sannolikhet avlivats redan som unghund. 

Min hund fungerar inte som andra hundar, men han är ändå min lilla söta gullgubbe som jag aldrig skulle vilja vara utan… fast det har som sagt funnits tillfällen jag funderat på om det skulle vara den bästa lösningen för alla, att låta honom somna.

Jag har en annan hund som är som en "riktig" hund, hon fungerar som de hundar jag läst om, de andra hundar jag träffat och umgåtts med och jag kan "läsa" och förstå henne… men min lille gubbe…  trots att jag har stor kunskap om hundar så kan jag inte förstå honom… allt jag lärt mig innan jag skaffade honom (som dessutom är min första hund) fick jag "kasta ut" och jag har fått lära mig att jag får tänka väldigt annorlunda med honom och det är mestadels bara att acceptera att han inte går att förstå (varken för mig, de etologer, hundpsykologer, instruktörer, veterinärer m.m. som jag varit i kontakt med under denna jobbiga men otroligt lärorika resa som är vår tid tillsammans). Brukar säga att han inte är en hund… han är en märklig varelse och den enda i sitt slag… min älskade lilla alien😃

Oj vad långt det blev… man får ge upp, man får känna att man kanske borde ge upp och man får även känna så en dag för att nästa tänka att man aldrig kommer ge upp. När man lever med såna här hundar (med diverse problem, speciellt då psykiska och genetiska opåverkbara "saker") så måste man få känna så för att kunna kämpa vidare.

 Det är absolut inte heller fel att avliva en hund om man känner att det är det bästa, en hund (eller annat djur för den delen) lider inte av att få somna in, men kan lida av att leva eller av att t.ex. bli omplacerad. 

Att kontrollera andra människor… ja tyvärr kommer vi ju aldrig kunna göra det och tyvärr så har ju en del människor noll vett i skallen också, men man får göra vad man kan helt enkelt. 

Jag önskar dig fortsatt kämpaglöd med din hundkompis men känner du att du inte orkar längre, så är det absolut inget fel med det, vissa hundar tar helt enkelt otroligt mycket på krafterna även om de ger tillbaka mycket också. 

Lycka till och ha en bra kväll.

Till Murmeltuss och eventuella andra utan förståelse för olika individer:

Träning i all ära absolut men det finns hundar, min hund t.ex. som det inte går att träna bort vissa beteenden med, helt enkelt p.g.a. att det "sitter i hjärnan", är medfött eller dylikt. Min hund skulle dessutom aldrig klara en omplacering och det finns förövrigt ingen och då menar jag verkligen ingen som kan ta hand honom bättre än mig, jag känner honom, jag kan hantera honom och vet hur han, just han - inte hundar generellt, utan han reagerar i olika situationer. Detta har jag lärt mig under alla dessa år vi bott tillsammans och för att jag varit med om alla de situationer som uppstått med honom på vägen.  Det spelar ingen roll hur kunnig en annan människa skulle vara inom hundar, den personen skulle i alla fall inte kunna hantera min hund bättre än vad jag kan. Jag är också kunnig och var även innan jag skaffade honom, uppdaterar mig ständigt m.m. men det spelar absolut noll roll om man inte är "expert" på just min specifika hund, för som sagt så är han en mycket speciell hund och en person som skulle "kliva in" och tro att den kan hundar och denna är väl inte annorlunda… den skulle med 1000% sannolikhet bli biten av min hund, något som det var otroligt länge sedan (många år) jag själv blev, just för jag har lärt mig hur han reagerar och hur jag ska hantera detta… det tog tid att lära sig ska tilläggas för han fungerar som sagt inte alls som andra hundar. 

/Chinesecrestelover

Bra skrivet ^^