Hunden kan inte hälsa på mamma...
När min valp var 2-4 månader hoppade han många stressbeteenden. Han bet hårt, hoppade och nafsade samtidigt och han juckade på folks ben. Under den här perioden hoppade han upp och bet min mamma i handen så allvarligt att hon var tvungen att sy.
Idag är valpen 5,5 månader. Många av hans s.k. problembeteenden har vi arbetat bort och han är inte alls lika stressad längre. En av mina största lättnader är att han nästan helt slutat kroka sig fast och jucka (peppar peppar), och det gör mig så glad.
Men min mamma är fortfarande skygg efter den här händelsen då valpen bet. När han blir glad av att se oss i familjen komma hem, springer han fram till oss i glädje. Vi kan stå upprätta och hälsa, medan valpen är kvar på marken och dansar runt oss av glädje, trampar runt vid våra fötter och viftar sin svans. Något skutt upp mot våra ben händer, ja. Men då är det bara att putta ner honom.
Ibland sitter vi redan från början på knä, när han rusar fram mot oss. Då buffar han på oss och dansar. Inget nafs då (OM inte hälsningsceremonin blir för lång bör jag tillägga - då går han lätt upp i varv).
Men när han ska hälsa på min mamma så står hon mest still och håller händerna vid bröstet. Hon utstrålar osäkerhet och verkar tänka "Nu kanske han bits. Nej det gjorde han visst inte. Men oj, nu kanske han bits. Nej, det gjorde han inte. Men nu kanske han bits! Nej…" och så vidare.
Hon kanske stryker handen lätt över hans rygg, men hon står hela tiden upp och ser allmänt stressad ut. Även om hon är lugn, kanske småler eller inte säger något. Det gör att han snarare vill få igång henne, så han nafsar efter henne där hon står. Och så hoppar han gärna. Han nafsar knappt på någon annan längre, men han väljer de osäkra eller tråkiga. Samma sak gör han mot en bror som han inte träffar så ofta. Brorsan är rädd för att hunden ska skita ner hans byxor, men han vill ändå stå kvar och hälsa. De liksom velar i sitt hälsande… Suck. Kan de inte bara bestämma sig.
Jag har bett min mamma verka mer självsäker, inte göra för hispiga rörelser, kanske hellre böja sig till hans nivå alternativt bara gå ifrån honom ifall hon inte vill hälsa. Men saken är att hon vill hälsa, men hon är rädd att han ska göra något.
Jag får inte till någon bra lösning. Jag hittar inte orden när jag ska lära henne och förklara vad hon gör för fel, jag bara ser det som utstrålas. Därför vore det så fint med en teknik och en rutin de kunde ha. Och om den rutinen måste tas till på alla, och inte bara dem emellan, så får det bli så. Även om jag trivs med att han stormar fram till mig…
(Övrigt: Hunden går lös i trädgården mycket, och för att komma in så måste man gå genom en täckt port igenom trädgården. Därför vet/ser man inte i förväg när någon kommer, så man kan koppla hunden eller hålla honom i förberedande position (typ ryggsäcken). Jag funderar dock på att hägna in de första metrarna efter porten, så mamma m.fl. har lite "säker yta" först, så hon slipper få hunden stormandes på sig direkt när hon går genom porten… Men jag vill ju inte styra för mycket i deras trädgård. Jag bor bara här tillfälligt.)
Din mamma ska kanske prova ha lite godis med sig? Sätta sig ner på huk och ge vovve något gott…
Medarbetare på djurskydd.ifokus
Jag hade gett rådet att hon ska ignorera hunden helt.
Håller med #2 - tycker din mamma inte alls ska behöva hälsa. Bättre ignorera och att hunden lär sig att ignorera henne.
Jag håller också med #2, tycker din mamma det är jobbigt (jobbigt i den bemärkelse att hon tycker det är obehagligt/otäckt) att hälsa på valpen borde hon inte göra det. Bättre att hon ignorerar så kommer valpen också att ignorera henne efter ett tag :)
Mvh Linn
Tack för svar!
Hon vill hälsa, men hon kan inte. Vilket jag inte tror hon inser själv… Hon fungerar ungefär som brorsan som inte vill bli skitig om byxorna. De tycker det är kul när de ser hundens glädje och vill gärna klappa, men de blir stela som pinnar när de ser valpens energi, och när de börjar fundera över om det ska slå över 😐
När jag sagt att hon hellre ska strunta i honom och bara fortsätta gå, så tar hon lite illa upp, just eftersom hon vill hälsa… Suck. Hon har inte speciellt lätt för att ta kritik min mor…
#5 Du kanske kan be henne ignorera hunden en viss tid, typ en månad eller så? Då hinner hunden dels mogna lite och även kanske bli lugnare i den situationen så känns det tryggare för din mamma att hälsa sen.
Mvh Linn
![[jenny-]1](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Om hon tar illa upp av att inte hälsa så kanske du kan säga att det är lättare att hon klappar honom när han kommit över sin första iver i att någon kommer. Så länge han inte är superstressad borde han ju vid något tillfälle lugna ner sig och gå ner i tempo. Om hon då sätter sig på huk med lite godis och hälsar lugnt? Då blir det ju också en belöning för honom, att när han är lugn först DÅ ser mamma honom och hälsar. LUGNT och inte för länge eftersom han gärna drar igång sig?
Bara en idé. Svårt att ge råd när man inte ser hela situationen.
#6 Ja, kanske det. Förhoppningsvis blir han lugnare.
#7 Jag förstår absolut din tanke. Det är därför jag funderar på att hägna in första biten, så att han slipper flyga på henne det första han gör. Så han får en chans att lugna ner sig först. Det är ju just ingångspartiet som gör det så knepigt.
Det kan ju skapa lite frustration att se henne men inte komma åt att hälsa om han står med ett stängsel emellan. Jag hade mer en tanke att hon ignorerar och går in, och när han väl har lugnat sig (oavsett om det tar 2 eller 50 minuter) så hälsar hon då. Då betyder det inte att hon ska vänta i trädgården utan att hon går in i huset och "gör det hon ska". Annars kan jag tänka mig att problemet bara flyttas till nästa grind. :)
Starta ny diskussion