Det är klart att man oroar sig för framtiden, man läser ju om de olika utvecklingsstadierna och vad som händer med valpen då. Ska man lyckas lära valpen alla viktiga saker vid rätt stadium? Har man glömt bort nåt viktigt? Tänk om jag gör nåt fel som inte går att ändra på senare! Så tänkte jag när jag fick hem min valp för ca 1 år sedan. Ja, när det gäller min hund är jag en hönsmamma. Men just att knyta an till valpen tycker jag inte var nåt större problem, det tog hon hand om själv : ) Vem kan motstå en pigg och glad valp som kommer och slickar en på näsan?

Det där kommer nog, du har ju inte haft valpen mer än en dag. Ni kommer in i en vardaglig rutin och knyter an till varandra.

Jag kände inte att Delta var min hund och jag klickade med henne förän hon var 5-6 månader och jag kände att hon förstod saker så oroa dig inte, det borde komma så småningom

Har du inte hälsat på valpen tidigare?

Det ÄR en stor omställning att skaffa hund. Det förändrar och förbättrar livet på många sätt och vis. Tycker inte att det är något konstigt att få lite kalla fötter, det går över!

Sekunden efter jag kommit hem med min valp som jag också längtat efter länge, tänkte jag "Vad *** har jag gett mig in på…." och fick nästan lite ångest för att jag trodde att jag inte kunde vara en nog bra matte åt den lille valpen, som i samma ögonblick utforskade hallmattan. Ibland möts man av situationer man hanterar bäst om man lär efter hundarna: Lev i nuet!

Som #4 sager, lev i nuet! Din valp kanner sakert av din oro ocksa. Jag har alltid kant att nar jag har for hoga krav pa grejer blir det aldrig som jag tankt. Sa satter valdigt sma krav och blir helt overlycklig nar det funkar :) Det blir nog bra, kommer sakert ta en stund innan ni riktigt kanner varandra :)

Jag vet precis hur du känner, var nästan lite tom inombords när jag fick hem min lille kille. Och jag hade också längtat och längtat. Ge det tid, är mitt bästa tips. Det är ju en relation ni två ska bygga upp, och det sker ju inte över en natt :) Jag tyckte det var toppenkul att träna min hund och vara med honom från första början, men vi klickade först över tid och jag kände att det verkligen var "vi". Njut av din lilla valp bara!

jag har fortfarande ibland svårt att fatta att jag har en hund, och vi hämtade våran för 6 veckor sedan snart. jag hade liksom du ts drömt och längtat i princip hela mitt 27-åriga liv, och de senaste 5 åren har varit ett konstant drömmande, planerande, läsande och mer drömmande om hur den där dagen blir då vi får hem valpen. och så kom dagen, och jag satte mig med henne i bilen och det enda jag egentligen kunde tänka var "vad fan har jag gjort!!" och att jag tänkte så gjorde mig helt förvirrad för jag VILLE ju verkligen ha den där lilla korven. ändå kände jag sådan ångest över att hon var där! idag har jag ingen ångest, jag älskar min lilla skrutta, vissa dagar mer än andra, men jag kan fortfarande övermannas av den där känslan att "shit, vad har jag gett mig in på".

jag kan till och med erkänna att jag i ett par dagar levde på att "återköps"-rutan var ikryssad på köpekontraktet. så hemsk var jag! det är en jäkla omställning, och i mångt och mycket får man in en främling i sitt liv. ju mer främlingen blir ens hund, och ju mer man lär känna det lilla krypet desto mer knyter man an. i alla fall jag.

jag låter verkligen som en hemsk valpägare…

Du, sådär kände jag med när vi skaffade Lotus. Jätteexcited och förväntansfull i månader innan, men när vi väl hämtade honom kände jag ingenting. Det berodde mycket på att han inte var så som jag hoppades, jag ville ha en vilding, han var urlugn och en snuttefilt. Dagen därpå ville mamma att vi skulle lämna tillbaka honom, och då brast något inom mig. Jag upptäckte att jag hade fäst mig vid honom i alla fall och storgrät över hennes hemska förslag!

 Han fick stanna och nu är det vi två mot världen!

(Han blev en liten vilding sen, så jag fick som jag ville ;))

Så med andra ord, det kommer bli ni två i sinom tid! Ta det bara lugnt :)

Hade 2 riktigt "hemska" och jobbiga veckor när vi hämtade första hunden. Kände mig som världens mest värdelösa och tråkiga/griniga matte :( Kändes som att ingenting gick som det skulle för det mesta (kombination av sömnbrist och alldeles för höga förväntningar på mig själv och valpen). Kände där ett tag att det vore bäst för stackaren att flytta hem igen då jag var så dålig (vilket min sambo sa att jag verkligen inte var). Men så efter att jag storgrinade så kröp han upp i min famn och var bara sitt underbara jag ♡ Och då insåg jag att det blir bättre :) Nu skulle jag hellre offra en arm än skiljas från honom, han är inte perfekt men världens bästa och underbaraste lilla hund ♡♡♡

När jag fick hem min valp var inte jag så lycklig som jag hade trott att jag skulle vara, första dagen kände jag mig glad, sen mot kvällen kände jag mig rädd när jag kollade på honom när han lekte, vi var ju på väg in i en okänd framtid tillsammans, dom två första veckorna kände jag mig värdelös och oälskad av honom, jag trodde han gillade min syster mer än mig för att dom umgicks och lekte på ett sätt han inte ville leka med mig på, kände mig dålig och att han inte ville ha mig som ägare, tills jag vaknade mitt i natten en dag av att han puttade på mig och faktiskt ville sova bredvid mig i sängen, då var jag äntligen lycklig med honom, då kunde de bara bli bättre.😃nu är vi oskiljaktiga.