Jag känner mig kluven, har dåligt samvete men känner mig samtidigt så himla motiverad och peppad på detta! 

Jag har sen tidigare haft en s.k problemhund som gjort utfall på hundar pga osäkerhet vilket vi tränat bort och nu gör hunden inte utfall längre. Kan spänna sig lite samt resa LITEN ragg som mest vid möte. 

Sen har jag en till hund jag haft ca ett år, även denna en sk problemhund och som vissa kanske redan vet är hon en rädd och osäker hund (med människor) då hon haft det tufft i sina tidigare hem. Även denna hund har gjort stora framsteg, blivit en glad och positiv samt framåt tjej.  Hon älskar andra hundar och vill gärna leka med allt och alla.

Nu sitter jag här och funderar på att, inte ta över, men börja ta hand om min mormors hund då hon inte har tid för hunden (blandras med schäfer/amstaff/rottweiler) och hunden får bara komma ut i max 5min och ja, ingen hjärngympa alls heller. Tycker synd om honom och tycker han förtjänar ett bättre liv än så. Detta är en otroligt härlig hund MEN pga understimulering (samt tror jag han helt enkelt inte vet hur han ska bete sig vid hundmöten då han inte får promenader) så ja - utfall görs där om man inte avleder i tid då. Inga groteska utfall utan mest buffer och slänger sig i kopplet - väldigt enkel att avleda och få kontroll på om han skulle göra utfall. 

Jag känner att det här skulle vara en så otroligt kul grej för jag älskar att träna och fixa "problemhundar" och jag har ju faktiskt lyckats med mina tidigare hundar. Men jag är rädd att jag tar vatten över huvudet om jag tar mig an honom. Jag vet att jag skulle klara det men jag har så dåligt samvete över mina två egna hundar. Är rädd att dom skulle känna sig utanför eller något (samvetet som spökar) om jag kanske lägger lite mer fokus på honom än dom ibland. Hur hade ni gjort i mitt fall? Skulle ni tagit honom? Hur gör ni med fler än två hundar på promenader? När ni passivitetstränar? Tränar övriga saker som lydnad, klicker osv? Uppskattar alla svar som ges!