Det känns alltid bra som ägare, när hunden bara vill fokusera på MIG och ingen annan. Men det har sina avigsidor åxå. Jag jobbar gärna med självförtroendet och självkänslan hos mina hundar, så att de är trygga i sig själva, och faktiskt följer den som har godiset :)  Det kan underlätta många gånger, och man behöver inte göda egot mer än nödvändigt. :)

#1

Nee precis de är lite så jag känner nu för jag vill ju samtidigt inte att hon ska bli helt borta bar för att jag inte är där. Eller rättare sagt om jag tittar på ska hon kunna utan att fokusera på mig.

För är jag inte men så sköter hon sig också super men så fort jag är  utanför så verkar de bli vajsing… men vet inte riktigt hur jag ska träna på de hela :S

Har också en liten mattegris. Går mamma iväg med henne i koppel så stirrar hon på mig, blir rabiat när jag väl kommer hem och bara hört av mamma men när jag inte är borta så beter hon sig annorlunda, sover inte lika djupt och kanske ligger på min kudde osv, lyssnar efter mig innan porten och sticker för att vänta. Hon kan vara i andra rum än mig men traskar alltid efter mig minuter efteråt och stänger jag dörrar så börjar hon krafsa, samt lämnar inte mig när jag varit borta länge utan håller sig intill. Det passar mig som person, jag vill verkligen inte ha en självständig hund utan en hund som ser mig som världens bästa person. Det här beteendet är för mig okej, men hade inte velat ha det värre som att hon låg och gnällde hela tiden och bet sönder saker. Gud vet att jag är exakt likadan som hon är, är jag borta mer än 4 timmar börjar jag längta efter henne :P