Ibland kan ju känslor växa på en.. Jag har alltid haft svårt att connect:a med nya djur, och undrat ifall man kommer känna det som att man har en främling boendes i sitt eget hus för alltid…

Inte som att jag inte känt mig intresserad av mina djur, men det är först efter ca året tillsammans med dem som jag känt en stark personkemi med dem.

Det kanske aldrig löser sig, eller så gör det det… Jag tycker du kanske kan ge det lite längre tid, men jag vet inte vad du skulle göra ifall du känner samma sak senare… Jag hade nog behållt och älskat djuret på sitt sätt i vilket fall… Jag är för känslosam för att "överge" (för mig känns det så, att man överger, även fast man inte alls kanske gör det)  mina husdjur.

Det låter som om du har en otroligt trygg valp. Är det din första?

Jag är visserligen inte någon hundmänniska själv, men är detta din första egna hund? Det känns som att du har skaffat hunden enbart för att den ska ge DIG bekräftelse och att det ska ske automatiskt innan ni ens lärt känna varandra.

Tack för svaren!

#1 Jag förstår vad du menar… Jag tänker att känslorna kan växa på mig, men att de inte verkar kunna växa på honom. Jag kan fort börja älska honom, om man bara vill bli lite mer sällskaplig. Jag har verkligen lyckats knyta fort till djur förut.

#2 Ja, det är min första valp. JA, trygg är ordet! Min uppfödare jobbade så in i bomben med socialisering under hela uppväxten…

Anledningen till att jag är tveksam till om han har fått sitt rätta hem, är inte för att han kan få en bättre ledare. För jag tror jag ger honom den stabila hand han vill ha. MEN… Jag märker att han lever ut sin glädje när han möter andra hundar. Han växte upp med flera stora hundar omkring sig. Hur ska man tolka det? Behöver han ett hem där han hellre är med fler hundar än människor?

#3 Jag förstår din mening. Och svaret är väl ja, jag vill ha honom för att ge MIG sällskap. För det är ju en sällskapshund jag önskar, och inte t.ex. en brukshund, boskapshund, vakthund etc.

Och jag ger honom verkligen någonting tillbaka, så jag kan inte påstå att jag bara tänker på mig själv i vår relation. Bara att vi är olika.

Han beter sig lite som en katt.
De som möter honom står i princip och säger "hallåååå?" 😐

#4 Släpp din prestige. Hundar gillar hundar, så är det bara. Det som händer handlar om dig, inte din hund. Jag storbölar varje gång jag hämtat hem en valp, det slår aldrig fel. Man är liksom lite livrädd, oavsett om det är en trygg valp eller om det är en skitskraj valp. Vilka problem man än ser så känns de helt oöverstigliga. 

Slappna av, ta det lugnt. De flesta får lite panik, och eftersom det är din första hund så har du inga referenser. Skit i hur snabbt du knutit an tidigare, det är helt oviktigt nu. Den dagen ni börjar göra saker tillsammans och du för första gången känner dig riktigt stolt över valpen, då kommer du få en annan känsla i bröstet.

Vill bara påminna om att valpen hinner ändra sig mycket genom sin uppväxt. Jag kom hem med en rädd valp och min pojkvän nästan storbölade för att han tyckte att hans hund var "förstörd". Med tiden har Rambo blivit tryggare och tryggare. Jag överraskas varje dag över vad vi åstadkommer. Vägen till en 100% perfekt hund är lång men den är värd mödan. Vi gör "farliga" saker nästan varje dag. Nu kan vi stå lungt och se på ett helt fotbollslag pasera oss på 1-2m avstånd! Som valp skulle han hag farot som blixten åt motsatt håll :D Dock vill han inte bli rörd eller noterad ennu. Forts. Följer ^^, Ps. Rambo är en jakt hund. Dvs att det inte borde få exictera räddsla i rasen.

2 veckor är inte så mycket och lite lite tid att bygga en relation. Min hund var relativt ointresserad av mig den första tiden. Katterna och andra hundar var ju mycket mer intressant.

Tycker du ska försöka göra lite mer saker med din hund. Typ sover den i sängen? Annars tycker jag det är ett bra steg, då flockar sover tsm.

Tycker du ska ge det lite mer tid men funkar det inte tycker jag du ska prata med uppfödaren och få hjälp med att omplacera. 🙂

Vi fick hem vår kille, som då var 8 veckor, i början av september förra året. Från början var inte han heller särskilt gosig eller kelig, han hade fullt upp med att utforska världen. Det ändrades när vi haft honom i ett par månader, nu är han världens gosigaste och ska ligga i sängen med oss varje kväll. Däremot hade han en hemsk separationsångest, jag och min sambo kunde inte ens gå åt olika håll när vi var ute utan att han skrek som om man höll på att döda honom. Så just i det fallet hade jag nog faktiskt bara varit glad om han varit lite mer självständig. Det är något som fortfarande finns kvar, om han inte är tillräckligt lugn när vi lämnar honom hemma med vår andra hund så ylar han. Så vi har inte kommit förbi ensamhetsträningen än, men det är mycket bättre än i början. Det tar tid att lära känna varandra, jag var helt panikslagen i början och undrade vad jag gett mig in på. Jag hade fått ta bort min andra hund, min första, ett halvår innan, och även om jag vet att man inte ska jämföra två individer så är det klart att bandet kändes helt annorlunda med en liten valp man knappt hunnit lära känna än vad det gjorde med den vuxna hunden som vi haft i nästan 10 år. Det kommer kännas bättre, ge det mer tid :-) Det tog säkert ett halvår innan jag kände att jag lärt känna vår valp helt och hållet och lärt mig ungefär hur han fungerar.

Som alla andra säger, grips inte av panik, ge er tid att bekanta er, jag kände inte heller att det fanns personkemi mellan mig och min valp i början, jag storbölade också faktiskt, han låg i min säng i nån sekund sen drog han igen medans han kunde ligga hela natten hos min syster, det tog ett tag men sen kunde vi gosa och mysa mycket, tillsammas har vi vuxit och jag känner mig stolt över honom varje dag. :)

Min valp var inte heller någon riktig gosfantast när jag fick hem honom och jag tänkte att han är väl sån… Men nu när han börjar närma sig året så kan han komma och krypa upp i knät och varenda kväll ska han sova med oss i sängen.

Dock är han alldeles för fäst vid oss, precis som för någon i ett ovanstående inlägg. Han skriker bara jag och sambon går åt olika håll ute och han vill verkligen inte vara själv. När han var runt 10 veckor gick ensamhetsträningen suveränt, han brydde sig inte det minsta om att jag gick ut på balkongen och rökte och han var kvar ensam i lägenheten. Men det känns som att det bara blir värre och värre med tiden och nu vet jag inte längre vad jag ska ta mig till.. 🤔

Men till saken… Kemin måste stämma, så är det ju bara, men ibland tar det ett tag. Det har jag aldrig tvekat över med min valp, utan det har alltid känts rätt. Om jag vore du skulle jag ge det lite tid, gör roliga saker tillsammans och jobba med lite lätta tricks och så. Tror nog att det ger med sig och gör det inte det så skulle jag ta kontakt med uppfödaren och höra vad hon/han har för åsikter om saken.

Lycka till! 🙂

Min valp var förj*vlig. Jag grät, jag ville inte vara nära henne, hon bet mig. Hon kunde mysa och hon viftade på svansen dock.. MEN jag fick inte den där kontakten man verkligen söker förns hon blev 6-12månader. Jag tänkte tankarna flera gånger att jag skulle sälja henne när hon var -6månader. Hon var så sjukt jobbig. Det som fick mig att hålla ut efteråt var när mitt ex fick något psykbryt, kastade ut min hund och hon stack inte.. Sen kastade han ut alla mina saker (utspridda över gräsmattan) samt mina väskor, jag satt och grät och hade packat ihop allt jag hittade, jag hade min hund lös för i stunden kunde jag inte ha brytt mig om något, jag trodde jag skulle dö ett tag. Då gick hon iväg 5meter, stannade luktade på jorden (dom hade typ en trädgård där) och kollade på mig, gick fram till mig, knuffade med nosen upp min hand/arm (håller om mina knän när jag gråter), gick iväg till samma plats och nosade, krafsade lite och kollade på mig. När jag kollade på henne såg jag att en sak som var brun (som jag då alltså inte såg) låg där framför henne. Hur ledsen jag än var så kände jag något otroligt just då, min hund och jag hade fått kontakt. Och det låter kanske lite "movie like" men det skedde verkligen så.. Jag är fortfarande rörd av stunden och att min hund kunde göra något sådant.

En annan sak som skedde innan detta med samma ex när hon var runt 4-5månader var att vi hade både henne och mitt ex hund lösa på natten (så jäkla dumt) och dom båda stack, vi ropade efter dom och i mörkret såg vi en skepnad komma, jag hade panik, jag tänkte bara "nu kommer mitt ex hund tillbaks men vart är min?!" men det var inte mitt ex hund, det var MIN Rosie som lyssnade och kom tillbaks lufsandes och förstod inte varför jag såg så panikslagen ut. (mitt ex hund var 3-4månader äldre och mycket mer tränad och uppfostrad än min)

Efter det utvecklades hon och jag, nu är hon precis som mig. Hon är otroligt speciell, sitter jag någonsin med armarna runt knäna och huvudet lite böjt puttar hon på armarna/händerna, sitter jag någonsin med händerna för ansiktet puttar hon bort dom för att lukta i mitt ansikte så jag inte gråter. Snyftar jag kommer hon direkt.. Är jag under täcket MÅSTE hon kolla så jag mår bra. Drar jag in luft för hastigt (som om jag blir chockad) kollar hon direkt så jag mår bra. Ligger jag ner och drar in luft hastigt ställer hon sig över mig, puttar upp min haka, luktar mig i ansiktet och ser orolig ut. Skulle kunna skriva en novell om min hund.. Min hund jag ville sälja som valp för att jag kände att hon var för jobbig, och för att jag kände att hon bara var "en hund" inte MIN hund..

Men nu är hon MIN hund bara MIN, och hon är underbar, efter all träning, efter all tid. Det är värt mödan, det är värt tiden, det är värt allt i hela världen. Min hund är nu mitt allt.

Ta det lugnt! Mina första hundar har jag gråtit över. VARFÖR inte dem kan bli mysiga och gilla mig. Det tog väl 2 år med första hunden innan personkemin fanns. Men med Märta fanns kemin där direkt! Hon följde mig som en skugga andra dagen jag hade henne och vi klickade helt enkel. Arrak, min 5,5 månaders valp, hade jag ärligt lite dålig känsla med först. Fast han försökte ända från början att vara till tillräcklig var jag på något vis ändå lite anti mot han. Han kände nog mina känslor och det blev väl fel. Men sen såg jag vilken stjärna han var och jag blev stolt på riktigt över honom. Då vart han helt plötsligt en ny hund som jag fick upp ögonen för. Hans följsamhet blev av glädje istället för "åh snälla, säg att jag duger, tyck om mig". Så försök se det fina i din valp. Lek mycket, träna mycket (men tänk på att du har en valp) och försök tänka på att 2 veckor är kort tid att lära känna varandra på. När du kan vara stolt (på riktigt) över din valp kommer din valp säkerligen ty sig mer till dig.

6 haha nja här har vi hund som inte visar intresse för andra hundar så värst mycket hon anser inte heller andra än vi (familjen) är till för kela med heller. Det är konstigt eftersom hon är hur go som helst leker kanon bra med våran andra hund samt några till hundkompisar. 

Vad jag menar lite är att alla hundar ser inte människor som "guld" men visst kan dom visa sin glädje men för vissa tar det tid. Så TS jag skulle kontakta uppfödaren om detta och be om tips hur du kan gå till väga. Kanske har h*n bra tips som valpen kanske gillar att göra. Bygg upp att du är rolig det är dej han tjänar att vara/leka med mm.

 Att du har en trygg liten valp ska du vara glad för det är mycket vunnet där i träningen som sen kommer att läggas. Jag skulle busa mer ute och inne ta det soft just för att låta valpen lära sig vila gör man inne ute kan man busa. Skaffa flera olika leksaker. Sen leker inte "alla" hundar har haft en hund innan som lekte max 1 gång i veckan och hon lekte mycket mycket liten stund med.

Jag tycker du har fått bra svar från många här men jag vill bara säga att är du orolig kan du alltid gå till en veterinär och be dom kolla igenom honom. Han kan ju faktiskt vara sjuk.

jag tycker det känns som du har jättebra förutsättningar till att bygga upp en relation med en så pass trygg hund :) det känns som att det är mycket lättare när hunden är trygg i sig själv från början, det låter jätteskönt.

har en hund som alltid varit otroligt kelig och beroende av oss och det har, som du själv skrivit, blivit lite negativt. han kan inte vara ensam över huvud taget och blir 3 år i slutet av augusti. han är inte helt trygg i sig själv i alla situationer än. det tog dessutom ganska lång tid att få en fin relation med honom, mycket på grund att han var så himla stressad sitt första levnadsår. när vi började träna ihop och göra roliga saker som ett team byggdes vår relation sakta men säkert. kurser, självförtroende- och relationsbyggande övningar har fört oss nära, men det tog ett bra tag innan känslan av att vi var ett team faktiskt kom till mig.

Åh, förlåt att jag inte tackat tidigare. Jag är så glad för alla fina svar jag har fått. Och #12 - vilken fin historia.

Tack vare era svar så har jag fått en annan bild av min hund. Jag bestämde mig för att acceptera hans lugn, och därefter tyckte jag bara bättre och bättre om honom. Jag tror till och med han började bli gladare mot mig därefter också.

Och ni som skrev att de förändras mycket…

Oh yes… Ni har rätt. På gott och ont! 😈😛

#17 Men vad härligt! 🙂 Lycka till med din valp, hoppas vi får mer uppdateringar framöver!

Jag fick inte mycket kärlek av Molly när hon var 10 veckor, hon bara bet mig i näsan och jagade mig och bet på möbler och kissade ned allt! Hon gjorde allt, förutom att mysa med mig och jag älskade henne inte mycket då… haha! 😃 En valp utvecklas så enormt mycket och det kommer du märka, ha tålamod liksom! 🙂

Nu är Molly snart 2 år och älskar att mysa, ska ligga och sova på en hela tiden och ska alltid ta plats och få värme. Hon pussar en och hoppar på en varje morgon och när man kommer hem. Hon är FULL med kärlek och nu är det nästan jag som vill bli lämnade ifred ibland 😎 En kärlekslös valp vart en kärleksfull unghund!

Jag läste inte hela texten men jag hade noll känslor för min valp fram tills hon blev 4-5 månader, jag vet inte varför men pang så hade vi en jättebra relation. Mitt tips är att leka

Valpar kan beté sig lite underligt i början. Farmor och farfar har en lapphundsvalp, nu är hon snart 10 månader. Hon var gräslig i början, var hur gosig som helst ena sekunden och nästa sekund var hon djävulen själv som bets, klöstes och var allmänt otäck. Nu är hon världens mysigaste och snällaste.

Min hund är visserligen en omplaceringshund, en karelsk björnhund. I början var han lite avvaktande eftersom han inte var så van vid att bli gosad och kelad med, han var mer van att sitta i hundgården ensam hela dagarna. Då var det ömsesidig respekt som gällde. Sova i sängen gick bra och kela gick bra, men han såg lite fundersam ut. Successivt blev han mer och mer mysig. Nu kommer han själv, viftar på svansen och puffar på mig när han vill mysa!

Ta det lugnt, var sak har sin tid! Låt hunden vänja sig vid dig och acceptera samt respektera dig till fullo. Innan han gör det är det svårt att bygga en relation, det tar en stund innan han bestämt sig för vad han tycker om dig, etablerat sig hos dig och börjat känna sig helt trygg med tillvaron.