Anlita en förstående veterinär, som kan skriva ut medicin, som kan behövas en tid för att lösa problemet. Så hjälper man människor och det går att hjälpa hundar också.

#1 jag har redan fått utskrivet lugnande medicin till honom. Det hjälpte inte..

#2 Jag får känslan av att du egentligen redan bestämt dig? Jag är av den åsikten att det är helt okej att avliva hundar med större mentala bekymmer. Jag har själv gjort det, och skulle jag köpa en valp som uppvisar samma typ av mentalitet som den hunden som jag valde att avliva så skulle jag lämna tillbaka den samma dag. 

Har man levt med hundar som är välbalanserade, trygga och nöjda med livet så vet man skillnaden. Den typen av hund kräver inte att man ändrar hela sin tillvaro för att hunden ska klara av den. 

Beklagar din situation och förstår att ork, lust och hopp tar slut.

#3 Ja… Jag tror faktiskt jag redan har bestämt mig.. Men att avliva honom skulle jag nog inte klara av, jag skulle nog inte klara av att ha det på mitt samvete.. Schäfern och cihuahuan är ju hyfsat "normala" i huvudet och är nöjda med livet.. Och det är en enorm skillnad.. Jag försöker ju göra allt för att Melwin ska bli trygg, att få honom att känna sig älskad och "förstådd". Men orken och hoppet har tagit slut helt enkelt..  Hur kändes det att avliva sin bästa vän ? Jag har haft Melwin i 4,5 år, och jag gråter av bara tanken om att han ska försvinna ur mitt liv..

Man får ge upp, ville bara börja med att säga det, för att ha hund ska i grunden vara kul och ge en energi, inte bara ta den.

Hur skulle du svikit? Du har ju verkligen gjort allt som står i din makt, då har man inte svikit. Du är ung och förnekar dig själv det liv man lever som ung, tid som aldrig kommer tillbaka.

Det finns en sak du skulle kunna prova och det är att flytta till där du har möjlighet att ha en hundgård, dessa hundar kan reagera positivt på att vara utomhus när de är ensamma, men det är ingen garanti tyvärr.

Tycker att det mest humana är att avliva. Ett dött djur lider inte och om hans prognos ser så dålig ut avseende mentalitet/färdigheter samt även avseende de kroppsliga aspekterna tycker jag att det är helt i sin ordning att förkorta lidandet - både för dig och hunden. 

Jag kan knappt sätta mig in i hur jobbig din situation måste vara och säger som föregående - förstår att ork, lust och hopp tagit slut.

#4 Fast en omplacering lär ju knappast göra honom tryggare, snarare tvärtom. Så tänk så vid avlivning, att du väljer det bättre alternativet.

Det löfte som du gav till förre ägaren kan du fullständigt strunta i eftersom den personen lurade dig vad gäller hundens förmåga att kunna vara ensam.

Funderar du på att ge bort hunden så måste du vara tydlig med hundens mentala och fysiska problem och hitta en person som är väl införstådd med vad det innebär och som tycker det är okej.

Väljer du att avliva hunden så tycker jag också att det är helt okej. Hunden mår inte bra som det är nu och det påverkar ditt liv väldigt mycket till det sämre.

Det finns en del alternativa behandlingar som du skulle kunna prova som har visat sig kunna ha god effekt vid den typen av problem, men det kostar en del och ofta måste man gå ganska många gånger för att få önskat resultat så jag förmodar att det inte är aktuellt.

I slutänden måste det vara ditt eget beslut.

Placera hunden hos ett pensionärspar som är hemma hela dagarna? Jag har själv träffat Melwin och han är världens goaste hund!!

#4 Det var fruktansvärt. Det tog nästan två år att ta beslutet, och nu när det gått nästan två år så saknar jag henne fortfarande. Men det som också hänt är att jag, efter att jag köpte min nya hund, fått tillbaka perspektivet. När jag fått en panik-klump i magen och instinktivt kortat kopplet för att min gamla hund då hade kunnat ge sig efter en människa, när jag fortfarande kan göra det i vissa situationer vänder sig min nya hund nu bara om och tittar oförstående på mig - för att sedan fortsätta. 

När jag ser tillbaka på bilder av min förra hund kan jag se i hennes blick att hon var rädd och mådde ganska dåligt under egentligen hela hennes liv. Så, visst var det fruktansvärt, men i efterhand kan jag dels känna skillnaden och dels se att det var helt ohållbart för både mig och den stackars hunden.

#9 tror du inte att ett äldre par kanske kan skada sig med en så stor hund?
Nu vet jag inte riktigt hur det ligger till men min vän jobbar inom hemtjänsten och dom hon träffat kan knappt gå ut ur lägenheten, dom kan inte handla själva och det är oftast bara dom som alltid är i hemmet. Ett friskt äldre par är precis som vi unga, ute, går och handlar, tar en tur på stan, ja iväg ifrån hemmet helt enkelt.
Jag tror du underskattar hur svårt det kan vara att hitta "det perfekta hemmet" åt en hund med så mycket ensamhetsproblem.

#11 Jag försöker hitta lösningar åt saker. Det jag menar med ett äldre par är att dom inte jobbar och kanske har lättare för att ta med sig hunden.

#12 alla människor behöver handla, oavsett om dom jobbar eller inte, då kan det bli svårt. Man kan alltid vilja få situationen löst, inget fel med det. Men om hunden inte ens kan vara ensam själv i 10minuter kan det bli stora problem för vem som än äger hunden.

Att ge bort honomär absolut det dista du ska göra för det kommer skapa mer oro för melwin! Om jag var du skulle jag nog satsat på att se till att chihuahuan som du säger är tryggare får flytta någon annanstanns och att melwin får ha kvar sin schäfer kompis som han blev glad av. Har du hört talas om problemhundsutrednkng? Det är dyrt men många säger att det ärhelt klart värt det. Ofta hinner man jubbara få snabbtips av instruktörer men med problemhundsutredning går dom verkligen in på djupet och arbetar hårt med hunden och dom tar sig massa tid för att hitta felen. Det är någon jag skulle rekomendera

Att ha hund ska vara något positiv, göra att man är gladare än man skulle varit utan hunden. Det låter det inte som du är :) Verkar som att hunden begränsar ditt och dina andra hundars liv extremt mycket. Det är så klart inte hans fel, men försök se helheten. Vad är bäst för er alla fyra?

Om inte Melwin trivs med chihuahuan så måste ju någon av de flytta. Är tyvärr alltid en risk när man skaffar fler hundar :( Det är fruktansvärt att tvingas välja mellan sina djur. På ett sätt kan jag tycka det är mer rättvist att omplacera chihuahuan. Du tog med den till Melwins hem och nu trivs han inte. Den är antagligen relativt lätt att omplacera. Att hitta ett bättre hem till Melwin känns som en chans på miljarden.

Tyvärr löser ju inte det det stora problemet, att Melwin inte kan vara ensam. Visst, han kanske blir bättre igen, men 10 minuter är inte mycket om vardagen ska flyta på bra. Sedan är det starren, hur blir det med hans rädslor när han börjar bli blind? De kan bli värre.

Det är varken ditt eller Melwins fel att han är som han är. Tack vare dig har han ju blivit bättre. Tyvärr får ni lida för att någon annan behandlade honom som skit när han var liten. Jätte orättvist! Du har gjort allt i din makt för att hjälpa honom och ni är ändå inte lyckliga tillsammans. Du behöver fokusera på att bli frisk. Det är svårt när man lägger ner sin själ i något som slutar med ångest.

Om Melwin var min hund hade jag låtit honom somna in. Antagligen hade jag tagit beslutet för flera år sedan. Det är starkt av dig att du har fortsatt kämpa, men jag tror inte du kan göra mer. Tror det skulle hjälpa att prata igenom detta med en kurator eller psykolog :) De kan hjälpa en att reda ut alla känslor och tankar.

Tänker på er :) Kramar

#12 , vi har ju pratat om det här i några dagar. Och jag har tänkt på det, men jag tror faktiskt inte att ett äldre par skulle kunna ha melwin. Med tanke på alla hans rädslor, separationsångesten osv..

Att flytta till ett ställe med hundgård har jag inte pengar till tyvärr.. När jag jobbade på hunddagis så fick han vara i hundgården med 2,5 meter långt galler när vi skulle åka och handla (jag bodde där). Och när vi kom tillbaka så var han på toppen av stängslet och var påväg ut..

Problemhundsutredning tror jag inte kommer funka, då alla privat instruktörer jag har pratat med har sett Melwin som ett hopplöst fall.

Och att omplacera honom, som ni säger, så skulle det nog bara göra hans mentalitet värre.. eftersom han är så sjukt beroende av mig..

Jag velar tillbaka mellan förtvivlan om hopplöshet och tanken om "har jag klarat det i 4,5 år , så kan jag klara det nu också"

Men jag kan inte hitta styrkan i mig själv att fortsätta.
Att omplacera Chihuahuan är inget alternativ, visst han kom "sist" in i flocken, men han är här för att stanna. Det är ju trots allt inte han som är något problem. Och egentligen tror jag inte han är något problem för Melwin heller.
Men jag kan se i ögonen på Melwin att glimten är borta..

Jag måste hålla med om att jag också hade låtit hunden somna in, att han kommer bli blind gör inte saken bättre, de är inte fel att ta sådana beslut, de är för djurets bästa.
Du har heller inte svikit någon om du låter han somna in, du gjorde allt i din makt för att han skulle få de så bra som möjligt, du är verkligen en engagerad person.

#16 instruktörerna säger så för att det är så jäkla tufft arbete för dom så dom vill gärna undvika problemhundsutredningarna, jag känner en instruktör som erkännt att dom gärna undviker detta, sätt ner foten och se till att du får den hjälpen av dom

Jag har nu ringt uppfödaren, förklarat situationen och hon svarade

"jag har då två råd… Antingen ger du han lugnande tabletter, eller så finns det bara ett enda alternativ kvar, och det är att ge honom en spruta"  tror inte jag har gråtit så här mycket på länge.

Jag ska se om jag kan få tag i dom tabletterna hon skrev, och se om det blir bättre. Om inte annat så får det bli det sista alternativet som hon skrev.

Jag vill tacka alla för allt stöd och fina ord ni skrivit.  Och jag kommer att uppdatera om hur jag gör och vad som händer.

#19 du kommer känna sj vad som är rätt att göra ang. alternativ 2 . Jag förstår att tanken måste kännas hemsk, jag fick avliva min underbara katt som jag har haft i sju år för ca 3 månader, det var det jobbigaste beslutet jag någonsin har tagit och jag hade sån ångest och var så hemskt ledsen innan. Men när jag vär stod där i sanningens minut så kändes det som att det var rätt för hans skull för han mådde ingebra, han är extremt saknad det är han men han har det bättre nu. Han kommer ju inte må sämre utav att vara död och man vill ju som djurägare hundens bästa. Usch jag lider med dig somhar det så tufft med din älskade vovve.

Tycker du tar helt rätt beslut. Jag var jourhem åt en hund under ca 6 månader och hon kunde inte heller vara ensam. Inte i en enda minut. Hon hade dessutom massor av andra problem och hela mitt liv anpassades efter henne under dessa månader. Vi gick hos en privatinstruktör för en problemhundsutredning och det hjälpte ingenting.  Hon fick ett hem sedan ute på landet där vi hoppades på att hon skulle må bättre. Inga bilar, hundmöten, barn, massa människor osv. Men ensamhetsbiten kvarstod och jag fick höra att hon blev avlivad efter ett år. Det är hemskt och tråkigt men ibland är avlivning det bästa beslutet, för både hund och ägare.

Läste nu om tabletterna :
".2:0.0.0.0.0">Vissa husdjursägare använder ofta stora doser för att behandla ett problem som faktiskt kan kräva andra lösningar som t.ex. beteendemodifikation. Men även om Relax hjälper problemet bör hunden eller katten också få lämplig utbildning för att säkerställa en varaktig bot. Det rekommenderas dock som hjälpmedel när man tränar/övar djuret vid beteendemässiga problem och ska minskat/ tas bort allt eftersom problemen upphör."

Alltså kommer inte tabletterna göra någon verkan, om han inte går på dom hela sitt liv.. Är det ens värt ett försök ? 😭

Nu förstår jag inte riktigt, om du över med han och han blir bättre kan man minska ochtillslut ta bort dosen? Då borde han väl inte behöva gå påt hela livet

#23 nej men jag är rädd att det inte kommer göra någon större skillnad. Med tanke på att vi provat lugnande tabletter innan och hans problem är såpass ingrott i hans psyke.. 😕

#24 ja… det är ju du som avgör om det är värt att försöka… men jag förstår att det känns väldigt hopplöst när man redan har försökt med liknande, sen så kan ju tabletter ge jobbiga biefekter såklart :(

Nu har uppfödaren ändrat sig och tycker jag ska ta kontakt med en hundpsykolog.

Nu vet jag varken ut eller in. Vad är rätt och vad är fel ?
Hur mycket pengar ska jag lägga ut innan dom säger att det är återigen, ett hopplöst fall ? Eller är det värt att försöka igen ?

Jag är otroligt förvirrad..

#26 Skit i vad uppfödaren säger, det här handlar om vad som är bäst för dig och hunden.

Tycker inte du gör fel i att låta vovven somna in, du verkar ha gjort allt du kan för honom och mer därtill. Det är ett otroligt svårt beslut, sänder styrkekramar till dig! 🌺

Jag håller med #27! Strunta i uppfödaren! Jag vet att jag inte kommenterat i din tråd tidigare, men läst alla inlägg.

Du har gjort en hjältinnas insats för din hund och du har gjort allt.

Att dra ut på pinan blir bara värre för dig och Melwin, anser jag.

Han blir inte bättre.

Kram

Celia

Jag skickar över styrke kramar, det här är ett tufft beslut oavsett vad du väljer så är det rätt. Det är bara du i hela världen som vet och ser och upplever din hund konstant. Att du orkat i 4,5år och tänker att du kan orka mer är starkt, men risken är att du tillslut bryter ihop för det blir för mycket, bara för du klarat det så länge betyder det inte att du klarar det tills han dör av ålder. Du måste tänka på vad som är bäst för er alla, och honom. Om inte tabletterna eller hundinstruktörer funkar så vet du bäst själv vad du klarar och inte klarar :/ Och du ska inte känna någon ånger ifall han måste somna in, du har förmodligen gett han ett underbart liv, du har försökt allt, du kan inte tänka på vad du kunde ha gjort. Alla går inte att räddas, och det är tufft att veta.

Ni är så snälla, och jag måste tacka åter igen för all förståelse och styrkande ord. Jag har bestämt mig för att låta han somna in. Jag ska bara förklara för sambon om mitt beslut, så ringer jag veterinären sen.

Till alla underbara människor -- > ❤️

#31 Tycker att du tar rätt beslut, så att både hunden och du får ro någon gång. Du har kämpat med honom länge, så ingen kan komma och säga att du inte gjort allt för honom.

Styrkekram från mig! 🌺

#31 Det tycker jag var rätt beslut, de blir bättre för er båda, han kommer vandra vidare på nya äventyr, massor med kramar på er båda!

Styrkekram, vilket beslut som du än tar, så är det bäst för både dig och hunden. Hundägarskap ska vara kul för både människan och hunden, och ibland är avlivning ända sättet. Kram!

Det är jättebra att du kan ta ett sånt osjälviskt beslut. Låt dig själv sörja ett tag efteråt.

Det låter som rätt beslut tycker jag. Vad du har kämpat! Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt du haft det under hela 4,5 år. Stor kram till dig.❤️

Det är starkt gjort av dig, tycker du gör det rätta beslutet. Styrkekramar i mängder! ❤️

Kram❤️ jag tycker du tagit rätt beslut. Ett hundliv som inte är lyckligt är inte värt att leva. Det är så jäkla svårt beslut men det är vår skyldighet att låta hunden gå vidare när de inte mår bra och det behöver inte bara innefatta fysiska problem utan även psykiska.

Det är inte alltid lätt med hund. Någon sade: "det ska vara kul och energiskt att ha hund". Det är ingen leksak, det är ett liv. Om det blir lite jobbigt med hunden så är det väl inte bara att döda den, bara för att det stör DIG? Själviskt! Och att säga att hunden inte mår bra har ni ingen talan om. Så ni menar att om eran egen hund hade separationsångest, som MÅNGA djur har, så hade ni valt att ta dö på den direkt då eller? Skaffar man hund, får man ta vad som ges. Jag blir ursinnig på sånt här. Det är ju tydligt att hunden har fastnat i valpåldern och sådant går att träna bort! Om du inte ens ger det en chans, utan bara "tror" att det inte kommer hjälpa, ja då ska du absolut inte ta hand om något liv överhuvudtaget. Varför den lätta utvägen? Bara för att du inte orkar med att han är så fäst vid dig? Det är ett LIV! Precis som en bebis! Man måste anpassa sig själv till situationen, inte bara hunden. Man får ju räkna med sånt här när man skaffar en hund som är uppvuxen någon annanstans, den är ju präglad vid människor. När man har hund måste man ge och TA. Ni får säga motsatsen om ni vill, men JAG som hundägare blir helt förstörd på sånt här. Blir lika förbannad på folk som skaffar hund för att sedan göra av med den bara för att hunden påverkar livssituationen, eller bara stör deras bekvämlighet på något sätt. Det där med piller, ja där har du ju en stor fet chans till en lösning!? Varför INTE!?

Kramar till dig, jobbigt men ratt beslut..

#39 ursäkta men det inlägget gjorde mig förbannad. För det första skriver TS att hon försökt i 4.5 ÅR, och att hon försökt med ALLT. Läs tråden igen så ser du att hon försökt med även tabletter. Och för det andra, har du någon aning om hur svårt det måste vara för TS att ta detta beslutet och hur långt det måste gå? TS säger själv att hunden inte har livsgnistan kvar, att hunden inte mår bra. Hon har försökt i över 4 år och jobbat bort det, men det går inte. Där tycker jag det är själviskt att INTE överväga avlivning bara för att man själv vill ha kvar hunden. Det låter hemsk, men en död hund lider inte. Och om hunden inte har någon livsgnista kvar, hur mycket man än försöker, tja då är det nog rätt beslut. Nej fy vad det inlägget gjorde mig arg, ursäkta mig men ja.

#39 Välj dina ord varsamt! Tycker du ska läsa alla inlägg innan du uttrycker dig, vilket du tydligen inte har gjort eftersom du påstår att TS väljer den lätta utvägen.. Fruktansvärt onödig kommentar.

#39 Alltså har du verkligen läst trådskaparens inlägg? Blir bestört av ditt inlägg faktiskt. #41 Tummen upp för ditt inlägg!

#39 Hon har redan fått lugnande utskrivet, och det fungerade ej, läste jag längre upp. Tycker ditt inlägg är otroligt omoget och onödigt hårt, att kalla henne självisk för att hon efter 4,5 år är utmattad och inte ser någon lösning på en omöjlig situation, är bara oempatiskt.

Och att hunden mår dåligt råder det väl verkligen inga tvivel om, var får du det ifrån? 

TS - jag hade avlivat. Skulle tvekat länge att omplacera en hund med sådana grava beteendeproblem, du vet inte hur dessa problem hade hanterats i ett nytt hem… Du har arbetat med detta i över fyra år - klandra inte dig själv, att du orkat såhär länge är beundransvärt. Tror mkt, mkt få hundkunniga hade motsatt sig avlivning i det här skedet.

#39 Men hon nu har hon ju försökt att träna hunden i 4,5 år utan resultat och också med olika metoder och inget har funkat. Det är en lång tid! Det är inte så att hon köpte hunden och dagen efter så bestämde hon sig för att avliva den för att den har separationsångest?

Och jag skulle inte ens vilja kalla detta vanlig separationsångest utan det har ju gått så långt att hon inte kan vara utanför sitt hem! 

Självklart är det ett liv man har hand om och man ska ge och ta som du säger men nu är det bara hon som ger hela tiden! Hunden mår ju inte bra av att ha det liggande i sig, oron och ångesten över att bli lämnad ensam.

Om du läser vad hon skriver så märker du nog att hon INTE valde den lätta vägen ut!

Och hunden påverkar inte hennes bekvämlighet som du skriver, hon kan ju inte göra något! Hon kan ju inte ens åka och handla? Är det att ha ett liv? Hon ska väl inte behöva sitta inne i sin lägenhet i 10 år framöver utan att kunna ta sig ut och ta hand om sig själv? Eller menar du att andra ska åka och handla m.m åt henne?

Det är aldrig kul att behöva ta något sånt här beslut och jag är glad att jag sluppit det hittills, men jag tycker att hon gör rätt även om det är otroligt ledsamt att det är utvägen men jag ser inget mer hon kan göra.

Du har helt klart rätt till din åsikt men jag ber dig att läsa om HELA tråden så kanske du ser och förstår det ur ägarens perspektiv.

Kram på nlinds! 🌺

Jo jag har läst denna tråd 3 gånger. Jag har även läst mycket om separationsångest hos vuxna hundar. Och ser man på, INGEN säger att det är hopplöst, ens hos vuxna hundar. Det finns hundratals åtgärder åt sånt här. Läs denna sida till exempel.

Ser nu att TS bestämt sig, missade det inlägget. 

Sänder styrkekramar!

#46 Vilka åtgärder finns det för extrema rädslor, gråstarr som leder till blindhet och stela leder + den extrema separationsångesten?

#48 För det första så har hundar inte riktigt någon användning av synen med tanke på att de använder nosen. För det andra det finns hundar som föds blinda och då kan det funka hur bra som helst, om ägaren bara lägger ner TID på det. 

Extrema rädslor går att träna bort. Stela leder, ja, ALLA hundar får det.

#46 Du har läst om separationsångest, så du har alltså inte upplevt det själv? Det förklarar din tro på att det går att fixa.

Jag lever med en hund med separationsångest, det påverkar mitt liv enormt, och då kan jag till skillnad från TS faktiskt lämna henne ensam i 60 minuter. TS kan förmodligen inte ens gå ut med soporna. 

Om du läser mellan raderna så ser man att TS håller på att knäckas, vad är viktigast? Hon eller hunden?

Det är enbart av egoistiska skäl som man låter ett djur fortsätta att lida.

#49 Det här är det sista TS behöver, tycker du kan lämna tråden faktiskt.

#49 Och 4,5 år anser inte du vara "TID" eller? Herregud!

Det är ju fantastiskt att det alltid finns någon som minsann kan rädda alla hundar. #46 Varför inte erbjuda den här hunden ditt hem? Jag har svårt att tro att det är ett lättsamt beslut att låta hunden somna efter 4,5år av träning och medicinering.

Min hund, drygt 4 år gammal, har också separationsångest, och vi har fått lösa det genom att helt enkelt inte utsätta honom för att bli lämnad ensam. Har aldrig haft en tanke på avlivning som alternativ, så den lösningen (vill knappt kalla det lösning) kan jag inte förstå alls. Visst innebär det problemet att man blir mer låst, men det är ett pris vi i min familj lätt betalar för att hunden ska må bra. Du skrev att du har sambo, hjälps ni inte åt med hundarna? Finns det inte familj/vänner som kan hjälpa till?

Det kommer alltid finnas folk som tycker att man gör fel oavsett vad man gör.

Jag tycker TS har tagit ett bra beslut, känner man själv att det inte funkar så funkar det ju inte. Hunden mår ju uppenbarligen inte bra. Jag själv hade inte velat ha en hund som mår dåligt trots all träning och hjälp man lägger ner, jag skulle inte klara av att se honom sådan. Ibland får man bara acceptera att det inte går längre och att det bästa för hunden faktiskt är att somna in.

Det är inget lätt beslut, men som sagt så känner man när det är dags att släppa taget. ❤️

Tycker det är starkt av dig att ta det här beslutet! Du sätter hunden främst istället för att ha kvar honom för din egen skull. Och att du har försökt i 4,5 år är beundransvärt!

Oerhört starkt av dig att du har klarat det såhär länge! Alltid jobbigt när man behöver ta steget att låta ett husdjur somna in. *styrkekramar*

Som sagt TS, det finns alltid folk, som tycker annorlunda än alla andra. Hoppas du kan negligera de kommentarerna! De är totalt onödiga och bör inte finnas med i denna tråd.😕

Vill bara ge dig TS styrkekramar. Jag har gått igenom samma med katt där jag testade ALLT innan mitt liv tog en vändning där jag tvingades ta ett beslut. Jag saknar honom varje dag men jag ångrar inte beslutet. 

Och jag tycker att om man inte gått i en persons skor så har man inte heller rätt att predika vad som är rätt eller fel. Man vet inte hur det är förrän man står där. 

Det är som att säga till en amputerad person "Ja jag förstår hur du känner dig, jag hatar när jag är sjuk och inte kan göra nåt på en vecka." Antingen har man upplevt det eller så har man inte. Punkt.

#49 Jag tycker inte du bör uttala dig om saker du själv inte upplevt helt enkelt då dina svar är extremt trångsynta och arroganta.

#49 Det är säkert inte en omöjlighet att träna bort det om man verkligen vet ett sätt att göra det på. Men det är nog svårare än vad någon här inne på den här sajten skulle klara av. Att avliva sin hund gör väl ytterst få utan att tänka efter ordentligt, har man jobbat i 4,5 år tycker jag det är helt befogat att "ge upp". Man kan kanske inte erbjuda ett liv som passar både hunden och en själv, det är inget själviskt beslut. Snarare tvärtom, då man insett att ingen annan kommer kunna ge ett sånt liv heller. 

Jag tycker det är helt rätt gjort! 🌺

Gud vad visa är okänsliga, USCH vad ledsen jag blir :(

Ja, det ska vara roligt att ha hund. Jag har inte hund för mina hundars skull, de hade kunnat få det lika bra någon annan stans. Om man inte får ut något av att ha hund, eller ännu värre, mår dåligt av det, är man ingen bra ägare i längden. Då ska man inte ha hund anser jag. 

Hundar är heller inte slit och släng produkter. Deras liv har ett värde i sig. Under vissa omständigheter är det ändå ok att avliva en hund för "sin egen skull" anser jag. (Inte för att jag tycker att TS gör det men.)
1. Man har gjort allt i ens makt för att ge hunden OCH sig själv ett lyckligt liv tillsammans.
2. Möjligheterna till en lyckad omplacering är små.

Är det bara jag som får lust att ge en sån hund till #49 och se vad hon säger om 4 år?

#64 håller med!

#64 Ja, hade det varit min hund hade jag tagit mitt ansvar och offrat min egen frihet för att min hund ska kunna leva ö.h.t. Speciellt när det är en gammal hund, då får jag räkna med att den får problem, både psykiska och fysiska.

Hunden "lider" inte. Den har det jobbigt när den är ensam, och det går att undvika. Om den lider hela tiden då är det något mer som är fel än bara det. Psykiska problem går alltid att göra något åt, däremot är det svårare med fysiska, t.ex. när hunden är döende av en sjukdom och faktiskt har ont, ja då får man avliva den enligt mig.

Så fort någon går emot att avliva en hund, så blir det hus i helvete. Jag kunde ju ha skrivit "KRAAAM du gör allt rätt, osv" men istället skrev jag MIN åsikt. Det är ett forum, och hennes fråga var hur skulle ni gjort, och jag svarade. Bara för att jag tycker det är fel att döda en hund p.g.a psykiska problem så är jag satan själv då eller?

#66 "Psykiska problem går alltid att göra något åt"

Men vad bra, då kan vi ju lägga ner psykiatrin. För den är tydligen överflödig.

#66 hallå hon har ju sagt att han har både gråstarr och stela leder och om du har sätt bilden hon la ut så ser man på ögonen att han inte mår bra… men som en person tidigare sa, ta över honom du och se om du kan göra några underverk… tror knappast att du har kvar nått hopp efter 4,5 år.

#66 Du ursäkta men har du någonsin lidit av panikångest? Det har jag. Har du någonsin lidit av seperationsångest? det har jag. 
Jag har LIDIT något förj*vligt av det, inte bara psykiskt utan också fysiskt, min kropp blir helt utmattad, jag blir som en zombie, jag har mått något otroligt dåligt utav det! Och jag kan få mediciner, kan en hund få samma hjälp, kan en hund prata om sina problem?
Hunden är som du säger "gammal" så varför då fortsätta kämpa med något efter nästan FEM år som inte ens går framåt? 
Om det vore din hund skriver du, men folk skriver ju att du kanske ska ta hunden om du kan dessa problem, men du erbjuder dig inte det. Varför inte? Om du nu vet hur man gör?
Att välja mellan sitt egna och hundens liv, då väljer man sitt eget. Vad ska man göra om man själv inte existerar? Vad gör hunden för nytta om DU själv inte existerar? Varför ska man ändra HELA sitt liv efter en hund som inte ens mår bra av sitt egna liv? 
Jag tror nog TS läst och googlat, och försökt med allt, precis lika mycket info som du hittat har nog TS hittat..  Och detta är TS beslut, ts har nog försökt för kung och fosterland men inte lyckats, det handlar inte om ts som person, det handlar om en omöjlig hund. Och tro det eller ej, det finns djur som inte går att rädda, det finns hundar som kan ligga och sova i ena sekunden och andra försöka hugga ihjäl dig pga psykiska problem, är det okej att avliva en sådan hund? och om det är det varför är det då INTE okej att avliva en hund med samma problem fast den skadar SIG själv fysiskt och psykiskt igenom seperationsångesten?

#69 det 66 menar är att man tydligen inte ska avliva en hund med kraftiga psykiska problem, #67 svara på det genom den kommentar hab skrev med sarkasm, han mena det inte

#70 va?

Ni kan verkligen inte läsa mellan raderna? Ja man kan göra något åt psykiska problem, mediciner/terapi. Så ni menar att ingen har blivit fria från psykiska sjukdomar? Jag själv har varit sjuk med en allvarlig psykisk sjukdom, nu är jag frisk. Sådana chanser ska hundar också få.

#72 men hon har ju försökt! Så fel att förmänskliga hundar, dom förstår inte varför dom måste ta piller och annat. Jag tycker förvisso att det är fel att plåga djur med operationer och andra plågsamma och långdragna behandlingar för fysiska problem med

#72 hundar kan inte gå i terapi och få samma mediciner tyvärr. Hundar kan inte få samma hjälp som oss.

#72 Och de individer som aldrig blir bättre? Ska vi bara ignorera deras lidande?

Det finns inga mirakelmediciner, alla kan inte ta en tablett och sedan är livet en dans på rosor.

Även OM det skulle ha funnits ett sätt att få hunden att må bättre så tar det tid att rehabilitera en hund. Ja den har ju inte blivit bättre på 4 år, 4 år till då av starr och stela leder samt att må psykiskt dåligt. För vem? Det låter hårt men faktum är att en död hund lider inte. Att fortsätta kämpa med den här hunden för att vi som människor ska slippa dåligt samvete…frågan är om det är rättvist mot hunden. Hunden värderar inte längden på sitt liv, det är vi som gör det. Den värderar livskvalité och den är ju tveksam för hunden just nu. Jag vet inte vilket liv ni lever, jag driver företag hemifrån, arbetar just med hundar MEN fast jag ingår i hundvänliga kretsar så jag nästan alltid kan ta med mina hundar, kan tjäna pengar hemifrån så måste jag ändå lämna min hundar korta stunder ibland. Det är inte realistiskt att säga att man ALDRIG lämnar sin hunds sida.

#72 har du någon egen hund ens? I så fall tycker jag synd om dom om dom skulle bli sjuka, hur länge skulle du låta dom vara sjuka innan du lät dom somna in? Hundar är inte som vi, dom vet bara om naturens gång och förstår sig inte på sjukvården

#77 Ja jag har under mitt liv ägt hundar och har hund. Jag har haft tre amstaff, två rottweiler samt en collie. Som de flesta vet så har flera av dessa hundraser en viss tendens att utveckla aggressionsproblem och vaktinstinkt, så jag har också gått igenom ett helvete när det gäller mina hundars psykiska problem. Jag har tagit över dessa hundar från människor som inte haft ork eller tid åt hundarna pga arbete eller t.ex skaffat barn. Jag har fått arbeta och arbeta med mina hundar och gett upp min fritid och mitt socialliv, men avlivning har jag aldrig ens gett en tanke åt. En hund förtjänar att leva, precis som vi människor gör. 

Man kan forma en hunds psyke. Precis som med ett barn så formar föräldrarna barnets psyke genom deras handlingar, och hundar är som barn hela livet ut, just därför kan man forma hunden vid vilken ålder som helst. Alla klarar inte av detta själva, så de för ta hjälp av t.ex experter eller hundinstruktörer. Eller i vissa fall, mediciner och beteendeterapi (JA det finns för hundar). Det tar tid och det tar mycket ork, ibland tar det dagar ibland tar det år. Vad jag säger är att det går alltid, men man måste ge alla chanser ett försök. Om ingenting hade fungerat för mina hundar, ja då hade jag enkelt gett upp min fritid och mitt socialliv för att ge min hund ett så bra liv som möjligt. Det är självklart en helt annan femma om hunden lider av en allvarlig fysisk sjukdom som inte går att varken bota eller ens underlätta så ni behöver inte komma med det argumentet. 

Hennes hund har fastnat i valpfasen. Allt är psykologi, även hos hundar. Detta går att åtgärda, punkt slut. TS gör som hon vill visst, men det jag säger är att det finns åtgärder som hon faktiskt inte har gett en chans. Dessutom har hon, hur hårt det än låter från mig, istället för att ge hunden all sin tid och ork, så har hon skaffat två hundar till som behöver precis lika mycket uppmärksamhet och tid. Det är inte konstigt att man går in i väggen av något sådant.

Jag drar nu från denna tråd, då jag har märkt att ingen förstår min åsikt eller ens ger den en tanke. Det är inte konstig att inte fler skriver som jag (jag vet att det finns många som är emot avlivning av psykiskt sjuka hundar) eftersom ni blir så extremt upprörda.

#78 Hunden har INTE fastnat i någon valpfas. Den har fastnat i "flockfasen" hela flocken ska vara samlad annars får hunden "stress". Det är väldigt vanligt bland vissa raser t.ex husky att dom aldrig kan vara själva och därför måste man t.ex ha fler hundar. Men denna hund verkar vilja ha människor samlade också.
Jag har en vän med en husky som inte kan vara själv överhuvudtaget, hon fixar alltid hundvakt dit, hundvakt hit.. Men hon har de möjligheterna, och hunden har INTE tuggat sönder i lägenheten den ylar endast och får seperationsångest, men inte det där "tuggatuggatugga" ¨ångesten..

#78 Bara en fundering… Du har haft 6 hundar, hade du så många samtidigt? Funderar bara hur du hunnit med så många vovvar om avlivning aldrig är ett alternativ? Dom kan ju trots allt bli 10-15 år.

#78 Påtal om instabila hundar vet jag om en historia med 2 hundar. Tror den ena var 5år och den andra 2-3år. Dom hade alltså levt ihop i hela sitt liv, aldrig visat något agg emot varandra, dom älskade varandra.. Men en dag när deras ägare kom hem så hade den yngre hunden huggit upp den andre hunden, den yngre hunden var oskadd men den äldre kunde man se inälvorna på och halva ansiktet hängde helt, den äldre låg och led och levde fortfarande medans den yngre glatt och blodigt hälsade på sin ägare när denne kom hem. Är det fel att avliva en sån hund? För det var vad hon gjorde.

#80 jag hade mina två rottweiler samt en amstaff tillsammans, båda mina rottweiler fick avlivas vid 10 års ålder p.g.a höftledsdysplasi och hos en, cancer. 10 år är gammalt för en rottweiler, så det var ändå dags att börja tänka på det. Min Amstaff hade ett medfött hjärtfel, men kunde leva utan större problem ända tills han blev 11 år. Jag skaffade dessa tre samtidigt.

Efter det skaffade jag två amstaff till. En av dem är nu död. Nu har jag min collie och min tredje amstaff.

#82 "båda mina rottweiler fick avlivas vid 10 års ålder p.g.a höftledsdysplasi"

Så fysisk smärta får man avliva för, men inte psykisk?

Sedan får jag inte matematiken att gå ihop med tanke på att du går i skolan fortfarande. Var du ett eller två år när du skaffade dina första hundar?

#83 Kom ihåg att jag skaffade dessa hundar som fullvuxna, jag fick ta över dem precis som jag skrev. 

Ja, jag går fortfarande i skolan för jag har fått gå om många år p.g.a psykisk sjukdom om vi nu ska vara så off-topic.

#82 Tycker det verkar lite dubbelt på någotvis när du kritiserar folk som avlivar psykiskt sjuka hundar men hundar med fysiska fel är ok, lidande som lidande. Man kan må lika psykiskt dåligt som fysiskt var är skillnaden? En hund med smärta kan gå på smärtstillande resten av livet för att klara av att överleva, men är det humant? Nej givetvis inte, men att proppa i en psykiskt instabil hund en massa piller är okej? Ska man behålla en hund vid liv bara för att det etiskt sätt inte är okej att avsluta ett hundliv "bara" på grund av psykisk ohälsa. TS skriver ju själv att hon prövat allt och mer därtill i över 4,5 år men ändå tycker du att hon ska göra mer och låta hunden fortsätta lida. Ja alla tycker vi olika och det är väl okej, men jag gillar inte när man hårt kritiserar och trycker ner andra i sina beslut när man själv inte har någon direkt aning om vad som ligger bakom. Man känner trots allt sin hund bäst.

#84 Varför hoppade du över min första fråga?

Men fortfarande så var det en vansinnig ruljans på hundar du haft. Jag är typ dubbelt så gammal som du och tagit emot omplaceringar, ändå har de inte dött lika ofta som dina.

#85 Jag vet inte vad ni anser vara "lidande" hos hundar. Deras beteenden är ingrodda i psyket och är, för dem, deras naturliga beteende. Vi människor kan inte veta om en hund "lider" av vissa beteenden, därför ser jag det inte som rättvist att frånta hunden ett liv för att den har blivit uppfostrad på ett visst sätt, och därför utvecklat ett störande beteende för oss människor. Däremot, kan vi veta mycket väl, om en hund lider fysiskt.

Fast det är inte alltid från uppfostran vissa beteenden kommer ifrån, utan mycket beror också på avel, en del beteenden är medfödda och är mycket svåra att ändra på. Och jo, man kan veta om en hund lider psykiskt likaväl som man kan veta att den lider fysiskt.

#86 Dött lika ofta som mina? Vad är din tanke med denna mening? Mina hundar har dött av ålder, vet inte om jag kan se det som "ofta". Mina tre första hundar var ungefär lika gamla, just därför dog de nästan i samma värva. De åldrades tillsammans och blev sjuka nästintill samtidigt.

Att extrema rädslor hos hundar är något som går att träna bort är fel. En hund som är skotträdd kan tränas till att ligga platsliggning trots att det skjuts men forskning visar att den har samma stresspåslag trots att den ligger stilla - den mår alltså inte bra trots att den av ren lydnad inte visar sin rädsla.

Många hundar har dessutom så stora rädslor att det inte är möjligt att träna dem i sådana situationer. Rädslor innebär stort lidande och om en hund inte kan leva ett normalt vardagsliv utan konstanta rädslepåslag så tycker jag att den ska få somna in.

TS, all beröm till dig som gjort så mycket för din hund och som bryr sig så mycket om den att du är beredd att göra det som är jobbigast för dig men bäst för hunden. De som kritiserar dig kan försöka påverka uppfödare så att de inte avlar på rädda hundar i stället….

#89 Återigen ber jag dig svara på frågan.

Sedan skrev du ju att du avlivade pga av kassa höfter och nu helt plötsligt pga ålder, hur ska du ha det nu?

#91 Jag svarade på den högre upp, men åt en annan.

Mina hundars höftproblem och cancern framkom när de var mycket gamla, och därför sa jag just "ålder" då det förstnämnda var åldersrelaterade problem, enligt veterinären. Vill du ha ett A4 på vad mina hundar dog av, hur de dog, hur länge det tog för dem att dö och varför jag valde att ta dö på dem också?

Ärligt talat så tycker jag det är slutdiskuterat då ingen av er förstår ens ett ord av vad jag säger. Jag orkar inte ge min tid åt personer som inte går att tala med. Men jag kan inte hålla mig från att svara då vissa av era argument får mig att få slut på dasspapper.

#92 Du vill alltså inte svara på min fråga. Tråkigt att du inte vill diskutera utan bara vräka ur dig otrevligheter.

"Så fysisk smärta får man avliva för, men inte psykisk?"

#87 är mitt svar. Diskussion är det inte längre, nu är det ren pajkastning istället.

#89

Jag delar inte dina åsikter iöht, (i min familj har en hund avlivats pga sina grava psykiska problem som tog sig uttryck i panik/rädsla/aggressioner, vars lidande inte på något vis är underordnat det lidande som fysiska sjukdomar kan orsaka) precis som alla andra härinne. 

Men jag vill påpeka för dig att jag tror INTE folk hade blivit så upprörda på dig om du i ditt första inlägg hade låtit bli att uttrycka dig rent ut sagt elakt. Du hade kunnat uttrycka dina åsikter utan att kalla TS självisk och i stort sett bara spy galla över TS. Det hade du verkligen kunnat göra, det är långt ifrån omöjligt.

Jag förstår verkligen att det nu är jobbigt att "få alla emot sig" (eller, iaf jag tycker det är jobbigt när det händer iaf) men anledningen är inte, tror jag, i första hand åsikterna du har, utan angreppen på TS i ditt inlägg. Man kan framföra sina åsikter utan att gå till personangrepp på en person som befinner sig i en hemsk situation.

decomposition, du är medveten om att det finns tusentals och åter tusentals människor som aldrig blir av med sina psykiska problem, visst? Bara för att vissa blir hjälpta - eller avtrubbade, beroende på behandling -, betyder det inte att alla blir det, på samma sätt som att det går att hjälpa vissa hundar, men inte alla. 

Det är självklart att hundar kan lida av psykiska problem, på samma sätt som människor lider av det. Dessutom påverkar psykiska problem även kroppen, om det nu bara är det fysiska som är viktigt för dig. En hund som är rädd och stressad mår uselt, och det blir påfrestningar på inre organ. Husdjur ska må bra när de bor med människor, både fysiskt och psykiskt. Mår de väldigt dåligt bör de avlivas, om inte problemen går att rätta till inom en rimlig tid. Fyra och ett halvt års försök är mer än rimligt. 

Att påstå att synen inte betyder något är också ett väldigt underligt uttalande. Hundar förlitar sig väldigt mycket på sin syn, och en seende hund som får försämrad syn eller till och med blir blind, kan ofta bli än mer osäker och räddhågsen.

Hunden i det här fallet mår dåligt både fysiskt och psykiskt, så jag tycker att avlivning är en helt försvarbar handling.

#94 Ja, det är pajkastning, men inte från våran sida. Ett exempel: " Men jag kan inte hålla mig från att svara då vissa av era argument får mig att få slut på dasspapper."

"Däremot, kan vi veta mycket väl, om en hund lider fysiskt."

Du menar på att man exempelvis inte kan mäta stresshormon eller titta på vidgade pupiller hos hundar som man kan med precis alla andra däggdjur och på det sättet påvisa psykiskt lidande?

#94 du fömäsnkligar hundar för mycket…. men från det ena till det andra så sa du att du sj led utav psykisk ohälsa, det kan betyda att man får dödslängtan från och till, jag har önskat att dö oberäknliga gånger. Dock vet ju vi , änniskor att det finns hjälp att få och kan se hopp i det åtmknstonne.. det här finns inte för en hund, en hund vet bara hur det mår här nu och det enda den känner till är naturens gång, och naturen består inte utav piller och psykiatri hjälp så alltså inget hopp, och jah vet sj tt när hoppet svackar då finns det inte mycket att leva för, när jag har varit så låg har jah gått och innerligt hoppats på att dö av en trafikolycka eller dylikt så jag slipper ha ihjäl mig sj… varför kan då inte en hund som mår psykiskt dåligt ha en dödslängtan? Sen, dom där hundarna du har haft, var det dina föräldrars hundar, jag får inte ihop det heller? Men jag tar det ju inte lika hårt om mina föräldrars hundar är sjuka, men om mina däremot blir dåliga då är det en annan sak. Sen skrev du att du skämpade länge med cancer på en av hundarna…. hur länge fick kraken lida?

🤮

Till TS o alla våra saknade pälsklingar http://www.indigo.org/rainbowbridge_ver2.html

Från inlägg #89 Dött lika ofta som mina? Vad är din tanke med denna mening? Mina hundar har dött av ålder, vet inte om jag kan se det som "ofta". Mina tre första hundar var ungefär lika gamla, just därför dog de nästan i samma värva. De åldrades tillsammans och blev sjuka nästintill samtidigt.

Du skriver att dina hundar dog av ålder då de egentligen dog av att du avlivade dem. Du skrev även att de blev sjuka näst intill samtidigt men att bli sjuk betyder inte att man blir gammal.
En hund som dör av ålder är en hund som dör av att kroppen slutat funka på grund av ålder liksom människor, inte en hund som avlivats på grund av sjukdomar även fast de klassas som äldre hundar då de levde. Det är som att säga att en människa i 80+ dog av ålder om de fick cancer som tog över

Dina argument att hunden inte lider av psykiska problem är absurd. Hunden kan inte lämnas ensam och ts har tränat det i många år. Hunden har förlorat sin livsgnista. Hur kan du påstå att detta psykiska problem inte skadar hunden? Hur kan du påstå att ett en hund med psykiska problem inte lider av det och påstå att en hund med fysiska problem alltid visar det?? Jag vet flera fall där ägaren inte märkt något förrän hunden nästan dött, då de åkt in till veterinären så har veterinären sagt att sjukdomen har hållit på länge. Även någon som är tränad på att se om hundar är sjuka kan missa sjukdomar och skador hos hundar. Hundar lever i våran värld men samtidigt i världen där naturens lag råder. Visar man sig skadad och svag så kan man bli dödad. Vissa hundar är extremt skickliga på att dölja sin smärta så ditt påstående i inlägg #87 är fel.

TS har tagit sitt beslut och kommer behöva se/läsa allt detta när hon förlorat sin hund. Av respekt borde tråden låsas så TS får sörja ifred.

Till decomposition

Du kände varken mig eller min hund. Har en hund så ont i lederna att den inte kan gå upp för 3 trappor så tycker jag det är själviskt att behålla hunden bara för att man själv vill det , det om något, är djurplågeri. Man SER i ögonen på dom när det är dags, och jag tror många fler här håller med om det. Sen tror jag knappast att du någonsin har haft hand om en hund som har grav separationsångest, det innebär att jag inte ens kan gå ut och slänga soporna.  Jag har offrat ALL min tid på honom och verkligen försökt med alla lösningar jag kan komma på för att göra honom lycklig (och det ångrar jag INTE). Tror du verkligen jag njöt av att avliva honom ? Det var det svåraste beslutet jag någonsin tagit i hela mitt liv.

Jag läste visserligen inte alla dina kommentarer då jag ansåg att din allra första kommentar här i tråden var fasligt onödig och elak. Han hade förutom ont i kroppen också svåra rädslor, biltutor, dammsugare, trafik, fyverkerier, flasköppnare, brödrostar, moppar, galler/staket, gräsklippare, höga ljud överhuvudtaget och säkert 100 grejer till. Och jag lyckades bara få bort ca 20% av hans rädslor med träning, resten gick inte då det satt så grovt i psyket. Eftersom vi bor mitt emot en skola och föräldrarna tutar på sina barn när de hämtar dom, tror du han låg lugn och still då ? Nej, han klättrade på väggarna. TROTS att jag försökte träna bort det, och många fler rädslor. Eftersom vi också bor i Göteborg vid ganska mycket trafik, tror du han gick lugnt och stilla när vi väl var tvungen att åka tåg/buss ? NEJ, han krälade på marken. Trots miljöträning med MYCKET mer. Helt ärligt tror jag du är fruktansvärt ovetande vad gäller hundars mentalitet, och jag tycker isåfall synd om dina hundar om dom fått leva med cancer, och dessutom har ont, DET om något är själviskt.

Jag lämnar denna disskutionen nu, då jag inte vill läsa mer negativt.. Eftersom jag sörjer något enormt fortfarande. Tack till alla fina människor här som stöttat, hjälpt mig, och gett mig råd. Ni är guldvärda 🌺

Jag låser denna tråd nu då det inte finns mer att diskutera angående detta och av respekt för TS.