Dagens morgonpromenad. Ute med två hundar, tikar som är 1 och 5 år, På ett sällan använt grönområde släpper jag dem för att de som vanligt ska få leka lite. Ettåringen sätter sig och bajsar, och hinner då uppmärksamma att det kommer en ung kvinna promenerande på en väg 150 meter bort. Hon sticker naturligtvis dit, skäller och småhoppar mot henne. När jag väl kommit dit pratar vi igenom det, jag ber om förlåtelse och hon gråter och berättar hur rädd hon blev. Vi skiljs båda två med gråten i halsen. 

När vi är nästan hemma möter vi grannen med deras 4-5 mån valp. Den gamla hunden sätter sig och får tillåtelse att gå fram och hälsa. Funkar bra, men hon morrar till mot valpen, lite uppfostrande. Ettåringen får sitta ner och inte hälsa. När hon är lugn får valpen sakta komma fram. När det är en meter kvar brister kontrollen och hon stretar mot valpen, med tänderna framme. Då blir femåringen förbannad och ryker ihop med ettåringen som för att visa att: ÖJ, du har fel approach! Då tappar ettåringen fokus på valpen och försöker att få femåringen att leka istället. Som tur är har grannen inte bråttom, utan vi kan låta hundarna vara lugna på var sitt håll innan även vi skiljs åt.

Jag är både förbannad, frustrerad och LEDSEN. Hon blir helt bloclerad. Min teori är att hon i grunden är rädd (hon har visat det tidigare), och har utvecklat denna lösning. Det känns så… tröstlöst… /Matte