Mmm jag har lärt mina barn att inte gå fram till främmande hundar men dom vill ju gärna ändå;)Min lilla dotter förstår inte heller att alla hundar inte är så snälla som våran;)Nu tycker jag att om man kommer med ett litet barn så skall ägaren tala om hur hunden är mot barn och andra hundar med förståss…Är dom osäkra så går man inte fram till dom precis…

hej

jag har 2 killar, och jag har alltid sagt att man frågar om lov först.

det har funkat bra, ibland får dom ett nej, ibland ett ja, och de tar bägge svaren.

Mina är också uppvuxna med stora hundar, men dom lärde sig tidigt att inte gå fram till andras hundar…då menar jag inte när dom var mellan 3-5 år men efter det visste dom vad som gällde. Men jag tycker också att den som står där med sin hund kan prata med barnet om det är på väg fram och tala om att dom inte ska gå fram…det brukar ju alltid vara bättre när någon annan säger till =)

Jag har inga barn själv men kommer ihåg att mamma försökte lära mej då jag var liten att inte gå fram till främmande hundar men det hjälpte inte ett dugg på mej och det var inte bara en gång jag blev biten men nästa gång sprang jag fram lika glatt ändå

Biobio du är hopplös, det är väl därför du är hundägare idag =) Mina vart nog så¨trött och vana med djur efter som dom redan från baby till dom vart stor hade hundar runt sig…hela släkten hade hundar hehe

Haha både mamma och mormor har ju varsin kennel så hundar har jag alltid haft runt om mej och skulle inte kunna vara utan

Min är hemskt glada i hundar men jag betvivlar att dom vill ha nån nu ;) Har du talat om vad dom föder upp för raser?

Ungarnas moster föder upp newfoundland och deras kusin födde upp cairn terrier =)

Mamma och mormor föder båda upp labradorer av dual purpose typen, alltså inte renodlat utställning eller jakt utan både och

Okay då är jag med igen…du har aldrig varit sugen på en av dom då?

Jo många gånger men dom har börjat avla på linjer som inte intresserar mej allt för mkt utan jag skulle vilja ha en labbe från några av deras gamla linjer, jag är väldigt noga med det då jag vet ganska exakt vad jag vill ha

Jag kan förstå det, är man uppväxt med dom så vet man nog exakt vad man vill ha…det är ju inte direkt nått konstigt du vet ju vad du ska titta på =)

Det är ju bra att lära dem att aldrig gå fram utan att fråga ägaren först och absolut aldrig gå fram till en ensam hund. Det kan ju få väldigt tragiska slut om man har otur. Visst kan man tycka att den andra ägaren kan säga till om de ser ett barn komma fram, men man kan inte förlita sig på andra.

Putt

Här var vi bor finns det en familj med två barn. en flicka och en pojke på ca 6 år. VARJE gång flickan ser oss kommer hon o frågar "får jag klappa hunden?" Vi säger nej var gång eftersom han blir så glad att han hoppar och han kanske naffsar. VAR gång springer ungen till sin mamma o bölar och säger "jag får inte klappa hunden"… Mamman kollar alltid surt på oss..

Vad är det för barn? Verkar ju som hon är van vid att alltid få som hon vill. Och att mamman inte ser hur vild Hades blir när barnen e nära? Blööö blir så irriterad

Kanske är en sån som får allt hon pekar på

Ja måste vara ngt sånt. för jag sprang då inte gråtandes till mamma o "skvallra" o jag inte fick klappa en hund.

Våra hundar har alltid varit vana vid barn, mest egna.

Nu har Alfons "Nickis" minisnorisar, så jag kan förstå att det kan vara svårt att lära barna att alla stora hundar inte är "snälla".

Min dotter är ju uppväxt med två schäfrar, men hon är, än, inte intresserad av att gå fram till främmande hundar.

 Kommer absolut lära henne att man aldrig går fram till hundar utan att fråga mig först. Vilket är lättast. Är jag inte med, så att jag kan fråga ägaren så ska hon inte gå fram. Är jag inte med, så ska hon inte heller gå fram oavsett om ägaren  säger att hunden är snäll.

Det är inte bara endel stora hundar barnen ska se upp för det är minst lika mkt de små hundarna som inte är snälla

Ja, det är nog viktigt att lära barnen det.

Jag minns vår "Ida", som var en snäll, stor och mycket barnvänlig hund. Men en dag blev hon överraskad och överrumplad av en liten tös, som kom springande bakifrån och tog tag i henne.

Rent instinktivt gjorde "Ida" ett nafsande, visserligen i luften.

Men det kändes ändå obehagligt, framförallt blev jag arg på mamman som ej hindrade sin dotter.

Jag tror att barn som är uppvuxna med hundar finner inte samma sensation som barn utan hundar gör. Brorsans ungar (som nu är 12 och 9) kutar än idag fram till hundar och är jätte jobbiga, medans mina som är vana vid hundar mest rycker på axlarna och tycker att "-Jaha…det står en hund där.."

Mina barn är uppfostrade att fråga om lov innan de klappar.

Jag brukar göra som så då jag är ute med Velvet, om barn kommer fram och frågar om dom får klappa hunden så instruerar jag dom om hur dom sk göra och låter dom hälsa på henne men om dom bara kommer fram och börjar klappa henne utan att fråga mej först så säger jag ifrån att jag inte vill att dom ska klappa henne just nu.

Idag frågade ungarna IGEN! sen hade de mage att TJATA! jooo men snälla, låt oss klappa hunden. Nu får jag nog!

Om du inte vill att dom ska tjata mer så säg att han är ilsk mot barn det hjälper =P

Jag har inga egna barn men jag har blivit uppfostrad så att man inte ska hälsa på hundar man inte känner:)

Gör som Biobio säger, säg att han inte gillar barn!

Vi har ju sagt att han biter. Och hoppar. Men dumungarna fattar inte,

Verkar vara odrägliga ungar. Gå bara förbi dem!!!

Säg inte bara att han biter säg istället att han är ilsken det brukar funka bättre

Eller har en konstig sjukdom!

haha.. ni är ju knäppa!:P "öhh, neeh han har ehh.. hm.. eeh röda hund?":P

eller kanske "Nej ni får inte klappa honom och de är sista gången jag säger de. Ni får tjata och gråta hur mycket ni vill, ni får skvallra för mamma med om de är så. Men de kommer inte att hjälpa! Vi tillåter inte att ni klappar våran hund! FÖRSTÅTT!":P

"Rör inte min hund, han är nybadad"

Nybadad!!!! Nu är Kerstin igång det hör jag det *ASG*

Ryt i åt dom ordentligt att gå hem…tala om att dom får inte och kommer aldrig att få klappa honom så det är inte lönt att dom kommer och frågar igen, och hjälper det inte…gå till förräldrarna och säg åt dom att Hades inte är att lita på när det gäller barn ;)

Kanske rent av får prata med mamman, så får hon ta hand om sina egna barn ist för att jag ska behöva fostra dem ;)

HAHAHA!!!! som lotta sa, ryt till:P Bollma upp dig och ryt som ett lejon så ska du se att dom springer sin väg:P

Man är väl inte mamma för intet…nej skämt å sido men det brukar faktiskt bita mer om någon annan river i åt ens barn. Och skulle det inte hjälpa så är det faktiskt mammans ansvar att se till att hennes barn gör som dom blir tillsagda =)

hmm, eller så kommer jag och min knäppis dotter Malin till dig så kommer vi få dem sluta direkt. Jag för att jag är värsta bitchen och Malin för att hon kommer informera dem att de är idioter om de inte lägger av :-)

Jag kommer ihå när jag växte upp…eller jag minns nog inte själv, utan mor har nog berättat för mig…*ler*

Vi hade hund i familjen, en golden tös vid namn Sara, som Pappa tävlade mycket mycket med, och tävlade SM med….
Så jag var ju van vid hund och fick lära mig "hund-vätt" som  barn…
Men, jag kunde inte INTE hur eller hur, sluta och gå fram till hundar som stod uppbundna utanför affären….
Mor sa till mig, men LYSSNA?!?…
"Nä, jag har inte tid, klappa voffe!"
Tur så hände det inte något, men jag går fram till hundar även idag, ok inte alla….

Mina barn är så vana vid hundar att när de träffar ngn ute är det ingen direkt sensation. De ber aldrig att få (lr försöker) klappa hundar vi träffar på… bara hundar vi känner (kompisars hundar lr på brukshundsklubben), men ändå frågar de alltid ägaren först… o hundrädda mamma (jag!) tjatar alltid tänk på att det inte är Findus (vår supersnälla blandis)!