Alla i personalen var trevliga och lugna och förklarade utförligt vad som skulle hända osv. Det var lite snurrigt att bestämma allt med kremering och urna och begravningsplats och fylla i papper när man var så ledsen.

Hon var en olde english bulldogge. De var vänliga och lugna mot henne, men hon ville inte vara i det där rummet där det alltid sticks och är obehagligt så hon satte sig i ett hörn. Jag hade önskat att veterinären bara tog sig tio sekunder till att locka på henne med glad röst för då hade hon kommit fram ur hörnet självmant. Istället fick vi tvinga ut henne ur hörnet vilket kändes jobbigt. Annars har jag inte mycket mer att säga och är nöjd över bemötandet.

Hon avlivades i augusti när hon strax under två år gammal.

#1 åh vad tråkigt, bara 2 år…

Jag tycker att det gick så bra som en sån situation nu kan göra. Vi avlivade vår jack russell-terrier nu i somras när hon var drygt 12 år. Vi var där på en undersökning och fick veta att hon hade en tumör i levern, vilket var ett chockbesked. Vi visste ju att det inte fanns nåt annat att göra än avlivning, men vi kunde välja mellan att göra det direkt eller vänta några dagar för att ta adjö. Vi valde att göra det direkt. Något jag tycker var lite konstigt var att det inte var veterinären som gjorde det, utan en djursjukvårdare. Vi fick bra info, och vi var med när sprutorna gavs. Hon somnade in och jag kände att hakan föll ner i min hand när hon försvann. Jag tror inte hon hann fatta vad som hände, hon var lugn hela tiden.

Sedan var det dags att välja vad som händer efteråt. Vi valde separatkremering, och nu ligger hon på djurkyrkogården bredvid en stor gran.

Tyvärr blev det lite missuppfattning om vem som skulle hämta urnan från djursjukhuset, så vi fick åka in med urnan igen så kommunen skulle kunna begrava den.

Tja, tillmötesgående och lugn och bra. Våran förra hund, en Grand Danois ville vi egentligen avliva hemma som vi har gjort med tidigare hundar, men det blev så dyrt och omständigt att få hem veterinären så istället så åkte vi dit och vetten kom ut tilll bilen och gav sprutorna. Är ju inte så lätt att flytta på en Grandiskropp så det funkade bra.
Dock så blev hunden lite illamående av första sprutan och då lite orolig men han somnade i mitt knä ute i bilen så det kändes fint även om resan hem blev väldigt jobbig :-( När vi kom hem så lyfte vi helt enkelt ner honom på hans madrass (vi hade en madrass som vara i bagagestorlek) i graven.
Usch, det tog ett år innan jag inte tyckte jag såg honom överallt hemma och säkert ytterligare ett innan jag inte saknade honom lika illa.

Jag har ju fått avliva 4 hundar de senaste 12 åren och två av dom har fått somna in ute på gräsmattan utanför djursjukhuset (dom tyckte det var läskigt inne där). Dom har fått ligga på en filt i solen och käka torkad kyckling och somna in mitt i allt. Det har blivit ett fint avslut där hunden känt sig lugn trygg och det är viktigast för mig❤️ För mig är det viktigt att ordna så det blir ett bra avslut om det inte är en akutgrej och dom veterinärer/sköterskor jag använt mig av har haft full förståelse för mina önskemål och agerat kanonbra.

Jag och mina föräldrar var tvungna att ta bort vår kille i vintras, han blev 9 år gammal. Vi fick ett jättebra bemötande hos veterinären, alla var jättesnälla och förklarade noga vad det var som skulle hända och veterinären försökte trösta och prata lugnande med oss. Jag var helt lugn, i alla fall på ytan, för jag hade bestämt mig för att ge honom en trygg och lugn sista stund i livet. Han älskade att gå till veterinären så han var glad in i det sista. Vi hade valt i förväg vad som skulle hända med honom efteråt så jag behövde bara skriva på pappret som lät dem avliva honom, det var nog det svåraste jag någonsin gjort. Han fick somna i mina armar och jag vill tro att det var det bästa slutet han kunde ha fått. När allt var färdigt och vi kände att vi hade sagt våra farväl fick vi gå ut genom en bakdörr som fanns i rummet där vi var så vi slapp möta alla som satt i väntrummet.