Då ska jag väl öppna tråden starkt;

JAG GJORDE FEL!

Fidel var liten. Kanske sexton veckor. Jag hade en dålig dag och var trött och jävlig. Valpen bara för runt och skällde och bet på saker och var pissjobbig. Han var en valp.

Efter ett tag började han dock rikta sitt skällande mot mig. Jag prövade att gå ut, att försöka lugna honom, att ge mat, men inget hjälpte. Hundjävlen (ja, han var det då) var för uppe i varv, och det blev väl bara värre av min stress.

Så stod han där och bara skällde på mig och försökte hugga efter mig och mitt tålamod tog slut, så valpen fick sig en örfil. Han blev nog så förvånad att han slutade. Det var inget hårt eller våldsamt, men det var absolut fel att slå hunden, men han är ändå en lycklig individ idag, utan bestående men.

Och jag är en bra hundägare. Fast jag ibland gör vad jag själv och andra anser är fel.

Senast igår glömde jag kopplet hemma… Jag har en hund som tidigare gjort utfall mot andra hundar men numera går hon bara förbi andra hundar och kollar lite på dem.

Tanken vara att jag bara skulle ta en runda runt kvarteret, dock blev det längre än så… Och självklart lyckades vi tajma in när halva huvudstaden rastade sina hundar! Som tur hade hon en bra dag och det räckte med ett enkelt "stanna", så kunde hundarna passera.

Vad hade jag gjort om hon hade haft en dålig dag?!

Vi åkte femtio mil för att hälsa på min mamma under jullovet. Lucy var i en helt ny miljö med en massa nya människor. Lucy hatade katter. 

Vi var ute och gick en dag - jag, mamma, Lucy och mammas hund. På en smal grusväg mötte vi en kvinna med hennes Tax och två katter i släptåg. Taxen började skälla och mammas hund skällde på taxen. Lucy fick syn på katterna och började tokdra i kopplet. Katterna gick närmare och närmare och tillslut var de kanske två meter från Lucy som ville döda dem. Det gjorde skitont i händerna av rycken och dessutom var det halt på vägen så jag var nära att halka omkull flera gånger. 

Kvinnan tycker tydligen plötsligt att det är en bra idé att släppa fram sin Tax till en överstressad Lucy mitt i allt kaos. Hundarna håller precis på att ryka ihop ordentligt när jag lyckas dra Lucy därifrån. När vi går därifrån börjar Lucy bita i kopplet och hugga mot mina händer. Det bara rann över och jag vrålar "MEN, NEJ!!!" rakt i hennes ansikte samtidigt som jag stirrar henne i ögonen. Jag såg förmodligen fullkomligt vansinnig ut. Lucy som väldigt lätt tog åt sig av vad man sa eller gjorde blev helt paff och kröp ihop och var låg resten av promenaden.

Jag gjorde fel när jag tog ut min ilska på min hund. Det var inte ens henne jag egentligen var arg på! Dessutom så onödigt hårt när jag visste hur lätt hon tog åt sig. Jag fick omedelbart dåligt samvete och kände mig knappast som någon perfekt hundägare.

Jag lät min rädda hund leva för länge.

Och just ja, jag sparkade nästan av grannhunden käken också när den skulle kasta sig över min hund. Jag överdrev nog min avvägning kring hur stark jag behövde vara, jag trodde den menade mer allvar än den faktiskt gjorde.

Kommer inte på någon särskilt situation just nu som är värd att nämna. Men ingen är en perfekt hundägare, alla gör fel mer eller mindre. Det uppkommer alltid nya situationer med sin hund där stress, rädsla etc. är inblandat och de resulterar till att man ofta hanterar det fel. Plus att det jag tycker är rätt kan någon annan tycka är fel.

Jag glömde skotta snö i vintras i utehagen, så min ena york sprang iväg och var borta i över 5 timmar. Jag var i upplösningstillstånd. Alla kompisar och familjen var ute och letade.

Några främmande människor hade hittat honom under en buske. De anmälde mig till länsstyrelsen för han var, enligt dem, tovig i pälsen.

Länsstyrelsen ansåg att anmälan var obefogad- Anonym anmälan.

Fast man bor i icke tättbefolkat område kan man råka illa ut.

Huvudsaken är att han kom tillbaka och att vi lärt oss att alltid skotta på tomten. En riktig rymmare är han.

Säkert en masa misstag tidigare, som jag förträngt, men det här var det senaste, som jag kommer ihåg.

När jag fortfarande bodde hemma var jag ute och gick med familjens dåvarande hund. Det var bara en kort runda och inget speciellt hände, men jag var väl irriterad på något annat så när hon dragit ett tag så ryckte jag till i kopplet - hårt! När jag väl insåg vad jag gjort och att hon hade kunnat ta skada så blev jag jätteledsen och orolig. Jag tror att det värsta var att jag hade kontroll över henne då hon var i koppel och jag missbrukade det ansvaret. Hon hade liksom ingenting att sätta emot. Så då satte jag mig och kramade henne och grät nästan. Efter den promenaden hade jag antagligen en hund som var mycket förvirrad över sin labila mattes beteende…

När min valp slutade äta normalt i 3 månader och gick ned flera kilon och jag verkligen försökt med allt så var jag i upplösningstillstånd. En dag när han åter igen vägrade äta så tappade jag helt kontrollen över mig själv och skrek och skällde på honom för första gången. Han blev väldigt nedstämt och kröp in under köksbordet och bara låg. Jag fick dåligt samvete och lyfte upp min då 18 kg lätta valp och kramade honom och sa förlåt flera gånger, jag fick en "det är okej"-puss på näsan.

Jag gjorde fel som skällde på honom för det och det vet jag, men att se sin bästa vän svälta sig själv och tyna bort tär verkligen på en. Sedan dess har jag aldrig gjort om det, man lär av sina misstag som sagt. Han mår idag bra och äter igen efter en sommar fylld med antibiotika, salvor, nackdroppar och tratt (han var såklart sjuk, vilket veterinärerna avfärdat tidigare). Han har snart gått upp kilona han tappat och trivs med att återigen ha en matte som kan behärska sig.

Alla gör vi fel ibland, men inte är man sämre för det.

Jag ropar hundarnas riktiga namn när jag är arg eller vill få dom att lyssna (vilket man inte ska göra). Använder deras smeknamn när vi myser, gör roliga saker. Tex "ALF kom hit nu!" När han inte lyssnat.

Har lätt för att ropa "tyst" när dmo skäller på nåt utanför, när jag vet att dom inte vet vad tyst betyder. Då får jag göra om och göra rätt. Brukar visa dom vad som låter, t ex tv, barn som leker utanför osv. Sen blir d tyst.

Jo största misstaget jag gjorde var nog när vi "bara" skulle gå från vår lägenhet ut på isen (ca 60 m) och tänkte att nog kan dom gå lös ut på isen (där inga andra hundar är och man får vara själv och dom kan springa lös och rusa av sig). Så klart kommer det en kvinna gående med sin stora hund i koppel efter cykelvägen och våra springer dit och skäller.

Skämdes ögonen ur mig! Sprang dit och haffade dom, hon gick iväg innan jag hann säga förlåt. Hundarna attackerade aldig men de stod en bit ifrån och skällde som tok!. Efter det lärde vi oss att det är lina på ALLTID. Inte ens korta sträckor ska dom gå lösa.

Jag gjorde fel!!!! 

När vår valp var kanske 10 veckor och ännu inte rumsren på nätterna så fick jag något sorts sammanbrott eller liknande. Jag hade haft en väldigt dålig natt och jag visste att när min valp vaknade var det bara att kasta sig ut, såklart. Men jag var dödstrött och när han började röra sig på madrassen och vara på väg till golvet för att kissa röt jag "NEJ" och tog tillbaka honom brevid mig. Vi båda somnade om men gud så hemsk jag kände mig. Hade världens sämsta samvete i flera dagar efteråt, och än idag :(

När Sally var i löpperiod så vägrade hon äta, hon åt bara pyttelite om man trugade och en kväll när hon som vanligt tittade på mig som om jag vore dum i huvudet så blev jag så frustrerad att jag nästan röt till åt henne och försökte peta in mat i munnen på henne. Och hon är jättekänslig när hon märker att jag är arg, ibland även fast jag verkligen försöker att inte visa det. Och direkt efter fick jag ju skitdåligt samvete för man får inte låta sin ilska gå ut över hunden och jag trodde jag försörstört vår relation. Så började krama henne och säga förlåt. Men nu har jag lärt mig att hon svälter inte ihjäl av att vara utan mat någon dag och att det är bättre att bara gå därifrån när jag blir arg. Sen en annan gång var jag ute med en släktings hund som jag är då och då. Vi var vid sjön och jag kastade pinnar åt henne i vattnet men då kopplet var så kort och hon ville simma ut längre så släppte jag henne. Vi har haft henne lös förut och det har gått bra men precis när jag släppt henne kommer det en and och hon börjar jaga den, anden blir rädd och de rör sig allt längre ut i vattnet. Jag försökte först ropa på henne men ju längre tiden gick så märkte jag att hon inte gick att få kontakt med och hon blev allt tröttare.Jag blev mer och mer desperat, skrek åt henne allt jag kunde och för mitt inre såg jag hur hon tillslut inte orkade mer utan drunknade. Tillslut vadade jag ut i vattnet med kläderna på när hon kom lite närmare land. Då stannade hon upp och jag fick tag i hennes sele och drog henne med upp på land. Fyfan vad hemskt det var. Ingen fick veta något, jag höll ju på att skämmas ihjäl. Men nu släpper jag henne aldrig mer.

Tja, var ska jag börja ^^ 
Använder hundens namn till massa olika kommandon, både roliga och tråkiga. Antar att han går på mitt kroppsspråk i stället. Tyvärr blir namnet uttjatat så han lyssnar dåligt ibland. Har fått träna in ett nytt titta-på-matte ord.

Jag tappar tålamodet snabbt när de inte lyssnar, speciellt om det är något de verkligen kan, typ sitt.

Ett ganska komiskt misstag i efterhand var att ta kopplet av hunden när han var sex månader. Vi skulle åka bil, vilket han hatade. Tog av kopplet innan han var i bilen och utan att ha ett bra tag i selen. Självklart slingrade han sig loss och sprang in i en skogsdunge där katter lämnar massa döda möss. Det var bara att pölsa efter i snön och försöka få tag på honom medan han skuttade runt och lekte med mössen. Det tog bara en halvtimme eller så.

Det jag har mest dåligt samvete över är när jag glömmer borsta honom, men nu har jag slutligen satt ett larm i mobilen som går varje kväll så jag minns. Han tycker nämligen inte alls det är kul med borstning, och det blir ju knappast bättre med veckogamla tovor… Det har också lett till att jag fått klippa en del.  

Andra saker också såklart, men framförallt detta har gnagt.

Jag gjorde fel och lät inte min lilla hund umgås med stora hundar som liten, idag är hon osäker på stora hundar.

För någon vecka sedan så gick vi ut genom en port och fick då direkt möte med en stor hund. Bira började då tokskälla vilket hon sällan gör. Jag hade haft en galet stressig vecka på jobbet och topplocket gick direkt. Tog tag i hennes sele och röt åt henne. Hon tystnade och blev lite låg men så var det inte å mycket mer än det men jag har fortfarande dåligt samvete för det…

Sen ställde jag ut henne på My Dog då hon var exakt 9 månader och extremt spökig. Jag visste att det skulle bli för mycket men testade ändå båda dagarna. Varför undrar jag nu efteråt, varför?! Hon blev katastrofrädd för domarna och försökte fly. Fick Ex o CK men det var så inte värt det någonstans. Ifrågasätter domarbesluten starkt!! Panikslagna hundar ska inte ha varken ex eller ck.
Sen stod hon i montern flera dagar och hälsade på folk utan problem alls men just mötet med domaren vart för svårt. Idag har hon inga problem med domarmöten efter massa träning.

Ja, det finns mycket jag önskat att jag gjort annorlunda men samtidigt mycket som jag ä stolt och nöjd över att jag gjorde precis så som jag faktistk gjorde. Man gör så gott man kan med de förutsättningar man har just här och nu. Man lär sig hela tiden och en del kommer jag göra annorlunda men nästa hund men Bira

Jag gjorde också fel!!

Som inte socialiserade min jack russell mer som valp, det har gjort honom osäker mot vissa personer och främst män (vet inte varför) Jag gjorde felet att skaffa honom när jag var i ett skede jag inte mådde så bra, det var också ett rätt oplanerat köp vilket gjorde att jag kanske inte gick in för det hela så mycket som jag borde ha gjort. Dock har han fått igen det med råge då jag lagt ner hur mycket tid som helst på honom och idag är han en rätt fin hund och jag ångrar aldrig mitt köp, vet att han kom till mig av någon anledning för vi hör verkligen ihop han och jag.

**Men ja jag gjorde fel och har lärt mig så av mina misstag!

**Bra tråd, det är SÅ lätt att säga att man ska göra si och så och det andra gör är fel när man inte befinner sig i dennes situation.

Vi skulle åka bil och jag spände fast hunden i selen. Sen när vi åkte smällde något mot plåten. Det var kopplet. Som tur var hade jag knäppt loss kopplet från halsbandet och slängt in det till hälften i bilen. 

Jag vågar inte tänka på vad som kunde ha hänt om kopplet suttit fast i halsbandet. 

Nu kollar jag flera gånger att kopplet är helt inne i bilen och inte sitter fast i halsbandet.

Jag gjorde fel när jag försökte få min hund att äta torrfoder när de inte var honom de var fel på utan fodret.

Jag har gjort fel alla de gånger jag tappat tålamodet med min osäkra lilla hund, som när hon blir rädd för saker eller i mina ögon är onödigt osäker kring ngt trots att vi oftast har tränat massor på just det och ändå är hon så mesig ibland vilket kan göra mig lite frustrerad. Eller när jag rycker hennes päls o hon slingrar sig som en ål… då kan jag bli onödigt förbannad till slut och ta i henne för hårt, bara samla ihop tålamodet och inse att det nog inte är så roligt att få pälsen rykt och bjuda på godis när det är klart… finns många situationer då man önskat att man handlat annorlunda! 

Så trots att jag handlat fel ibland och man undrar hur mycket hon tål utan att jag förstör förtroendet mellan oss så har jag en fantastiskt liten tjej som gör allt för att bara få vara vid min sida hela tiden!! :)

Största hickan i halsgropen jag hade var då jag lämnade kycklingben i en soppåse hunden kunde komma åt. Tack och lov grävde hon ned bröstkorgen (i sängen -.-) men innan jag hade hittat de saknade benen blev jag lagom orolig. Kycklingen var grillad och hade hört många skräckhistorier.

Jag stannade för länge i ett förhållande som var dåligt mot hunden. 

Jag lämnade in henne på trim för jag visste inte bättre och vågade inte säga nej när hon var 6 månader. Hon har fortfarande bestående men från det och är nästan tio år gammal. 

Jag testade väl alla metoder i boken då hon var tonåring. Inte lätt att veta vad som är rätt och fel då det är ens första hund.

Så mitt tips till folk med sin första hund. Slappna av. Hunden är sjukt förlåtande och ni kommer växa samman till ett team. Var en mix mellan lärare, förälder och coach så kommer ni långt. :)

Oj, jag har gjort så, så många fel. Väljer att bara må dåligt över de som begåtts i vuxen ålder annars hade jag skämts ihjäl bokstavligen haha.

Det som är värst är att bli arg. Det har kokat över för mig, och har ryckt i hund, gripit tag i affekt, och höjt rösten till max. Och usch vad dåligt man mår över det i efterhand, usch usch usch.

Jag gjorde fel i fredags. 

Jag bråkade med min sambo, och jag är en tjej som har väldigt hett temperament men har klarat att behärska mig något sånär iallafall. Men i fredags flippade jag ut totalt, jag hade sönder garderobsdörren och slängde en ugnsvarm plåt över köksgolvet och slängde mina misslyckade bullar i väggen (jag vet att det låter helt sjukt). 
När jag sätter mig ner på golvet så kommer Sheldon som varit i vardagsrummet till mig, när jag tittar på honom märker jag att han skakar i hela kroppen och är livrädd. När jag märker detta så bryter jag ihop och känner mig som världens sämsta hundägare. Min älskade hund är rädd, och det är bara mitt fel. 

Han blev glad senare på kvällen, då även jag och sambon var glada igen. Jag har inte märkt något på honom sedan dess så förhoppningsvis kommer han inte få några men. Jag har lärt mig min läxa och kommer aldrig mer bli så arg och våldsam när hunden är hemma. Helst inte annars heller :P

Ni behöver inte vara rädda om sambon, det var "bara" föremål jag tog ut ilskan på.

#24, Det där är ju en klassiker. Fidel går numera till rummet längst bort från oss, så snart jag ens börjar smågnabba om disken. Nu är jag typen som snarare slår näven eller skallen hårt i väggen, men det är tydligen också läskigt enligt hunden. Sen ligger han och trycker under köksbordet tills jag säger att "nu är vi färdiga". Då kryper han fram med öronen bakåtstrukna och regnar slick i ansiktet på en.

Det är synd att de ska ta det så "hårt" men livet händer ju. Det är omöjligt att inte bli arg tror jag. Så länge vi behandlar hundarna bra däremellan, och argutbrotten inte blir på tok för många. Jag har haft perioder då jag mått sämre än vanligt då jag bett om avlastning från familjen just för att slippa oroa mig om att hunden blir negativt påverkad av mitt humör.

Men hundar lever ju i nuet, och när nuet är trevligare blir de oftast glada igen. Jag önskar det var så lätt för oss människor. 😂

#24, vilken menar du är en klassiker? du länkade till ditt eget inlägg, vad det meningen?

#25, där ser man. Haha. Jag menade till dig, #23. Att bli arg och slänga saker. Jag tycker inte alls det låter helt sjukt. Helt sjukt är att hålla inne sina känslor, tycker jag. ^^

När min hund var tonåring och pestig var jag ny och osäker hundägare = dålig kombination. Jag brydde mig mer om vad omgivning tyckte och tänkte om mig och min hund än om vad som faktiskt var viktigt - min hund. Så under en period hade jag ångest varje promenad och hatade hundmöten, vilket så klart ledde till att dessa blev hemska för han kände ju av min sinnesstämning. Tack och lov har det gått flera år nu och jag har lärt mig. Men oj vilken jobbig tid.

Vill tillägga att jag håller med ts om att ingen ska behöva känna sig värdelös som hundägare här. Man kan inte vara bra från början innan man lärt sig.

#24 Så gör Opsis också. Så fort jag ens fräser till åt mina lillebröder springer han ner till mitt rum och gömmer sig fram tills jag lockar på honom coh då blir han helt överlycklig, ahaha.

När jag fick hem min cockervalp gjorde jag som många andra, kollade massor på cesar Millan. Det hade jag gjort i flera år innan och jag tyckte han var så bra! Hur som helst så var det ju mycket snack om det här med dominans.

Innan jag skaffade egen valp hade jag varit hundvakt och dagmatte till många hundar. Bland annat så var jag dagmatte till en valp, blandning mellan tollare och D/S gårdshund. Han var som många säkert förstår väldigt mycket hund. Hans ägare kunde inget om hundar och trodde alla valpar var söta små änglar som bara vill gosa. Hon vågade inte säga ifrån när han bet henne eller någon annan. När han var hos mig och fick sina tokryck och började bitas och hålla på höll jag fast honom och la han på sidan tills han blev lugn. Sen kunde vi gosa eller fortsätta att leka. Det här fungerade hur bra som helst på honom och han lyssnade väldigt bra på mig. Jag kunde inget om hundträning innan men det mesta gick bra med han.

När jag då sen, ett halvår senare fick hem min alldeles egna cockervalp på 8 veckor trodde jag ju att det var så man skulle göra. Morrade hon skulle jag säga ifrån och stirrade hon på mig för mycket skulle jag stirra tillbaka tills hon vek av med blicken osv. Problemet var att hon sa ifrån när jag tog tag i henne, hon vek inte av med blicken och hon bet en när man skulle ta ifrån henne kattleksaker eller annat hon tagit. Hur länge jag än höll fast henne eller hur länge jag än stirrade på henne morrade hon bara mer och mer och så fort man släppte henne bet hon, hon gav sig aldrig! Det hela gick så långt så att jag tillslut inte kunde vara mindre än 2-3 meter ifrån henne när hon hade något ben eller leksak utan att hon morrade åt mig. Försökte jag gå nära eller ta tag i det hon vaktade högg hon.

Det har tagit mig ett år att jobba bort allt detta och än är det inte helt bra men jag kan säga nej till henne så slutar hon morra. Nu för tiden morrar hon mest på katterna och inte så mycket på mig. Det jag gjorde var att helt ändra inställning. Jag slutade tänka att hon var dominant och började tänka att hon bara vaktade sin mat/sak (vilket är okej för alla har rätt att vakta sin egen mat). Jag slängde till henne lite godis när jag gick förbi, efter ett tag pratade jag glatt med henne och slängde lite godis. Jag ignorerade morrandet helt och hållet och det blev bättre och bättre för varje gång. Nu kan tillockmed ena katten äta ur hennes matskål och hon går inte ens fram fören han gått därifrån. Förut skulle hon anfallit honom så fort kan kom i närheten av hennes mat.

Det jag vill säga till er alla och framförallt till alla nybörjare:
Alla hundar fungerar inte likadant och alla metoder funkar inte på alla hundar. Om ni väljer att lyssna på kunniga hundmänniskor så lyssna på de flesta MEN ta bara till er av det ni tycker låter vettigt och testa er sen fram till vad som passar er och er hund bäst! Det finns inget mirakelsätt när det gäller hundträning.