Har själv (tack och lov) aldrig behövt sitta i din sits.

Men jag skulle resonera som så att kan jag inte garantera min omgivnings säkerhet och känner att jag lagt alla resurser på att få hjälp utan resultat så skulle jag överväga att låta hunden somna in.

Det är absolut inget fel i att ge upp en hund som mår dåligt, och att leva med en sådan hund som kräver ständig övervakning runt folk måste verkligen tära på en, att vara hundägare skall till största del vara ett nöje inte en börda.

Det är enbart du som kan avgöra hur mycket mer du orkar och vad som är bäst för din hund och din omgivning.

Det du beskriver kan inte kännas bra varken för dej och din hund. Jag kan läsa mellan raderna att du redan tagit ditt beslut. Det är fruktansvärt tufft beslut men kanske det bästa för din hund. Du verkar ha jobbat med allt som går. Jag säger som #1 skriver. Hoppas allting löser sej för dej.

För mig finns nog enbart två lösningar här. Antingen ta bort hunden eller se till att det andra mer kan skada någon och då gäller 100% säkerhet med munkorg eller liknande.

Jag har avlivat en hund på grund av hennes mentala brister. Hon bet aldrig någon, mycket tack vare att hon alltid var under strikt lydnad. Jag tyckte till slut bar att det var eländigt att vara hundägare, och jag var orolig över att jag satte andra människor i risk för min hund. Hon fick somna in, det var det jäkligaste jag gjort, men nu när jag över med en hund utan sociala brister förstår jag dels hur mycket jag anpassade min vardag, dels hur dåligt min hund mådde med sina rädslor.

När det är mer tråkigt än roligt att ha hund, då ska man göra något åt sin situation. Och om det är en hund som din, som är en fara för andra, då har man all rätt i världen att avliva den individen. Du verkar ha kämpat hårt väldigt länge.

Det verkar som att du har gett upp. När man inte har sett några framsteg efter några år så förstår jag varför och då får man ta det tunga beslutet att antingen inte ge upp, utan jobba vidare och kanske hitta en annan som är väldigt positiv till hundträning och vill arbeta med dig och din hund, eller avliva den. Båda valen är tunga beslut, men jag själv hade inte velat ha en hund jag var tvungen att passa själv hela tiden och betala en massa tusenlappar hit och dit för veterinär undersökningar, träningar osv. Jag förstår ju att varken du eller dina vänner vill passa den då den är aggresiv. 

Vad tror du är bäst för hunden? Här nere i skåne finns det två jätte bra hund tränare som heter Lena och Anette http://hundkorskolan.se/ men jag vet igentligen inte hur insatta de är i aggresiva hundar. Anette håller i privat träning vilket har hjälpt många hundägare otroligt mycket. En aggresiv pitbull/amstaff (kommer inte ihåg riktigt) gjorde utfall mot andra hundar och människor, och efter några privatträningar så var nästan allt borta, och nu går den på kurs med 20 andra hundar och hundägare och kan äntligen gå utan munkorg. Dom har fått hunden att kunna lita på andra människor vilket är ett enormt framsteg. Jag förstår  ju att du antagligen har varit i kontakt med massor av hundtränare men det är ett tips om du ändå väljer att kämpa på med din hund. 

Det är trots allt inget liv att gå runt med munkorg i resten av sitt liv. Hunden är nog osäker helt enkelt och då går det ut i aggresivitet. 

Att omplacera hunden är inte heller jätte bra om det inte är en proffecionell/kunnig ägare som köper honom.

Ts, det verkar ju faktiskt som att hunden Visst attackerar även dem han känner? Sambon, din pappa och vänner, så det verkar inte stämma att det inte är några problem när man väl känner honom. Det måste vara fruktansvärt påfrestande att leva med en sådan hund, och som du säger, hunden kan inte må bra. Inte du heller för den delen. 

Att avliva eller inte, kan nog bara du själv svara på. När? Du känner nog när tiden är kommen. Det verkar luta åt att du snart är där tror jag. 

Tungt för dig.

Det kan inte vara rage syndrom då? Det är en sjukdom där hunden helt plötsligt, utan förvarning blir aggressiv. Här kan du läsa om det, ganska långt ner på sidan under temprament.

#7 Knappast rage, snarare hund av ras med mycket skärpa och aggressivitet, har man då osäkerhet i botten kan det mycket väl yttra sig sådär.

TS, verkar som att din situation är i det närmaste ohållbart att ha som du har det, om jag hade haft en hund som gjort attacker, hade jag aldrig haft den först och främst utan munkorg vid vistelse omkring andra än familjen.

Men gör hunden utfall inom familjen så blir det svårt, väldigt svårt. För då finns ingen plats som hunden/du kan slappna av i. Ingen utomstående ska behöva utsättas för en så pass ostabil hund, och framför allt att hunden dessutom attackerar barn.

Det är ditt beslut om tiden blir inne att eventuellt ta bort hunden, men ingen kommer klandra dig att du gjort fel om du gör det. Jag skulle själv också ha svårt att försöka placera om en så pass ostabil hund heller. Så antingen hade jag haft kvar den själv eller tagit det tuffa beslutet att ta bort hunden, även om den är välmående annars. Men det är inte rättvist varken mot er eller hunden att ha det så här.

Lycka till med ditt beslut och skickar en styrke kram

#8 schäfern är skarp ja, men den ska inte vara aggressiv. Skulle läst på om sjukdomen om jag satt i TS situation :)

#10 klart den inte ska vara aggressiv, men den ska ha egenskapen aggressivitet. Och med en svajig mentalitet så slår den fel. Rage är en så pass osannolik sjukdom att den i princip går att utesluta, särskilt eftersom hunden har kunnat behärska sig och bara nafsat, utan att gå in och bita med full kraft.

#11 "klart den inte ska vara aggressiv, men den ska ha egenskapen aggressiv" Ingen ras ska varken vara aggressiv eller ha den egenskapen. Rasen ska vara skarp ja, men den ska inte vara aggressiv.

#12 Givetvis ska hundar ha egenskapen aggressivitet, det är bland annat en punkt som poängsätts i mentaltest och kontrolleras även i l-test.

I din situation hade jag valt att låta hunden somna in.

Tack så mycket för era svar. Alltid skönt att bolla tankarna med någon annan.

jag vet inte vad jag tycker men har du gjort allt som står i din makt så kanske de bara finns en utväg. tänk på vad som är bäst för din hund.

Jag avlivade min tik i tisdags pga liknande beteenden som din hund har.

Har du varit i kontakt med uppfödaren? Talat om hur det ligger till och bett om råd?

#18 Ja det har jag. Väntar fortfarande på svar. Men hon har aldrig varit särskilt engagerad innan så tror inte hon kommer med något vettigt nu heller :(

#19 vad väntar du på för svar? Vänt dig till andra uppfödare som kan rasen?

Svar på mejlet jag skickade till uppfödaren. Nej det har jag inte men ska absolut göra!

*tassar* här, jag vill veta hur det går för er..

#21 Känner lite "herregud" nu faktiskt. Ring henne! Boka tid och åk och prata med henne. I slut ändan är det endå du som känner din hund bäst, ditt ansvar som ägare att hjälps hunden i livet. Även om den sista hjälpen är de svåraste. Lycka till !

Beklagar situationen du hamnat i. Du verkar ha gett allt för denna hund och känner du att nu får det vara nog då det inte ser ljust ut så tycker jag att du gjort tillräckligt. Avlivning är ett svårt beslut men kan vara en befrielse för er båda. hunden mår ju inte heller bra av att vara så osäker och rädd.

Jag fick ta bort våran tollare i Januari pga rage syndrom, han blev inte äns 2år. Han fick plötsliga attacker, högg, morrade (skrek) sprang efter och attackerade. Under attackerna hade han kolsvarta ögon och var helt okontaktbar. Sen piggnade yan till lika fort och undrade varför man var rädd, ledsen, förbannad. Dom vet inte vad som gör under attackerna och det blev bara värre och värre. Droppen blev när han bet min mamma och pappa svårt. Pappa bet han rakt in till benet i armen. Vi åkte veterinären direkt som sa att man kan inte göra något åt rage syndrom. Hemskt har det varit, första attacken var han 3, 5månad.

#25 usch vilken sjukdom. Har ni skaffat någon ny hund nu ?

TS du får gärna berätta hur du går vidare med det här så att vi kan följa dig.

#26 Nu har vi 2 frallor, mor och son. Men vi stod i valet och kvalet om vi vågade ha hund igen…

Jag är också en av dom som avlivat en aggressiv hund. 5 år gammal blev han. Han försökte attackera allt, från barnvagnar.cyklister och andra hundar. Kämpade längre med detta och fick hjälp från tränare, försökte med positiv belöning, ja allt. Droppen gick när han drog omkull när han gjorde ett utfall mot en annan hund och släpade mig efter en bra bit. Tack gode Gud för att hundägaren tog upp sin hund och bara gick. Annars hade det gått illa och jag ville inte ha det på mitt samvete. Tillslut gick det så pass att han också blev aggressiv mot våra katter och mot oss i vissa situationer så jag lät han somna in. Och som andra har sagt, ingen klandrar dig för det. Det som vägde in för min del var att jag kände att jag inte orkade mer och att han var en risk för alla i närheten. Jag ville inte ha en hund eller ett barns liv på mitt samvete.

Åter igen tack för era svar. Tror inte det är rage syndrom. Låter inte som det. Jag återkommer med uppdatering.