Vi gjorde framsteg idag. Jag är fortfarande glad över det.

Molly är små skraj för främmande hundar, tills hon lärt känna dom så vill hon inte ens vara 1 meter nära dom. Aggressiv är hon inte utan bara rädd och osäker och vad vi tränar.

Idag tog vi vår vanliga, korta kvällsrunda. I samma veva stötte vi på grannens och deras hund som Molly faktiskt inte reagerar på så mycket.. denna hund hade skällt i orkester med tre andra hundar och jag kände ''Nej, vi ska inte vika av från denna situation.. Molly behöver inte umgås med dom men vi ska passera på avstånd!''. Så vi tog en längre runda, flera meter bakom dessa skällande hundar. Som jag anade så sprang Molly åt andra hållet och ville hem. Jag satte mig på huk, som ryggsäcken, och bara klappade henne lugnt vilket gjorde henne lugn och sansad. Då började vi gå.. så fort vi kom för nära stannade hon upp, då stannade jag upp och så fort hon började röra sig framåt så fick hon massvis med beröm. Hon fortsatte stanna upp och jag likaväl, så fort hon började gå framåt så fick hon beröm. Jag såg alltid till att vara framför henne, jag skulle möta situationen och invänta tills hon var redo.

Till slut, de sista 5 meterna, så gick Molly bara framåt. Huvudet högt upp och svansen tillbaka till den normala positionen (alltså inte nedsänkt och nästan mellan benen) och jag fortsatte berömma och när vi vek av från dom stannade jag och klappade henne och berömde henne i massor.

Framsteg är det härligaste som finns. När man sedan upptäcker att ens hund samarbetar med en, litar på en och man ser hur ens beröm stärker självförtroendet… ja, då vet man vart man har varandra och man ser vad man slitit för i 10 månader. 🙂