Jag blir helt galen på Opsis ibland, då han får bomull i öronen ganska ofta och då känner jag bara "näe, vad tusan har jag gett mig in på?", andra gånger är det så himla skönt att lägga all sin energi på hunden träning, speciellt om hunden uppskattar det lika mycket.

Spontanköp av hundar känns väldigt oseriös då det är en varelse som lever 10-15 år frammått, samt att den kräver mat, vaccinatoner, kärlek, leksaker och mycket mycket mer och blir dyrt, det är ingen leksak direkt. 

Jag har aldrig ångrat mina rasval, då jag verkligen tänkt igenom det :)

Piece of cake är det ju helt klart inte, en stor del av hela ens liv förändras och det är klart att det inte är gratis att ha hund. Jag tror däremot att de flesta som verkar tycka att det är enklare med hund är sådana som har förberett och planerat sitt köp noga. Som vet om att man kanske inte kommer vara välkommen hos allt och alla om man har hund med, som vet om att man får skippa att dra ut varenda helg, som vet om att det kommer att kunna bli dyrt som bara den om något händer, även om man har försäkring.
Kort och gott; Ja, det finns perioder då man gråter för att allt känns förjävligt när valpen har gjort något eget påhitt för hundraelfte gången den dagen men det går över. Har man planerat noga så inser man att det är perioder som kommer att vara riktigt jobbiga och man kan ifrågasätta varför man tog hem en valp men jag tror risken är större att man inte ser något slut på den jobbiga delen om man inte heller har planerat ordentligt.
Sedan kan det säkert hända att man har planerat och förberett sig jättenoga men ändå så klickar man inte, rasen var kanske inte vad man trodde (eller du fick en väldigt rasotypisk hund), eller vad det än kan vara. Men jag tror att i de allra flesta fall så är det jobbigt att ha en valp, och är det inte noga planerat då utan bara ett rent spontant "Kom igen, nu skaffar vi en söt valp från Blocket!" så är nog risken större att man ger upp och tycker att det är ännu jobbigare.

O ja! Ibland undrade man vad man gett sig in på. Men eftersom de goda stunderna överväger och man helt enkelt får sansa sig och njuta av det lilla oh inte hetsa över allt som inte är perfekt - så är d värt det!

Ja, det var både jobbigare och dyrare än förväntat när jag köpte min hane. Han bet hela tiden (hårt) så jag hade blåmärken överallt, hade tokryck och kunde inte uppföra sig för fem öre - det var jag inte beredd på då jag inte uppfattade honom som så ouppfostrad från förra ägaren. Han har dock lugnat sig sjukt mycket nu sen hund 2 flyttade hit. Han hade enbart foderallergi när han kom, men det har visat sig vara betydligt mycket mer än så vilket har resulterat i dyra veterinär besök! Han flyttade hit när han var 1 år och 10 månader, och nej jag ångrar det inte alls - han är min ögonsten trots allt! Min hona är lugn och trevlig, det enda "jobbiga" är att hon inte är 100% rumsren. Hon kunde heller inget annat än "sitt" i form av ett handtecken när hon skulle kopplas - inte annars. Men det är kul tycker jag, något att jobba med! :) Jag ångrar inte rasvalet på någon av dom trots att det är helt olika raser ;)

Har aldrig ångrat mig, men det kändes tröstlöst ett tag då han inte ville bli rumsren. Det är det enda jag kan komma på nu. Vår är bara 9 månader. Tvärtom har han gett oss mycket glädje. Med social fobi så tvingar han ut oss och att möta människor och dess frågor. Vi har en lättsam ras, som inte kräver speciellt mycket, varken i kostnad eller träning. Han har lärt sig det vi önskat på 1-3 ggr. Och sysselsätter sig själv med leksaker om jag är sjuk. Så för oss väger allt positivt långt över de få negativa.

Klart man blir galen på valpen/unghunden - mååånga gånger! Jag undrar hur många gånger man svurit att aldrig mer skaffa valp de svinkalla vintermornar kl 03.00 och man står där i bara pyjamas i snön  🤪

MEN, ångrar mig, är en helt annan sak, och det gör jag defenetift inte! 
Tyvärr var min hund väldigt förhastad, från att min familj bestämde sig för att bli med hund tog det ca 1 vecka innan vi tingat min lilla We, 15 dagar senare satt han hemma på vardagsrums golvet. (men man får inte missuppfatta detta som att vi inte var redo, jag har velat ha hund i hela mitt liv, planerar att gå hundlinje i höst och läst alla böcker från bibblan så redo var vi absolut) men förhastad var han, och i början är hundägandet väldigt svårt, man är helt ny i det och fattar nada. 

Rasvalet ångrar jag ja, både att jag valde blandras och en blandning som kanske inte var den bästa kombon, även från en väldigt oseriös kennel, men min hund ångrar jag inte en sekund. Han är en familjemedlem och han ångrar vi absolut inte!

Nja. Har aldrig ångrat mig eller tyckt att det har varit jobbigt. Det är väl dock inte så kul att gå ut med hunden i -30 när man har feber, men sånt är inget att gnälla över. Sen har jag vuxit upp med 15 hästar, ett gäng hundar, grisar, kaniner, katter, höns, ankor och råttor. En liten mops är typ ingenting med jämfört med vad jag är van vid. Har alltid haft mycket djur att ta hand om så jag visste vad jag hade att vänta mig. Galen blir jag på henne varje dag, hon är väldigt påfrestande, haha. Men nej jag tycker inte att det är jobbigt att ha djur, tvärtom.

Jag kan bli skogstokig, gråta och svära högt inombords för att jag var så dum att skaffa hund för att i nästa sekund känna att livet skulle kännas totalt meningslöst om han inte fanns och att han är det klokaste val jag någonsin gjort, och det är han. Han är fantastisk, torts att han är väldigt rasotypisk och inte var ett dugg miljötränad något som han enligt uppfödaren skulle va. Han var 9 månader men antagligen inte lämnat tomtgränsen mer än för att bli inpackad i bilen med 7 andra hundar för att släppas av i föräldrarnas trädgård några timmar. Det blev en enorm krock med världen utanför och framförallt han hade en väldigt tuff start. Men det blev bättre, han var väldigt planerad och trots att han inte alls passar in på rasbeskrivningen så blev han fruktansvärt rätt som medlem i vår familj.

Det fanns redan en hund i familjen när jag föddes. Men eftersom jag var en jobbig unge och tog mycket tid ( ;) ) så fick våran golden reteriver, som var tio när jag föddes, flytta till mormor och morfar. Han trivdes superbra där! Ett + i kanten var att mormor och morfar bor på samma gata som oss så vi träffade ändå Alfons (som han hette) varje dag:) jag och alfons älskade varandra. En morgon när jag var fem (då var alfons femton!) väckte mamma mig och såg ledsen ut. "Clara, det har hänt något tråkigt" minns jag att hon sa. Jag hatade dagis när jag var liten och svarade "jag vet! Det är dagis idag"… Men mamma såg fortfarande ledsen ut, "nej… Alfons dog inatt". Jag satt i mammas knä och grät, tårarna tog inte slut. Visst var han en hund men han var också min bästavän. Det var första gången jag grät på riktigt tror jag. Första gången jag kände att det aldrig skulle bli kul mer. Jag saknade alfons men ville ha en ny hund. Det fick jag ju givetvis inte för mamma och pappa när jag var så liten (men själv fattade jag inte varför dem inte gav mig en hund..). Så fort jag lärde mig läsa så läste jag fakta böcker om hundar. Jag har nog tjugo böcker eller nått hemma fortfarande;) men dem är bra till hands ibland:) jag var också hundvakt (eller fick följa med andra till hundklubben och på promenader). När jag var åtta så var vi hundvakt åt en valp i två veckor:) och när jag var tio… Kom Winston!! En irish softcoated wheaten terrier. Han var lagom i storlek! När han var valp tog inte jag så mycket ansvar. Utan det har kommit mer och mer med tiden. Jag har t.ex. Tagit med honom till veterinären själv! *stolt* ;) Såklart att man blir galen ibland på vovven;) Winston var inget spontan köp. I fem år förberedde jag mig ;) och i ett och ett halvt år förberedde sig resten av familjen:) va långt jag skrev nu;) haha, medalj till den som orkar läsa… Hoppas detta var svar på det du ville veta :)

Valptiden var hemsk och kommer aldrig köpa valp igen ;) Jag hade till och med meddelat uppfödaren att hon får tillbaka min hund för jag stod inte ut med åbäket! Som tur var hann jag lugna ner mig och sa att jag ska fortsätta kämpa med odjuret och en månad senare vart hon lugnare och förståndigare och så fortsatte det så månad efter månad. Är glad att jag stod ut, haha!

Och ja, jag vart galen på min valp många gånger. Folk säger att min valp minsann var en normal valp och jag skrattar bara åt dom. Min valp var INGEN normal valp, punkt slut. Jag brukar säga att just min hund inte var en bra första hund och jag håller fast vid det än. Till och med min bästa vän sa att hon var en adhd-valp och väldigt omöjlig.
Att duscha när jag var ensam hemma var omöjligt, fick vänta till någon kom hem så dom kunde hålla koll på henne och dom gav mig max 4 minuter att duscha. Ibland gick det så långt att jag inte kunde duscha på 4 dagar ;) Varför? En hund som attackerade andra, aldrig sov, stressad, tuggade på en hylla för att retas (och jo, min valp kunde retas så säg inte emot tack).. hon tuggade, kollade på oss, gruffa, tuggade och kom vi för att säga åt henne började hon springa fort som tusan förbi oss och vara väldigt glad och lycklig.

Ensamträningen fick jag dra igång när hon var 6-7 månader gammal, jag fick börja med att ensamträna henne genom att duscha och gå på toa ifred. När det gick bra kunde jag utöka. Hon satt och ylade när jag var på toa i en sekund så ja.. att ensamträna henne genom att gå hemifrån fanns inte på min karta.

Så min valptid var hemsk och jag vill nog aldrig mer ha en valp. Omplaceringar får det bli i så fall! Nu har jag världens finaste hund som sover efter varje morgonrunda/frukost fram till vi ska ut igen. Orkar jag inte engagera mig i henne så sover hon bara.
Jag brukar säga: hemsk valptid ger underbar unghundstid och hos mig stämmer det exakt! Enda som jag sett hos henne som unghund är att hon är modigare och lämnar gärna min sida för att utforska världen på egen hand, så lös får hon inte vara längre..

Omställningen blev enorm när vi köpte vår omplacering på ett år och vi har väl de senaste 8 månaderna stött på typ alla problem en hund kan ha och vi har lärt oss så enormt mycket just därför.

När vår hund kliade sig och fick åkomma på åkomma och vi blev stamkunder hos veterinären kändes det ganska tröstlöst. När vår hund flög på en gammal jämthund utan synlig orsak var det inte jättekul. Det känns inte heller superkul att hon inte kan bete sig runt katter och andra smådjur så att man alltid måste vara på sin vakt så att ingen kattstackare måste sätta livet till. Hon har dessutom betett sig ovarsamt mot ett litet barn.

Det känns inte jättekul att betala 19 000 kronor för att försäkringsbolaget krånglar så det blev helt klart dyrare än vi förväntat oss, och speciellt med alla tillskott inräknade som hon måste äta. Den här månaden har vi betalat 950 kronor för tillskott, dock räcker ju de tack och lov i alla fall i några månader men det är mycket pengar att lägga ut. När hon kom till oss åt hon ett foder som kostade 5 kr/dag. Idag äter hon för lågt räknat 20 kronor om dagen så där ökade kostnaderna också ganska rejält. 

Hon har inneburit en väldigt massa tårar i frustration och ren förtvivlan men jag skulle aldrig, aldrig önska att de senaste 8 månaderna var ogjorda för vi har en fantastisk hund som skulle lämna ett enormt hål efter sig om hon försvann. Jag tror att hon blir sötare och sötare för varje dag som går och man kan liksom inte få nog av henne. Jag blir alldeles varm i hjärtat av henne. Jag skulle inte byta bort henne för något i världen.

#10

Känner igen mig väldigt väl 😃

Nu har sju år gått och det är bra att bli påmind när man tänker att en liten valp kanske inte skulle vara så dunt ändå…

#12 Skönt att jag är ensam om att ha en knasig valptid ;)

Haha så tänker jag med ibland. Att om Molly är frisk och bra att avla på så vill jag ju såklart göra det och såklart behålla en valp. Sen tänker man på hur hon var som valp och så skakar man av sig dom tankarna och suckar :P Aldrig mer! Valpar må vara gosiga och otroligt söta men nej, jag tar mig nog an omplaceringar istället!

Född med hundar runtomkring mig, dock jakthundar. Min första alldeles egna hund är en omplacering som var 10 månader och otroligt stressad och massor av olater. Idag är han den visa gamle mannen som hjälper mig med uppfostran av den valp vi har idag. Men innan dess hade vi en ADHD-valp med massor av problematik. Han blev 5 år då vi tog bort honom för hans egen skull. Han hade svår EP och medicineringen hjälpte inte och aggressivt beteende innan anfall. Han hade också någon typ av synfel och allmänt osäker hund vilket gjorde att jag i möjligaste mån inte tillät folk hälsa på honom och försökte att inte utsätta honom för stress med mycket barn etc.

Vår gamla hund blev mycket deprimerad när Felix försvann och vi försökte väga upp med att vara hundvakt i några veckor och att träffa lekkompisar men han har i vinter blivit mycket gammal och trött. I våras började vi prata om valp och vi ville ha en liten ras denna gång som barnen kan hantera på egen hand ute i samhället vi bor i nu. Vi har flyttat till lägenhet och har ingen egen tomt längre, vilket känns jobbigt vid att lära en hund rumsrenhet. Hittade en annons på lördagen, ringde och pratade med uppfödaren som berättade att hon skulle åka utomlands och att hon hade en väninna som skulle passa tiken och de 3 valparna som var kvar. Måndag kväll ringer uppfödaren och säger att vi kan åka till väninnan och titta på valparna omgående. Sagt och gjort vi åker och med oss hem kom lilla Flisa. Allt har gått jättesmidigt, Flisa var visserligen nästan 3 månader men världens goaste valp. Findus har levt upp igen även om han ibland vill vara i fred (vi har avgränsat för valpen men Findus hoppar lätt över) ibland. Just att hon är liten och inte kommer att bli så stor gör att barnen kan rasta henne emellanåt, dvs allt hänger inte på mig, vilket är skönt . Så detta valpköp har gått över förväntan, hoppas hon kommer att vara lika lugn som unghund….:)

Jag undrar när ni köpte hund/valp kände ni någon gång att det var jobbigare än vad ni föreställt er?blev ni nångång smått "galna" på valpen/hunden? Var det dyrare än ni trott? Ångrade ni kanske t.o.m rasvalet i början?  Kort och gott; berätta om omställningen när ni blev med hund!

Svar:
Med familjens första hund Cleo, (golden/flat) så kände jag att det var så oerhört mycket jobbigare än vad jag föreställt mig. Hon fick ett skitfoder av uppfödaren och var urdålig i magen i veckor. Dessutom hade jag rätt lite kunskap om just valpar-trodde hon skulle kunna gå okej i koppel redan från start, så när hon bet och skuttade trodde jag att det var något fel på henne. 😟 Ångrade dessutom "rasvalet" då jag insåg att min "uppfödare" var ett rent skämt, och att Cleos mamma hade ED-fel. (Som även Cleo har, tyvärr. Röntgades i vintras…) Insåg att man inte vet vad man får för slags hund i samma utsträckning när man väljer en blandis istället för renras. Vi kunde ju inte alls mycket om hundar och trodde att det räckte med att uppfödaren sa att föräldrarna var friska och pigga som mörtar. (Tur att det blev hund av henne också till sist, bör tilläggas att jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan henne. Men just köpet var oigenomtänkt och det mesta runt omkring var rätt dumt och blåögt).

MEN. Med min andra hund, en australian shepherd-pojke (10 veckor i skrivande stund), så har verkligen allt gått över förväntan. Jag känner mig trygg i de kunskaper jag besitter, och jag känner att jag har ett stort stöd av min uppfödare om så behövs. Jag hade planerat hundköpet i ett års tid, följt med från planering, till parning och till födsel. Läst på om rasen, mailat runt, stirrat på MH:n och förberett mig mentalt på ett busmonster utan dess like. Sedan när min lillpojke kom hem, orädd, glad, lättlärd och alldeles underbar så blev jag ju istället mycket positivt överraskad. 

Mina hundar sätter guldkant på min vardag, är så glad att jag har dem.

Jag och min sambo har pratat om hund väldigt länge och haft ett öga på kennlar under en tid. Vi hade bestämt att vi skulle skaffa en valp nu till hösten och att jag då skulle studera på distans (läser till sjuksköterska). Men det visade sig att jag direkt efter sommaren kommer att ha 7 + 3 veckors praktik på annan ort, vilket innebär att det definitivt inte hade passat att hämta hem en valp. Därför blev det ganska hastigt beslut att skaffa hunden på våren istället. Bara ca en månad efter att vi bestämt för att det var dags att skaffa hund över huvud taget.

Allt gick snabbare än vi tänkt oss, men eftersom vi pratat om det en längre tid så gjorde det egentligen inte så stor skillnad. Jag pluggade på distans, vilket gick bra. Och nu under sommaren när vi båda jobbar, så är våran tös hos en bekant som är dagmatte. Otroligt bra träning att umgås med andra vovvar!

Vi är ju fortfarande inne i valpperioden då hon bara är strax över 4 månader gammal. Vi har inga problem med att hon kissar/bajsar inne eller att hon måste ut på natten. Däremot är hon otroligt självsäker och tuff, vilket kan göra oss gråtfärdiga när man kl 20 på kvällen bara vill ta det lugnt i soffan och hon har tok-ryck och är allmänt jobbig. Samt när man är ute på promenad och hon totalignorerar eller blir galen när man möter folk/hundar för att hon vill hälsa.

Men det hör ju en valp till och vi är ganska lyckligt lottade när det gäller allt annat som kan vara svårt och jobbigt med en valp (rumsrenhet och ensamhetsträning tex).

Vi ångrar oss absolut inte, hon är så unik och charmig och vi är så otroligt glada över att vi valde just henne. Att det skulle vara jobbigt var vi inställda på, men hittills har det varit mycket mildare än vi väntat oss.. Men saker och ting kan ju fortfarande förändras ;) Jag skulle definitivt skaffa en till valp.. och det är väl min plan att eventuellt i framtiden skaffa en kompis till våran tös.