Hej på er, tänkte berätta lite om hunden som jag hade när jag var barn.
Jag "ärvde" henne från farmor när hon dog.

Hon hette Babsan och var en stoor renrasig shih tzu tik.

**Babsan
**_Babsan hade växt upp med katter, så hon älskade katter, dessvärre älskade inte alla katter henne, men det förstod hon inte. Hon älskade allt och alla, var glad och öppen och blev lite väl glad varje gång man kom hem.

Ett trix som mamma lärde henne var: Vad säger vovven i skogen.
Mamma sa till Babsan: Va säger vovven i skogen?
Babsan skällde högt och tydligt
Mamma sa igen: Va säger lilla vovven i skogen då?
Babsan gjorde så tysta ljud som det gick och hon lät skitlöjlig.

En annan gång när Babsan hade fått pannkakor av oss så skulle jag ge henne en sockerbit till efterrätt, så jag la sockerbiten vid sidan av tallriken när hon höll på att äta, så fort hon såg den så sträckte hon sig efter den. Men då sa jag: Nej, den får du äta EFTER maten. Så la jag den på tallriken och gick iväg.
Jag satte mig och såg på tv en stund och gick tillbaka, då hon PRECIS hade blivit klar med maten så låg sockerbiten FORTFARANDE kvar på tallriken, och när allting var borta på tallriken så tog hon sockerbiten nöjt och gick iväg.
Jag stod kvar och gapade chockad, hon verkade ha förstått vad jag menade.
Och hon ÄLSKADE sockerbitar.

_Babsan hade blivit en riktig knähund hos farmor, hon fick farmors rester när hon inte orkade mer så Babsan va en riktig tjockis när jag fick henne. Men jag och min barndomsvän släppte henne lös på en stor gräsmatta och höll en varsin morot i handen och sprang runt med Babsan efter oss, hon älskade även morötter så hon jagade runt för att få sin morot och gick så småning om ner i vikt av denna konstiga aktivitet.