Det är vanligt att hundar är rädda för män, varför vet jag inte riktigt. Ända jag skulle kunna tänka på som ni kan testa är att använda dessa främmande män som träningshjälp, fråga en man som är påväg att gå förbi om han kan slänga lite godis till hunden när han närmar sig, och sen ta det sakta men säkert därifrån och att sen kanske en man kan gå fram sakta och ge hunden godis. Så att tillslut så kopplar eran hund att när en man kommer så kommer han med något gott. Såklart tar detta tid och det finns inga garantier på att det funkar men jag tror att det är det bästa sättet att gå till väga på. Visst är det också svårt att fråga varje man som går förbi att göra det men om det är tillfälle och personen inte verkar ha något emot det så tycker jag att det är värt att fråga. Vad är det för ras? Är han av någon vaktande ras? Vissa vakthundar kan hitta på sina egna små uppgifter ibland och börja vakta sina ägare. Som du säger kan det också kanske vara spökåldern men då är det ändå viktigt att jobba på det så det inte utvecklas till en riktigt rädsla sen. Jag tror inte att kastrering skulle hjälpa med detta. Att hundar reagerar på att någon går konstigt osv är helt normalt, de förstår inte varför dom är annorlunda helt enkelt. Min väns hund skäller mot tiggare, antagligen också för att de är ”annorlunda” genom att gå och skramla med en kopp me mynt i och oftast pratar med en. I mörkret är det också vanligt att hundar skäller åt olika saker, speciellt i spökåldern, då är allt lite läskigt. Min ena hund som börjar komma in i spökåldern nu satt o stirra mot en mur jätte länge och jag kunde inte få kontakt med honom, antagligen fick han för sig att det var något läskigt där. Vår andra hund brukar på kvällspromenaden ofta kuta och skälla mot ängen nära oss när det är mörkt, bara för att hon tror att hon ser något. Om inte det funkar med att fråga män att slänga gott godis till er hund och att jobba på att det ska kunna närma sig och beteendet inte går bort på länge tipsar jag er att kontakta en hundpsykolog, en kvinna då haha! Hon kanske skulle kunna hjälpa er att hitta roten till detta och hjälpa er igenom det. Ge inte upp!

Jag tycker det låter som spökålder hos en hormonell unghund. 
Överlag kan män uppfattas som mer hotfulla för en osäker hund då en del män kan vara ganska så brötiga och "på" även om de menar väl. Att de dessutom har en mörkare röst gör inte saken bättre. 

När jag tog över mina omplaceringar (skotsk hjorthund och irländsk varghund), hanhundar i samma utvecklingsfas, så hade de lite samma beteende, speciellt den ena. Fast han gjorde utfall mot allt och alla. 
Jag jobbade på det genom att ge tydliga instruktioner till folk som ville hälsa, det var heller inte många som ens fick chans att hälsa de första veckorna.
 
Beroende på situation vid möten fick också hunden en uppgift. 
Om vi var stilla när det passerade folk så ville jag att han skulle fortsätta sitta och gärna ha ögonkontakt med mig eller fokusera på att äta godiset jag bjöd på. 
Om vi var i rörelse så tog jag ut ett ordentligt avstånd till mötande samtidigt som jag bjöd på godis och om inte det var möjligt så ville jag ha hunden på den sida av mig så att jag gick emellan hund och mötande folk. 
Jag gjorde ingen stor sak av mötet i sig (mina hundar var väldigt känsliga för om jag själv var spänd i kroppen) och de tillfällen då hunden försökte göra ett utfall vid trånga möten satte jag upp ett knä så att hunden inte kom förbi mig så att säga (jag knäade alltså inte hunden utan drog upp benet som en mur). 

Min första omplacering förstod redan efter ett par försök till utfall att det var meningslöst och att nya husse faktiskt fixade möten själv utan backup. 
Det var mycket roligare att passera lugnt och få beröm och godis än att hålla på och tuppa sig för ingenting. 

Min andra omplacering kom aldrig riktigt över sina tidigare dåliga erfarenheter av andra hundar (påhoppad flera gånger bl a) men vart bra mycket bättre (tryggare) än när han först flyttade hem till mig och maken. 

Båda hundarna kastrerades, men det var pga att båda hade det väldigt jobbigt när områdets alla tikar löpte. Hade inte det problemet funnits hade jag nog valt att ha hanarna intakta. En kastrering kan göra en osäker hund än mer osäker.

#1 Tack för svar och tips! ja, känns som att han måste få chansen att se att män inte är farliga och därmed koppla ihop dem med något positivt. Så får väl pröva med att eventuellt be någon kasta godis till honom. I alla fall när sambon är med så att ena av oss kan fråga någon man och en stå med hunden. Alternativt om vi själva ger godis/slänger ut godis när en liknande situation uppstår? Glömde skriva innan; ingen vaktande ras! Det är en vattenhund utan vakt i sig (enligt rasstandard). Vet att vissa är mer vaktiga än andra, men överlag är det inte en hund som vaktar och skäller.  Hundpsykolog lär vara ett alternativ om vi inte ser en förbättring :/ Kvinnlig indeed haha. Jag tror iaf inte att han har detta problem med kvinnor, men svårt att veta då det hittills i dessa "trängda" situationer är män. När han började få hormontillströmmning så uppstod också att han gjorde utfall mot andra hundar på promenader ibland, detta har vi lyckats träna bort utan att egentligen tänka så mycket på det. Då började jag med att locka med rop och godis när vi gick förbi en hund, vilket gjorde att han inte brydde sig om dem (överlag är han dock väldigt intresserade av andra hundar och det bästa han vet är att leka med andra). Och nu brukar han bara titta på andra hundar när de närmar sig/går förbi och sedan titta på mig och så ger jag honom beröm och godis. Grejen här är ju att han dock faktiskt gillar andra hundar från början, men om han är mer rädd för män vet jag inte hur vi ska göra om jag inte känner att jag kan lita på honom fullt ut? Måste väl jobba med mig själv där också nu… inte spänna mig eller föra över någon slags spändhet/rädsla/otillit på honom. 

#2 Tack för att du delar med dig med dina erfarenhet och kunskap! Härligt att det också gav effekt på dina hundar och i synnerhet den första! Vi lyckades också få vår att sluta göra utfall mot andra mötande hundar (se svar till #1 ovan), så det känns som vi lär få göra samma sak med män(niskor). Sen måste jag som sagt öva med mig själv här också tror jag - så att inte jag är spänd när vi övar eller möter en man nu för att jag är rädd hur han ska agera. Just nu är dock inte vanliga "möten" något problem utan mest när en man approachar just oss och pratar med oss. Vill få honom att förstå att :

1) män är inte farliga

2) andra får lov att prata med mig och han ska inte lägga sig i

3) jag behöver inte vaktas eller skyddas

Angående kastrering så är jag så velig. Vi märker ju att han är könsmogen, så som alla hundar blir. Luktar mer, svårare att få kontakt med, när han träffar damhundar kan han vara alldeles för på dem i skrevet och lukta och slicka, fått mer jaktinstinkt på fåglar etc. Men det är ändå inte överdrivet än så länge, men märker att han kanske börjar bli ännu mer för fläckar och dofter på marken (från löptikar?). Ett annat problem som troligen beror på hormoner är snoppdropp. Vi prövade en sån vätska från apoteket och man sprutar in under förhuden och det hjälpte ett tag då han fick mycket mindre problem. Men nu har det kommit tillbaka och han droppar en hel del (x antal fläckar på golvet här hemma). Veterinären sa att det ofta är hormonellt och att kastrering brukar vara det som hjälper då, om det blir för mycket. Så… ja. En del av mig vill inte kastrera honom i "onödan", och en annan del av mig vill se om det hjälper för snoppdroppet (och då eventuellt hans viktiga nya sida). Men samtidigt vill jag ju verkligen inte han ska bli ännu mer osäker. Det är också därför vi funderat på kemisk kastrering först, för att se hur han reagerar på kastrering samt att man eventuellt hade kunnat se om problemet med snoppdropp försvinner när han kommit ur unghundsfasen? De "stabiliseras" väl mer i vuxen ålder, tänker jag ://

vaktiga* nya sida

Håller med ovanstående, men även det att det verkar som att de flesta situationer som du beskriver är att du tillsammans med nån annan sitter vid ett bord eller bänk, varefter nån dyker upp och närmar sig er. Då kan ju din hund nu ha fått för sig att han ska hålla koll och larma/vakta eran "lägerplats", så att säga. 

Min hund är från en ras som har vakt och vaksamhet i sig, även om själva vakten skiljer sig mellan individer (samt med träning) så är det en ras som "håller koll" i nått avseende. När han var tonåring har han också ställt sig och skällt på nån gubbe som plötsligt kommer mot oss när vi suttit en stund vid ett bord. 

Han är hur tillgänglig som helst och tvärtom mot din rusar han normalt fram till alla som vill hälsa eller som jag pratar med (om jag inte styr upp honom vilket jag måste göra då han är för brötig initialt).

#5 hur har du då gjort i de situationerna? Jag förstår ju att det kan vara vakt i hans och hundars DNA, men går det att träna bort det? Att han ska förstå att han INTE ska vakta mig utan att det är mitt ansvar? Jag tror jag att det beror på en bildning av faktorer där den ena är att han vill vakta/skydda mig, den ena är att han kanske inte gillar folk som går mot en och den tredje har med hormontillströmning att göra. Men hur ska jag få en eventuellt vaktig och smått osäker hund mindre vaktig och mer självsäker? Han är ju ingen problemhund annars. En del av mig funderar på om vi måste utsätta oss för ännu mer människor överlag, och låta honom lukta och hälsa på fler? Jag ville bara inte att han skulle bli en hund som tror han ska fram och hälsa på alla då alla inte vill hälsa på en hund liksom.

#6 Lite svårt att säga då jag inte varit med om det i de flesta situationer, tex uteserveringar har han aldrig gjort så - däremot en gång när vi satt vid ett bord i en park och en person dök upp som skulle tjoa på en av oss som satt där. Då bara tog jag in honom och fick honom att lägga sig. Men för att träna på det i övrigt så måste man liksom själv ha koll på om nån kommer, och när de då kommer så ger jag då godis eller bara instruerar honom att ligga ner tex. Jag tror man ska vara tydlig med helt enkelt att "jag har koll, ligg här du".

Personligen tror jag inte det handlar om att hunden måste hälsa på och interagera med fler främlingar ute hela tiden. Har själv fått råd om tvärtom, då det även bygger nån slags förväntan på att det ska hända. Förstås bra att socialisera, men hälsa på främlingar på gatan? Varför då, känner jag lite. Men där skiljer sig det lite mellan våra hundar också antar jag, min har alltid varit FÖR framåt på allt och alla, medans din är lite mer reserverad och inte kutar fram till alla i full fart för att hoppa på dem.

Lite klurigt det där med "osäkerhet" tycker jag. Att en hund skäller när nån dyker upp om man sitter med en grupp ser jag inte direkt som nödvändigtvis osäkerhet, direkt.. Mer att den ser det som sin roll att säga till och varna?

Uteserveringar är nog det närmsta man kan komma för att träna. Jag har alltid tänkt att min hund ska ligga ner bredvid eller under mig nånstans på en uteservering. Ibland har han fått sitta en kort stund, men han ska ligga. Aldrig stå upp, aldrig gå runt. När servitören tex kommer ut så ska han ligga kvar, och då ser jag ju att de kommer och kan förstärka det med godis tex. Jag säger till servitören att han ska ligga ner och bete sig, absolut inte hälsa. Tex sånt.

#7 du kommer med bra tankar :D  Har också alltid tänkt att han ska ligga vid fötterna under bordet när vi är ute, men får nog öva ännu mer på det samt på passivitet. Han lägger sig ju när jag säger till men vill gärna lukta och kolla på allt och alla. Som du säger, jag vill han ska slappna av och veta "jag har koll, ligg du och ta det lugnt". 

Får  väl sakta pröva oss fram med det här. Börja någonstans där vi har lite space (som på bänken imorse) och successivt gå tillbaka till trängre utrymmen/uteserveringar. Vi ska äntligen börja på grundkurs 22/4, får se hur han sköter det och om instruktören eventuellt kan ge råd (får se om det är en man haha ;) ). 

Känns lite bättre just nu iaf för vi var iväg idag till min syster, hennes man och deras barn. Han var bara jätteglad att se alla, även mannen. Min mamma var också där (som han älskar) och hon stod på långt håll och kallade glatt på honom men han kände nog inte igen henne för han frös till och bara tittade, men så fort han såg at det var hon så sprang han dit. Senare kom också min andra syster och hennes kille, hunden låg då under bordet och reagerade bara glatt på dem. Jag var lite nervös om han skulle reagera på systerns kille eftersom de inte setts så ofta (men har ju trots allt träffats några gånger). Vid ett tillfälle låg han under bordet och skällde lite oengagerat mot någon långt borta, då sa jag till honom att sluta och att komma närmare mig och lägga sig där istället och få en godis, och det gick ju. Han lyckades också slappna av till sist och låg avslappnat under bordet. Ska läsa på lite om passitivitetsträning också, särskilt viktigt nu under unghundsfasen kanske!

Blev nyfiken på den här tråden då min hund är lite likadan. Hur har det gått för er? :)