Annons:
Etikettskaffa-hund
Läst 715 ggr
mrkes
2/13/20, 7:35 PM

Problematisera hundägarskapet

Hej! 

Jag har nyligen plöjt igenom Kerstin Malm samlade verk, fantastiska tankeställare även om det många gånger är en nagel i ögat och jag kommer på mig själv att bli defensiv. Men det har fått mig att fundera på hundägarskap, på problemhundar och den moderna approachen till hundägarskap. Diskutera det med mig! 

Jag kan börja med mig själv: jag har en "problemhund", och jag väljer att sätta det inom "" för ju mer jag tänker och studerar honom tänker jag att han nog är otroligt normal  och att det nog handlar om att jag tvingar min livssituation på honom. Han är vallhund och har många tydliga beteende, han går lätt upp i stress och tycker det är jobbigt när folk är hos oss och sedan går ifrån oss, jag märker att det ter sig onaturligt för honom att lunka i koppel och att det är svårt för honom vid möten när han per definition är fastbunden (kopplad). Han gillar inte att vara ensam, alls faktiskt och han bra koll på vilken dörr som leder "ut i världen" och vilken som bara är till badrummet.

Detta; stressen, koppelreaktionerna och separationsångest har jag länge betraktat som problembeteenden eftersom de stör en lugn, smidig vardag.

Det ÄR jobbigt med en flåsig hund och som har lätt till skall och gnäll när allt inte är hemma. Men desto mer jag tänker på det är det nog jag som är problemet, som valt att köpa en vallhund vars utpräglade uppgift är att samla en större flock och jag gör hans sunda reaktion (av främmande möte när man inte kan röra sig fritt) till ett "problembeteende". 

Om ni sitter en stund och funderar, hur hade ni kritiserat ert hundägarskap på liknande sätt som ovan? Jag tar otroligt väl hand om min hund och söker ständigt ny information, håller honom i form och ger honom både mentalt och fysiskt arbete. Min förra hund fann sig betydligt bättre i samma situation. Hur tänker ni kring "problemhundar"? 

Förtydligen: jag säger inte att jag är emot att träna hundar, det är A och O. Mycket som är obehagligt kan man ju vänja hunden vid så att det inte är en jobbigt situation.

Det är ofullständiga tankar och jag är nyfiken  på att höra hur ni tänker kring det.

Annons:
Ambrose
2/14/20, 5:51 AM
#1

Jag tror att det finns många hundar som i princip MÅSTE få utföra de beteenden som ligger naturligt för dem. Som exempel så passade jag en Dobermann i några månader. Hon drog som ett as i promenaderna och var helt i sin egen värld. Spårade och nosade i backen efter precis allt. Jag började därför spåra med henne ganska så omgående, och vips så försvann de problemen och hon kunde uppföra sig som folk på promenaderna. Hon hade även extremt mycket jakt och gick upp i atomer så fort hon såg en kanin. Stod på bakbenen och bara skrek. Det behovet kunde inte jag tillgodose. När hon dock kom tillbaka till sin gamla ägare så kunde hon få knata runt på ängen utanför och gräva efter sork. Då släppte även det problembeteendet på promenaderna.

//Ambrose

Följ gärna bloggen om min Rottweiler valp på www.rottie.blogg.se

oh-la
2/14/20, 11:01 AM
#2

Jag har också en ”problemhund”. en staffe som har många av de egenskaper som aveln, tyvärr, har gjort framträdande i denna livliga ras. Hon har enorm stressproblematik. Hon går genast upp i stress och tar sedan lång tid på sig att varva ner. Hon är rädd för mycket, allt från smällare till gardiner som törstig i vinden, eller stolar som flyttas över golvet. Hon avskyr andra hundar och ogillar barn. Människor har hon en stressad, påtvingat ”glad” relation till. Med det menar jag att hon blir helt till sig av alla hon träffar, men det är en stressreaktion med klara överslag. Hon är i många lägen enkel. Väldigt undergiven och mån om att göra rätt, men helt styrd av en stress som hon inte rår på. Därtill har hon allergier som till och från gör att hennes kropp inte är som den ska. Vi har provat mycket med henne genom hennes liv för att göra hennes vardag så friktionsfri som möjligt. Det vi landat i är att det bästa är att stressminimera. Det är ett förhållningssätt som stucker i ögonen på folk som känner oss mindre bra och inte vet hur mycket tid vi lagt innan vi beslutat att kapitulera och bara låta henne få vara en skrutthund på gården som får gnaga på pinnar, jaga katten, följa med i skogen runt huset och bara få vara. Hade jag haft en tidsmaskin och kunnat dela med mig själv för 6 återfanns det jag vet idag hade jag sagt åt mig själv att från början bara hålla på med passivitet hennes första år. Jag hade också sagt åt mig själv att bra hundägarskap inte mäts i antal kurser man går. Att inte bry mig så mycket om alla andra utan lita på att jag vill det bästa för min hund och att folks åsikter betyder nada i relation till en gladare, lugnare och mer harmonisk hund. Min hund är den hon är, med sina problem. Hon är vår första och sista hund. Alla tårar, kurser, metoder, promenader med godis och omvägar för att hålla avstånd. Alla bakslag, nya tag, nya foder, nya metoder, nätter med funderande, dagar med ångest… nej… jag vill inte riskera 12 år till med detta. Jag älskar min hund, men jag älskar inte hundägandet…

Upp till toppen
Annons: