Hälsa

Tillbaka i gamla tankar om avlivning.

2019-11-19 20:56 #0 av: kaktusplanta

Hej.

Jag skrev ett meddelande för många månader sedan angående min hund som jag var inne på att avliva. Jag tog då beslutet om att behålla honom trots allt och försöka åtgärda problemen.

Nu har det gått en tid och det har bara blivit värre. Han får motion, har aktiveras, han tränas. Men inget blir bättre. Jag behöver nu skriva av mig för jag går sönder. Jag känner hur min ork tar slut och hur detta förstör mig. Min hund är den den enda anledningen till varför jag fortfarande lever. Han är den som får mig att orka leva, men även den som får mig att vilja avsluta allt. Jag känner mig så otroligt hjälplös.

Min hund och jag bor ensamma och jag känner hur jag isoleras från omvärlden för att han är rädd för den. Nu biter han inte bara folk som kommer mot honom, nu försöker han bita folk som går förbi, framförallt barn. Han är en liten hund, så man tycks kunna kontrollera honom. Har jag honom kopplad (vilket jag självklart alltid har), så lyckas han inte, men jag är så rädd att han ska bitas igen. Sedan sist har jag faktiskt bokat en tid för avlivning, som jag sedan avbokade.

Han har blivit mer och mer aggressiv gentemot andra hundar och reser ragg så fort han ser en, även om den är långt ifrån. Han får panik så fort en hund är i närheten, speciellt om den är större. Så fort han ser en hund så flyger han åt alla håll och kanter. Jag litar inte på min hund längre. Jag kan inte ens lämna honom ensam längre. Jag kan inte ta med honom längre. Han är så osäker och otrygg och inget vi gör resulterar i något bättre.

Nu på senare tid har han även börjat protestera genom att kissa inne. Han förstör mitt hem. Han är kastrerad och det känns som det förvärrade allt. Han mår inte bra. Han mår endast bra i min närhet, han vill knappt gå ut om inte jag är med. Han är ständigt på helspänn och jag känner mig självisk som vill behålla honom.

Då han sedan tidigare är en omplaceringshund så vill jag inte sätta honom i det hjulet igen, jag litar inte på honom eller folk nog för en sådan sak.

Jag älskar livet med hund, och jag älskar honom. Men han mår inte bra. Jag vet inte hur jag ska hantera mina tankar och när ska jag ge upp?

Ni som varit i en liknande situation, snälla hjälp mig. Hur gjorde ni? Avlivade ni? Hur kom ni över sorgen, och hur gjorde ni för att häva den spärr som uppstår så fort jag tänker på att avliva honom, att jag aldrig skulle kunna?

Förlåt för ett krångligt inlägg, men jag går sönder.

Anmäl
2019-11-19 21:11 #1 av: Semlalatte

Vad säger din tränare?

Anmäl
2019-11-19 21:19 #2 av: kaktusplanta

Jag har ingen tränare i dagsläget, men de jag träffat säger att han är rädd och osäker och att han behöver tid. Jag har inte lyckats träna med honom hos en tränare pga detta. Vi kommer helt enkelt aldrig igång pga hans rädsla.

Anmäl
2019-11-19 21:20 #3 av: koppargaller

Låt jycken somna in, det där är inte ett värdigt hundliv.

Anmäl
2019-11-19 21:45 #4 av: Jojaton

Jag kan bara ana hur jobbigt det måste vara att ens tänka på avlivning - men utifrån ditt inlägg så låter det som att det är dags, för bägges skull. Ingen av er mår bra av det här, och har du kämpat så länge utan någon förändring är chanserna små att det någonsing kommer bli bra. Det ska vara roligt att ha hund, och det ska vara roligt att vara hund - men det låter som att ert svar blir nej på både påståendena.

 Johanna - @mysheltiesam

Anmäl
2019-11-20 08:26 #5 av: Semlalatte

#2 Okej..? Så tränaren säger att han är i för dåligt skick för att påbörja rehabilitering? Det låter väldigt märkligt.

Anmäl
2019-11-20 08:35 #6 av: Fisherling

Avlivning låter tyvärr som att det skulle vara rätt. Men du kanske ska börja med att se dig om för en ny hund, så att det redan är på gång innan du säger farväl? Inte för att ersätta hunden du har nu, utan för att ha något att se fram emot vilken kan hjälpa stävja det värsta mörkret efter avlivning. Du vill ju ändå leva med hund; det är absolut inte fel att ta hem en ny strax efter den tidigare lämnat.

När vi var tvungna att ta bort Milla var till och med mina vänner oroliga för hur jag skulle ta det. Hon kom in i mitt liv samma år som jag skulle fylla åtta, och var min bästa vän och största supporter under år av mobbing och isolation i skolan. Hon var 14,5 år när hon somnade in.

Men det gick bra, för vi hade några år innan skaffat Benji. Ingen i familjen kunde gå sönder av sorg, för Benji behövde oss. Han muntrade upp oss. Det är svårt att vara ledsen när man har en kalvformad labbetok som sprätter omkring i ren lycka.

Vi skaffade Benji innan Milla lämnade oss, men det skulle jag inte rekommendera i det här fallet. Bättre att sätta bollen i rullning nu, och få hem en ny hund när hemmet väl är tomt.

Det ska vara kul att ha hund! Glöm inte det. När livet med hund är roligt så blir allt rätt mycket lättare.

Anmäl
2019-11-20 09:55 #7 av: kaktusplanta

#5, ursäkta om jag vart otydlig. Men jag har inte gått hos en tränare speciellt länge då jag inte har körkort och de bra tränarna i ”närheten” kräver mestadels bil. Som ovan nämnt så har jag förlorar tillgång. Men de gångerna jag varit hos tränare så har han varit för rädd och för spänd, därav har vi inte kunnat arbeta med honom.

#6, ni kände ingen skuld efter? Jag känner att en sådan känsla utan problem skulle krypa upp sig på mig. Måste varit så otroligt jobbigt att förlora henne. Min hund är den som alltid stöttat mig och jag kan knappt sätta in mig i känslan.

Till er andra. Jag känner inte att det är kul längre. Jag vill egentligen inte avliva men det känns som det är det enda jag faktiskt kan göra som är någorlunda humant. Tack för era ord.

Anmäl
2019-11-20 11:25 #8 av: kaktusplanta

Nu har jag bokat tid för avlivning till nästa vecka, så vi får en sista helg tillsammans.

Har ni tips på hur jag kommer över denna sorg? Hur slutar jag skuldbelägga mig själv? Allt känns så hopplöst nu.

Anmäl
2019-11-20 12:14 #9 av: hemul

Min erfarenhet, både när det gäller människor och hundar, är att det inte finns något sätt. Man får sörja helt enkelt. Det får ta den tid det tar. Med tiden blir det bättre och till slut tänker man inte på den saknade varje dag, men det finns alltid lite sorg kvar.

Så mitt råd är - sörj! Gråt så mycket du vill. Tillåt dig det, för att använda ett moderna psykuttryck. Få det ur dig, liksom. Det är hemskt och det går inte att linda in i bomull. Försöker man göra det, med tabletter t.ex. eller genom att låtsas att det hemska inte finns, tror jag bara man gör det värre. Man behöver sörja. Det visste man förr. Då talade man t.o.m. om ett sorgeår. Nu är alla negativa känslor något fel eller t.o.m. fult som ska fås att försvinna. Det tror jag är ett stort misstag.

Utan sorg, ingen kärlek. Det är det pris man betalar och jag tror man SKA göra det för att kunna må bra på riktigt sen.

Det beror ju så klart på hur man ser på hundar. Men du och jag är nog lika där. Hunden är en person, en vän, en kärlek. Så varför skulle sorgen vara något man bara kan ta bort?

Det är inte fel att sörja sin hund.


Anmäl
2019-11-20 12:21 #10 av: Jojaton

#8 Hundpodden med Kicki och Fanny har nyligen släppt ett avsnitt om att ta bort sin vän, det kan jag rekommendera dig att lyssna på! De går igenom alla stegen i sorgeprocessen, tips som kan göra det lite enklare och förklarar sakligt hur hela proceduren går till rent praktiskt så att man kan vara förberedd på det också. Fanny tog bort sin hund i våras, en månad innan hennes första dotter föddes, och både Kicki och Anders har tagit bort flera hundar tidigare.

Tycker du är så modig och stark som vågar boka avlivning! Det är ett så tufft beslut, men jag tror att det är den allra bästa utvägen. Skickar världens största styrkekram Hjärta

 Johanna - @mysheltiesam

Anmäl
2019-11-20 12:45 #11 av: Lona

Jag tror att det är helt rätt beslut, både för dig men framför allt för hunden.
Man ska inte jämföra hundar och människor hur som helst, men jag tror definitivt att även hundar kan ha vissa psykiska sjukdomar precis som människor. Det yttrar sig naturligtvis på olika sätt men att leva med ångest eller motsvarande är fruktansvärt jobbigt - jag antar att det är minst lika svårt för en hund.
Jag ska inte sticka under stol med att det känns förjävligt att ta bort en hund på grund av mentaliteten men när värsta sorgen och smärtan är över så tror jag faktiskt att en liten lättnad kommer.
Tillåt dig den, det innebär inte att du tyckte mindre om din hund, snarare tvärtom.
En liten bit i sorgearbetet är att få lufta och dela sina tankar. Vi finns här och vi är flera som har haft problemhundar, ös på med allt som behöver ut!
Jag hoppas att du finner styrkan att skaffa en ny hund när du är redo. Livet med en hund kan vara fantastiskt, unna dig den chansen!
Stor kram ❤️

"Glass löser allt!" /Källa Glassgård, Öland
Toktantens dagbok - Om hästar, hundar och livet i största allmänhetBlomma

Anmäl
2019-11-20 16:04 #12 av: Jazzyjeff

Jag tycker också det är rätt beslut baserat på det du skriver. Du har försökt betydlig mer än de flesta skulle ha gjort, det är ingen skuld i att ta det beslutet.

Anmäl
2019-11-20 16:29 #13 av: Grejte

Jag levde med en hund vars rädslor tog över både hennes och mitt liv. Jag var helt isolerad. Min ängel fick somna in i somras.  Självklart var det skitsorgligt, och är fortfarande. Men jag har aldrig dåligt samvete för jag vet att jag gjorde ALLT för att den här hunden skulle må bra och  sökte hjälp på alla håll. Hon var för dålig helt enkelt.  Nu har hon äntligen lugn och ro, något hon typ aldrig fick uppleva i sitt alldeles för korta liv.  

Mitt hjärta stannar fortfarande när jag hör ringklockan, när någon tappar något i golvet, när jag och min nya hund möter en människa på promenanden - för jag är så van vid att min änglahund blev totalt livrädd vid bland annat dessa tillfällen. 

Känn ingen skuld. Det är så sjukt orättvist, jag vet. Men det är nog rätt beslut. 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.