2019-10-24 17:05 #0 av: Tismon

Förra året, den 16 Februari tvingades jag ensam ta ett väldigt viktigt beslut när min familj var på semester.

Vår vackra lilla ängel led så fruktansvärt. Det gör fortfarande fruktansvärt ont i mig bara när jag tänker på det. Jag hade varit i förnekelse flera månader innan och skyllt på artros, men jag tror innerst inne visste jag alltid att han hade cancer. Det gick dock inte förneka det längre när han magrade, energin gick ner, han hade ont överallt och kroppen långsamt höll på att stängas ner. Jag kunde inte se på när han led, trots att jag så jättegärna ville vänta tills åtminstone min familj kunde komma hem och säga adjö. Jag bestämde mig för att ta honom till veterinären i hopp om att de åtminstone kunde ge honom smärtstillande. Det var det svåraste jag någonsin gjort för jag visste ändå djupt inom mig var det skulle leda.

Vad gör man när man inte kan berätta varför? Jag skulle åka iväg med honom och han kände det själv. Något var fel. De senaste dagarna hade vi spenderat tillsammans och lekt, gosat, jag hade lagat lyxmat (stekt fisk med ris) till honom för att få honom äta, så gott det var! Det hade varit så mysigt och han hade haft så trevligt under våra lekstunder. Vad gör man när man inte kan berätta varför detta sker till varelsen man älskar mest i sitt liv? Hur förlåter man sig själv för att ha tagit hans liv utan att han hade något att säga om saken? Jag tog honom till hans död och jag hade inte ens ett enda sätt att få honom att förstå varför jag gjorde det. När vi skulle till bilen förstod han attd något var fel men han litade på mig tillräckligt mycket för att följa med mig. När vi träffade veterinären berättade de att det allra humanasta jag kunde göra var att låta honom somna in, att han var så full av tumörer invärtes att det var tumör på tumör på tumör... det fanns inget jag kunde göra. Han skakade och gnällde och försökte fly därifrån med den lilla energin han hade och det var så fruktansvärt plågsamt, jag kan fortfarande se det framför mig. Jag vet inte riktigt om jag någonsin kan förlåta mig själv. Vad gör man....

Han somnade in den 16 fedbruari hos veterinären, jag hoppades det var stillsamt. Han var världens bästa hund, för ingen kommer någonsin ha det bandet vi hade. När han var fem år räddade vi honom från hans förra ägare som misshandlade honom grovt och åren därefter byggdes ett band av tillit då han långsamt byggde upp förtroendet för människor igen. Han var min första hund och ännu idag, ett år senare, vet jag inte hur jag ska gå vidare. Jag hittade honom i ett riktigt mörkt ställe i hans liv och han fann mig i ett riktigt mörkt ställe i mitt liv. En envis rackare med väldigt mycket energi, trots att han haft så mycket lidande. Han visste ändå alltid hur han fick en att skratta. Lite småproblem hade han ända fram till slutet men där fanns alltid en tillit till mig, även om andra inte fick röra hans boll, vara i närheten av hans mat.. Det är så svårt att sammanfatta en liten hund med så otroligt stor personlighet i ett enda foruminlägg! Man brukar säga att alla hundar är unika, vilket självklart är sant, men just han var mer än bara unik... han fanns där för mig när ingen annan fanns, han var alltid förstående och stöttsam, han var beskyddande och så otroligt älskad, lojal. Jag älskar honom med hela mitt hjärta och hoppas att han vilar i frid, hoppas vi möts en dag någon gång igen.

Vila i frid min älskade hund, du gjorde så stor impakt på inte bara mig men alla runtomkring oss, du kommer aldrig vara glömd ❤