Nu har jag bara läst kortversionen o lite av långversionen, men handen på hjärtat. Att ha hund ska inte vara en börda. Hur gammal är hunden nu? Om veterinär sa avliva redan vid 16 veckors ålder, är det verkligen så att det kan bli bättre? En hund skall inte gå runt o ha ont eller må dåligt. Inte en matte/husse heller. Ingen kan fatta detta beslutet åt dig. Det är endast du som kan fatta det beslutet. Men hur söt hunden än är, ska det vara roligt att vara hund och roligt att ha hund.

#1 Nu är han 11 månader. Det var vid 6 månaders ålder som veterinären sa avliva. Men hon sa det nog mest för vår skull än för hans tillstånd. På samma sätt som du skriver att det ska vara kul att ha hund och sen vägde hon in kostnader och hur troligt det är att hans beteende skulle ändras. Men veterinärerna verkar eniga om att han inte har JÄTTEont men tydligen tillräckligt ont för att påverka honom. Ortopeden sa att vi inte behöver utreda honom då han rör sig normalt och är glad och pigg. På hundkurs berättade jag om mina problem för instruktören och hon tipsade mig om veterinärer som arbetar med hundar med problembeteenden. De tog oss på allvar men sa att han kan leva med smärtstillande och behandling. vi fick remiss till Albano men neurologen där verkade vidta bort det hela eftersom han går normalt och är jättepigg och glad och lekte runt med en leksak. Vi fick ändå MR inbokat och det kommer kosta oss 17000kr. Det är alltså bara en veterinär som sagt avliva. Av de andra tre har två har viftat bort det hela mer eller mindre. Så vi vet inte vilken grad av smärta han har förrän efter MR men han fungerar ju fysiskt kan fe konstatera. Sen - vad är rimligt att bekosta för en hund som inte finns några garantier för att den kommer förändras? Hunden verkar tycka det mestadels är kul att vara hund. Han är så levnadsglad efter att ha fått medicinering att det skulle kännas hemskt att avsluta hans liv. Men jag som inte är en innemänniska tycker inte det är så kul att ha en innehund.

Vill börja med att säga; jag vet hur det känns  Jag förstår ditt dilemma till fullo. Min förra hund, Cain (min första hund för övrigt) var en problemhund utan dess like. Jag funderade många gånger under hans liv på om det kanske vore bättre att avliva. Jag kämpade, kämpade och kämpade lite till, ibland kändes det inte som att jag skulle orka…men mellan alla utbrott och problem så var han underbar, rolig och bara bäst. Han blev 10,5 år, jag fick hem honom då han var ett halvår…så det var 10 år av "att slita mitt hår" men jag saknar honom varje dag, trots alla problem. 

Cain fick under en lång period (flera år) äta antidepressiva tabletter (som normalt skrivs ut till människor) i en ganska hög dos för att klara av en lugn vardag. Han var så extremt osäker och stressade upp sig så mycket att det krävdes för att lugna ner honom tillräckligt för att han skulle fungera (nästan i alla fall). Innan han fick tabletter mot sin osäkerhet så försökte han bland annat bita mig en sådär 10+ gånger/dag och lyckades ibland. Vid ett tillfälle ville veterinären trappa ner dosen…det visade sig snabbt att det inte fungerade. Cain slutade lyssna på promenader, "vände inte på en femöring" och kom inte på inkallning som han normalt gjorde, utan jag fick fysiskt gå och hämta honom m.m. han visade helt klart att stressen och osäkerheten ökade utan medicineringen. Senare kastrerades han även och det lugnade ner honom ytterligare (testade först kemisk och det hade så bra effekt att jag kastrerade kirurgiskt sen). Jag kunde tillslut sluta helt med medicinen och hade ändå en rätt så fungerande hund…han blev aldrig "normal" men försökte inte bita mig hela tiden osv. Kanske skulle någon typ av medicinering mot stressen fungera för din hund?

Han hade inlärningssvårigheter men skvallerträning hade effekt med honom. Han gjorde utfall mot andra hundar på promenader. Det tog dock väldigt lång tid och jag kom aldrig till själva "skvallrandet" men Cain lärde sig att "annan hund=köttbulle i munnen" och det räckte för att få en hund som gick fint vid sidan utan att säga ett knyst trots att andra skällde osv. på honom. Det tog dock kanske några år från start av "köttbulle i munnen" tills han gick fint vid sidan…men så hade han som sagt problem att lära och knappt någon koncentrationsförmåga = allt tog tid för honom. Vad jag vill säga med detta är; om Cain kunde sluta göra utfall genom skvallerträning så finns det hopp för alla hundar, ge inte upp.

Cain kostade åtskilliga summor i veterinärvård m.m. genom sitt liv. Han fick även specialfoder som inte var speciellt billigt och jag lade även ner pengar på psykologutredningar, beteendevetare/etologer (inte för att någon förstod sig på honom…men ändå, jag försökte, haha) m.m. Vid ett tillfället behövde han veterinärvård flera dagar på raken och varje besök gick nog på ca 5000 kr, vid ett annat tillfälle hade han en EKG apparat på sig under ett dygn det gick lös på runt 8000 kr för den dagen m.m. Han var dyr…men helt klart värd varenda öre, även om han gav mig ärr, drev mig till vansinne och gjorde att jag höll på att dö av oro mer än en gång. Jag skulle utan tvekan göra om samma sak igen. 

Cain hade bland annat epilepsi, hjärtfel, allergi, vingliga/instabila/översträckta hasleder, aggressionsproblem och  var extremt osäker men han var min älskling och även om alla jag någonsin träffat nästan alltid förvånat frågar varför jag inte avlivade (ingen som orkar ens tänka på att leva med en så konstig och aggressiv hund)…så ångrar jag inte de 10 år jag hade med honom för en sekund. 

Han avlivades 2016 för att han drabbades av ytterligare besvär och prognosen var dålig, det fanns ingenting att göra. Jag är tacksam för de år jag fick med honom trots allt och han lärde mig extremt mycket om vad det innebär att ha tålamod och att se till individen. 

Forever in my heart

Mvh/Chinesecrestedlover

#3 Jag läste faktiskt om din Cain i en annan tråd! Han är så söt! Jag förstår att du också hade en liknande situation där hunden är som en varulv och man sitter och beräknar månfaser och magnetfält för att vara förberedd med köttbullar och handskar för att tämja besten haha. Hur många år hade du Cain? Vad är det som får dig att känna att du inte ångrar åren med honom? Jag tänker mig att man måste ha ett utbyte med hunden för att känna så. Med min hund har jag utbyte inomhus där han är kelig och rolig (utöver att han lätt stressar upp i destruktivt bus särskilt med leksaker så de har vi tagit undan) och när vi passar den andra hunden. Då är han ju problemfri. Men större delen av tillvaron är vi själva. Om jag skaffar en till kommer jag alltså vara nöjd med honom. Men som ensamhund är han inte alls vad jag tänkt mig. Han får tryptofantillskott för ökat serotonin och även Gabapentin mot ryggen som har en tröttande verkan. Märker att man kan kontrollera hans lekstress bättre men lugnare ute har han knappt blivit. inte så att det ger effekt på mitt mående i alla fall. Jag mår fortfarande dåligt och stressat och får spänningar i skuldrorna och kan komma gråtandes in från rastningarna. Kanske ska jag kolla upp antidepressiva åt honom. Vill ju ändå ha en hund som är framåt, inget dåsigt vrak. Hur blev Cain? Min förra hund var som medicin för själen och denna är som ett ytterligare problem i vardagen. Men jag vill inte vara utan hund och vill helst inte skiljas från honom. Och vad skulle jag göra? Avliva? Lämna tillbaka? Ge bort? Funderade du någonsin på att skiljas från Cain? Hur tänkte du då?

#3 Jag läste faktiskt om din Cain i en annan tråd! Han är så söt! Jag förstår att du också hade en liknande situation där hunden är som en varulv och man sitter och beräknar månfaser och magnetfält för att vara förberedd med köttbullar och handskar för att tämja besten haha. Hur många år hade du Cain? Vad är det som får dig att känna att du inte ångrar åren med honom? Jag tänker mig att man måste ha ett utbyte med hunden för att känna så. Med min hund har jag utbyte inomhus där han är kelig och rolig (utöver att han lätt stressar upp i destruktivt bus särskilt med leksaker så de har vi tagit undan) och när vi passar den andra hunden. Då är han ju problemfri. Men större delen av tillvaron är vi själva. Om jag skaffar en till kommer jag alltså vara nöjd med honom. Men som ensamhund är han inte alls vad jag tänkt mig. Han får tryptofantillskott för ökat serotonin och även Gabapentin mot ryggen som har en tröttande verkan. Märker att man kan kontrollera hans lekstress bättre men lugnare ute har han knappt blivit. inte så att det ger effekt på mitt mående i alla fall. Jag mår fortfarande dåligt och stressat och får spänningar i skuldrorna och kan komma gråtandes in från rastningarna. Kanske ska jag kolla upp antidepressiva åt honom. Vill ju ändå ha en hund som är framåt, inget dåsigt vrak. Hur blev Cain? Min förra hund var som medicin för själen och denna är som ett ytterligare problem i vardagen. Men jag vill inte vara utan hund och vill helst inte skiljas från honom. Och vad skulle jag göra? Avliva? Lämna tillbaka? Ge bort? Funderade du någonsin på att skiljas från Cain? Hur tänkte du då?

#3 Jag läste faktiskt om din Cain i en annan tråd! Han är så söt! Jag förstår att du också hade en liknande situation där hunden är som en varulv och man sitter och beräknar månfaser och magnetfält för att vara förberedd med köttbullar och handskar för att tämja besten haha. Hur många år hade du Cain? Vad är det som får dig att känna att du inte ångrar åren med honom? Jag tänker mig att man måste ha ett utbyte med hunden för att känna så. Med min hund har jag utbyte inomhus där han är kelig och rolig (utöver att han lätt stressar upp i destruktivt bus särskilt med leksaker så de har vi tagit undan) och när vi passar den andra hunden. Då är han ju problemfri. Men större delen av tillvaron är vi själva. Om jag skaffar en till kommer jag alltså vara nöjd med honom. Men som ensamhund är han inte alls vad jag tänkt mig. Han får tryptofantillskott för ökat serotonin och även Gabapentin mot ryggen som har en tröttande verkan. Märker att man kan kontrollera hans lekstress bättre men lugnare ute har han knappt blivit. inte så att det ger effekt på mitt mående i alla fall. Jag mår fortfarande dåligt och stressat och får spänningar i skuldrorna och kan komma gråtandes in från rastningarna. Kanske ska jag kolla upp antidepressiva åt honom. Vill ju ändå ha en hund som är framåt, inget dåsigt vrak. Hur blev Cain? Min förra hund var som medicin för själen och denna är som ett ytterligare problem i vardagen. Men jag vill inte vara utan hund och vill helst inte skiljas från honom. Och vad skulle jag göra? Avliva? Lämna tillbaka? Ge bort? Funderade du någonsin på att skiljas från Cain? Hur tänkte du då?

Oj vet inre varför mitt inlägg skrevs kom med gånger. Tryckte bara en gång.

Jag skrev en tråd här för flera månader sedan som liknade din. Min hund hade stora rädslor och problem, klarade inte av att leva ett vanligt liv. Så både jag och hunden satt isolerade. Båda mådde dåligt. Fick också höra att hunden kunde ha ont av hundpsykologen vi gick hos, det utreddes ordentligt och det fanns inflammation i lederna men vi fick ingen diagnos och medicineringen funkade inte på henne. Även om hon var världens charmigaste och mysigaste prinsessa så funkade inte vardagen för någon av oss. Jag försökte med allt som gick, t.om flyttade för hennes skull, men inget hjälpte. Nu har hon fått somna in. Och jag vet att det var rätt beslut. Men innan jag insåg det kände jag mig velande som dig, jag kände att jag inte ville eller kunde. Sedan hände den där incidenten man egentligen bara gått och väntat på.. och då bestämde jag mig. Bara du kan bestämma hur du vill göra. Men som en person som suttit i en liknande situation vill jag bara säga att jag känner ett lugn över att min fina, fina hund är fri och aldrig kommer behöva vara rädd eller stressad igen. Och jag kan äntligen leva som en vanlig människa igen.

#8 Åh vad det låter som du gjorde allt för henne. Så sorgligt när man inte kan hjälpa dem. Hur länge hade du henne och vad var det för incident som fick dig att inse att hon borde få somna in? Kan du beskriva hennes problembeteenden? Vad var svårt för er? Jag vill jämföra med nånting för jag tvivlar ibland på om det är jag som är för känslig, trots att alla som rastat honom upplever samma. Men jag blir såå stressad eftersom det är min hund. Som jag nämnt tidigare är min lille så levnadsglad. Han har sån där spelevink-uppsyn och hittar på knasigheter och är riktig clown inomhus eller ihop med kompisarna. Det gör beslutet mycket svårt, om man tänker i avlivningstermer. Jag ser inte vilket beslut som är rätt. Dessutom är den röntgen han hittills gått igenom inget man kan ställa diagnos utifrån utan det krävs dyr MR för det så än så länge har vi ingen diagnos. Och när veterinärerna inte ens uttryckt sig samstämmigt (det står typ 2-2 mellan de fyra) så känns det som jag inte har mkt att gå på. Är också rädd för vad uppfödaren säger om jag avlivar honom. Jag tyckte inte hon förstod när jag kontaktade henne angående hans problem. Hon sa ”valpbeteende” men jag såg att han mådde dåligt. Har funderat på om hon ska få ta tillbaka honom men är rädd att det inte blir bra för honom. Jag har god relation med uppfödaren men det blev lite knepigt efter detta.

Ca 1,5 år hade jag henne. Hon kom till mig som omplacering när hon var runt 6 månader. Hennes problem eskalerade mer och mer ju äldre hon blev. Hon var väldigt rädd för människor, gjorde utfall mot dom, gjorde utfall/morrade som fan bara hon kände doften av en människa eller hörde en människas röst. Inga promenader var trevliga för hon var ständigt beredd på att någon skulle komma så hon var alltid väldigt upphetsad och kunde morra utan att någon var där. Hon ballade ur totalt om det kom hem folk till mig. Så jag hade inga besökare. Och kunde inte ta med henne till andra heller. Hon var även rädd för saker inomhus som plastpåsar, om man diskade etc. Då gick hon och gömde sig. Extrem seperationsångest. Extrem rädsla för andra hundar. Stora utfall och attackerade hundar oprovocerat för att hon var så defensiv. Det var två incidenter, en var att hon högg i luften mot ett barn jag känner. Det var bara en varning men alla hundpsykologer jag pratade med sa att attack är nästa steg för en rädd hund.. vilket är hur hon gjorde med hundar. Attack är bästa försvar… hon smet ut genom dörren och attackerade en hund oprovocerat. Jag kunde inte lita på henne och det är ett väldigt stort ansvar att ha en hund som kan göra människor eller hundar illa. Det blev mitt "wake up call". Men det var som sagt inte den stora anledningen till att hon avlivades. Det var för att hon inte klarade av ett normalt liv. Hon behövde skylas från allt och alla. Incidenterna hjälpte mig bara att spräcka min lilla bubbla där jag gick runt och låtsades som att "det är inte så farligt… hon blir bra snart….". Att avliva en hund pga psykiska problem är något inte alla förstår. Men de har inte levt med din hund, de vet inte hur det påverkar dig och din hund. Mina närmaste vet om vad som hänt men till mer bekanta har jag sagt att hunden avlivades pga reumatism(vilket hon troligen hade enligt veterinär men ej säkert). Gör vad som känns bäst för dig och hunden. Min hund var också sjukt levnadsglad! Hon var min solstråle och världens roligaste hund. Men hennes liv var ändå ovärdigt i och med alla hennes rädslor(hon kunde inte ens gå 30 meter till bilen utan att ha extrem ångest) och mitt liv blev också ovärdigt när jag anpassade mitt liv efter henne.

#4 #5 #6

Hur många år hade du Cain? Vad är det som får dig att känna att du inte ångrar åren med honom? 

Jag hade honom i 10 år. Han kom till mig som en sex månaders liten extremt osäker kille direkt från uppfödaren. Osäkerheten visade sig ganska direkt efter att han kommit ut från den invanda miljön hos uppfödaren. Besvären med haslederna visade sig då han var runt sju månader och han började visa aggressiva tendenser då han närmade sig året (när han blev mer könsmogen osv.). 

Varför älskar man någon? Varför väljer man att kämpa för någon? Cain som unghund

Vad som får mig att känna att jag inte ångrar de åren är att jag önskat att vi fått fler år tillsammans, att jag älskade och fortfarande älskar min galning av hela mitt hjärta. att han fick mig att skratta (mellan tårarna av frustration och alla gråa hår av allt kämpande), att han lärde mig massor, att han var unik och speciell. Han var Cain, den enda i sitt slag och han var det bästa och det värsta som hänt mig och jag önskar inget hellre än att han fortfarande skulle vara i livet. På gott och ont kommer jag aldrig ens träffa en hund som han igen…jag saknar honom varje dag.

Trots problemen så försökte jag ta med honom på olika små äventyr, jag gick kurser med honom även om det var svårt att träna med honom osv.

Han var en hund som var unik på alla sätt och han gick inte att förstå sig på, gick inte att lita på och han bet mig flera gånger; han var bokstavligen komplett galen och antagligen ingen hund utan en utomjording😉…men han var min. Han var min familjemedlem och min söta lilla kille var mitt i allt kaos; gosig när han ville det själv…i och för sig för att i nästa stund försöka äta mitt ansikte (men det gjorde bara stunderna av mys ännu mer speciella), han var rolig och hade sina knasiga idéer (som ex. ett speciellt ljud för "fy tusan det regnar", haha) och fick mig att skratta massor. 

Han var en hund som det är lätt att beskriva felen han hade…eller ja folk förstår att det var jobbigt…men det är svårare att beskriva varför han var helt underbar också. ..men varför älskar man någon? Varför är någon värd att kämpa för? Han gick knappt och träna med, han bromsade på promenader, han bet mig och fick utbrott, han var allmänt galen och hade alla fel som man kunde tänka sig och lite till. 

Han var dock även världens sötaste, gosigaste, roligaste grabb, han älskade att sola, snö, "spela spel" (hundspel/födosöksleksaker), leta godis (använda nosen), åka cykelkorg och springa lös (då sken han upp som en sol och sprang fram och tillbaka med ett "leende" på läpparna), han kom jättebra på inkallning, han skällde i det närmaste aldrig (han ylade ibland istället, men väldigt sällan), var rädd för typ. allt men inte fyrverkerier och smällare, han hatade regn och var inte rädd för att tala om det (gärna hela promenaden), han hade noll jaktinstinkt och fungerade väldigt bra med mina andra djur. Han hade en ängels tålamod med Sookie då hon var valp (hämtade henne då hon var fjorton veckor gammal, han var 6-7 år) men han var rädd för henne också. 

Cain med solglasögon (mot vinden, han hatade att få vind i ögonen) i sin älskade cykelkorg.

Kanske ska jag kolla upp antidepressiva åt honom. Vill ju ändå ha en hund som är framåt, inget dåsigt vrak. Hur blev Cain? 

Han förbättrades i sin osäkerhet och blev mindre lättstressad, var inte lika aggressiv osv. Jag märkte aldrig någon skillnad i hans energinivå…men han bromsade ju sig redan genom promenaderna så, haha. Ingenting negativt med de antidepressiva för hans del, bara positivt. Han var lika full av spring i benen då han släpptes lös osv. blev absolut inte dåsig eller så. 

**
Funderade du någonsin på att skiljas från Cain? Hur tänkte du då?**

Ja, vid flera tillfällen funderade jag på att avliva p.g.a. hans aggressiva beteende (som endast riktades mot de han kände väl dvs. mestadels mig, men också mina föräldrar och syskon ibland) och vid i alla fall ett tillfälle var det nära p.g.a. att han blev så sjuk (skulle utredas för allergin och magen pajade totalt, han tappade massor i vikt osv. men med rätt foder så blev han som ny igen). Vid ett tillfälle (tror han var 3-4 år då) t.ex. så bet han mig riktigt ordentligt i handen under en bussresa och jag fick i det närmaste fösa bort honom från mig och släpa honom av bussen… Då var det nära att det veterinärbesök  som jag var på väg till blev hans sista…det kändes som att jag inte orkade mer…men min kärlek för denna söta rara jycke (som visserligen precis bitit mig blodig inför en fullsatt buss, haha) tog överhanden och jag bestämde mig för att skaffa en munkorg i stället (att använda vid utvalda tillfällen då bitrisken var större).  

Jag tänkte väl mest att det kändes mer jobbigt än roligt att hålla på och kämpa så mycket som jag gjorde med honom. Mitt hundägande hade ju inte blivit som jag tänkt mig innan direkt, jag fick kämpa hela tiden…men varje gång jag funderade kring avlivning; så kände jag att jag inte kunde ge upp, han var ju familj och jag kunde inte tänka mig att vara utan min fina lilla älskling. 

Han var en hund med väldigt speciella behov och som krävde extrema mängder tålamod och förståelse men trots allt så var det värt det. När jag lyckades lära honom något eller när jag lyckades klä på honom utan att han fick utbrott och bet efter mig så kändes det helt otroligt, som att vinna storvinsten eller nåt. Den typen av små, små segrar och de stunder då jag fick uppleva en gosig och härlig hund fick mig att orka fortsätta. 

Dagen då jag för första gången i mitt liv blev hundägare, den dagen förändrade mitt liv, den dagen blev början till många år av kämpande och många år av obeskrivlig kärlek och den dagen var helt klart en av de allra bästa dagarna i mitt liv. Det var den dagen då Cain blev min…Trots alla motgångar och alla år av frustration och kämpande med honom så kan jag inte ens tänka mig ett liv utan hundar. Jag skulle till och med (ja, du läser rätt) kunna tänka mig att ta emot en omplaceringshund med problembeteenden. Cain gav mig oerhört mycket, delvis för att jag fick kämpa så mycket. 

Däremot så var den där dagen då jag kom hem och hittade min älskling på golvet, den där dagen då hans ben plötsligt hade slutat bära honom…den där dagen då jag direkt visste att "this is it" nu kommer jag tvingas ta farväl av min Cain…den dagen var utan tvekan en av de värsta dagarna i mitt liv. Han var mitt allt i 10 år och sen fanns han plötsligt inte längre…och promenaderna är inte längre som de brukade vara, ingen som bromsar sig igenom, ingen som klagar högljutt för att det regnar, ingen som gnider huvudet i snön så mycket att vi knappt tar oss en meter i timmen… 

Min underbara lilla grabb

Han älskade den "infraröda" gris/kycklinglampa som vi satte upp som en året runt "solfläck"

Han älskade skogen och då var det betydligt mer av att gå framåt och mindre bromsande

Han var frusen som få men med kläder så älskade han snö och att gnida ansiktet i snön

Mvh/Chinesecrestedlover

ps. Bara du vet hur din hund är, bara du kan besluta vad som är bäst för honom, jag fick förövrigt en väldigt ansträngd relation till uppfödaren ganska omgående (vände mig till uppfödaren för råd vid första problemen/åkomman). Uppfödaren hotade med att komma och hämta honom m.m.  (men ingen annan skulle ha kämpat så som jag gjorde med Cain). ds.

#10 Jag förstår att det blev ohållbart. Aggressivitet mot djur och människor är en rätt tydlig signal och dealbreaker för många särskilt om det är en större ras. Min är så liten att jag brukar likna det vid att ha ett rabiessmittat marsvin. Dvs, inga problem att kontrollera honom fysiskt, men mentalt tar det knäcken på en. men därav kan man inte prata om honom som farlig. Utfallen är bara skenutfall. Så liten som han är skulle han inte våga. Men rädd är han, precis som din på helspänn ute och nästan ständigt ett morrande i strupen som sedan blir bjäffande skall eller gapskrik där 35 skall slås samman till ett. Även om vi också bara ska gå 30 m till bilen. Det är oftast dofter han reagerar på men även röster och dörrar som öppnas o stängs, alla gnisslande eller pipande ljud (även hissrösten som säger 3:e våningen osv). Inte ett enda skall inomhus dock. Förstår också att ni blev isolerade när du inte kunde ta med henne, inte lämna henne och inte ta hem folk. På den punkten vet jag inte hur jag ska resonera kring min hund. Jag kan ta med honom men han blir stressad på ett ”gladgalet” sätt. Som att han springer och gör kullerbyttor av stress men sen när vi kommer hem eller går ut hamnar han i värre spänt tillstånd än innan aktiviteten. Så det lugn jag byggt upp i honom genom att ligga på soffan i flera dagar och bara kortrasta honom så snabbt som möjligt raseras. Jag undviker alla hundar och kan lätt plocka upp honom (hundpsykologen tipsade om detta då det ger honom lugn och det funkar faktiskt bättre för att liksom omstarta honom än att låta honom vara kvar på marken och stressa) så vi slipper de värsta rabiata utfallen. Jag försöker reda ut om det är han som inte klarar livet eller jag som inte klarar hans liv. Jag hatar att vara ensam i dessa tankar. Eller om jag bara ska skaffa en till… vi var nyligen på semester med en kompis och hennes hund och alla nya miljöer och rutiner var helt omärkbara på hunden och hans problem med andra hundar blev då bara som en utmaning. men med tusen utmaningar blir man dränkt. Så fort vi kom hem var vardagen ett problem igen. Jag vet liksom inte om han är påverkad av ryggen, har dålig mentalitet eller bara är extremt flockbeteende. Han har svårt om man är två människor som är ute med honom och den ena avviker. Han har svårt att vara ute med en människa men går bättre om man är en till hund eller också en till människa. Om han inte visade så stark reaktion vid beröring av ryggen hade det varit lättare att komma till slutsatsen att det är inget ”fel” på honom han trivs bara inte alls med att vara själv. Men med misstankarna om ryggen får problemet så många dimensioner att jag fastnar i resonemang som liknar ekvationer om månfaser magnetfält och lufttryck. Inser att beslutet är mitt men jag vill ta rätt beslut. Vill inte komma fram till att han lider om han inte gör det. Och avsluta hans liv för att jag felaktigt bestämt mig för hur han känner Har läst mycket om smärta och stress hos hund och mycket eller allt stämmer in på honom. Men jag vet inte om hans liv är ovärdigt. I vissa sammanhang funkar han ju och han känns glad hela tiden när vi är hemma eller med andra. Ett mischmasch av tankar :/

#11 Såklart blir man fäst vid de små bråkmakarna ändå. De är ju komplexa i sin personlighet och har såklart fler sidor som kan vara hur underbara som helst. Jag är bara rädd att det där lilla härliga som min hund har är för lite eftersom frustrationen jag känner är så stor, men att det ändå håller mig kvar och håller hoppet och önskan levande. Jag kan tex känna mig helt okej på morgonen när vi ska ut men väl ute är han besvärlig och jag blir stressad, arg och spänd och kommer till slut in och gråter en skvätt. Det händer flera gånger i veckan, ibland varje dag, ibland mer än en gång per dag. Jag är rädd för vad det gör i längden med mig. Hade han inte varit en underbart rolig liten filur däremellan hade jag gett upp för länge sen. Du är med all säkerhet den bästa ägaren Cain kunde få, och så känner jag med min hund också. Tänk hur många som hade gett upp på direkten. Tänk också hur många som aldrig skulle uppmärksamma att det var något fel på min hund och bara tro det var trots eller dåligt uppförande/dålig mentalitet. Jag förstod verkligen att något inte stämde och att något orsakar beteendet. Uppfödarna ska vara glada att dessa hundar kommit i rätt händer, för på ett eller annat sätt kommer det vara det bästa för dem. Tack för att delar med dig av din historia om din Cain!

Jag ser det som att något måste göras i alla fall, frågan är bara vad. Till att börja med så behöver ni ju få ordning på att han har ont. Du skriver ena gången att han rör sig obehindrat, men sedan framkommer det att han rör sig med väldigt kort steg, dvs inte alls obehindrat.

Eftersom ni varit hos veterinär och det finns röntgenplåtar osv så tycker jag att nästa steg borde vara att åka till en fysioterapeut, och då en bra sådan. Kolla här: https://www.facebook.com/sostassar/

 Vet inte var du bor men min hund och jag var hos en väldigt duktig ortoped i Uppsala på SLU.