Hopplösa hunden (koppelgående)
Mind hund (en spaniel) har alltid varit extremt svårlärd. Vi har gått kurser, haft bra privatinstruktörer, tränar ofta och jag försöker verkligen få till en bra balans mellan vila och aktivitet i form av promenader, nosework, trick, springa lös etc. Men trots att jag fått så mycket beröm för mitt tålamod och min egen förmåga att träna hunden av olika instruktörer så händer knappt något på den fronten som känns absolut viktigast för mig, koppelgående.
Koppelgåendet är en pågående mardröm även om det absolut inte är så illa som förut. Jag körde på stanna, vänta tills hunden kommer tillbaka och söker kontakt, belöna och gå i ca 6 månader. Resultatet inte bara uteblev utan det blev nästan värre. Han började avsky godis för att han kopplade ihop det med att jag stannade och behöva gå tillbaka till mig, ofta glömde han bort vad vi höll på med och började nosa där vi stod. Supernöjd och sen drar han plötsligt åt ett helt annat håll. Eller så kastar han sig emot mig och sen direkt framåt igen och så höll vi på varje promenad, en riktig jojo-hund. Detta kvarstod oavsett om jag belönade med godis eller leksak, oavsett om vi stod kvar en stund så att han fick lugna sig eller gick direkt.
Att vända och gå åt andra håller har inte heller fungerat. Han tycker att det är så extremt obehagligt (jag sliter alltså inte i honom, utan vänder mig om och drar honom försiktigt med mig) att han försöker dra sig undan ifrån mig och blir ännu svårare att få kontakt med.
Vi har även fått testa på BAT vid ett tillfälle (tyvärr finns ingen instruktör i närheten att hjälpa oss med det så det blev bara en gång) men dels svarar han dåligt både på godis och leksak ute och sliter i kopplet, dels kommer vi snart bo helt utan möjlighet att använda långlina mer än någon gång i veckan och saknar helt större ytor. Däremot lånade jag av BAT att så fort han spontant gått vid mig har han fått godis vilket har gett resultat om än marginellt men det är också det enda som hjälpt.
Han är 1.5 år (ej kastrerad) samt spaniel så naturligtvis är han dels hormonell dels har han ett behov av att använda nosen men detta känns verkligen hopplöst. Jag har haft hund förut, umgås mycket med andra med hund i samma ålder och samma ras och jag har ALDRIG varit med en så extremt ofokuserad hund. Det är heller inget som dykt upp i tonåren utan redan från början verkade han ganska 'borta'. Han är underbar, supersnäll och superkelig men inställd på en helt annan kanal (eller tusen) än resten av världen. Han har liksom två 'settings' där han antingen är helt uppslukad av dofter eller distraheras av vartenda ljud, varenda lukt och precis allt han ser. Har någon av er haft en liknande upplevelse? Hur gjorde ni för att få till koppelgående med detta bristande fokus?
Har en schäfertik, 2 år, som är exakt likadan. Jättesvårt att koncentrera sig, skriker om hon inte får som hon vill. Alla tittar på oss när vi är ute. Det enda som hjälpt lite är en leksak i munnen när vi är ute. De få gånger hon är koncentrerad, är hon jätteduktig, men dom är lätträknade.
Tror det kommer förändras en del med tiden.. Vet bara att de vanliga rekommenderade metoderna (belöna när de går vid en, stanna om de drar i kopplet) verkligen inte har fungerat nått särskilt för oss. Visst, min hund kommer till mig efter en liten stund om jag stannar när han drar, men det är ingen bra metod då han kan upprepa det 100 ggr om det så vore. Numera är han snart 3 och är lugnare vid vanliga promenader, går oftast och nosar på allt så det blir inga större drag i koppel. Men är det nått annat som stör så känner jag igen mig i det du säger om att hunden är på en helt annan kanal..
Godis hjälper inte oss mycket. Han äter isf upp godiset och fortsätter sen framåt i samma fart, det funkar bara som en pitstop och han vill inte ha mer bara för han fått en bit. Ingen bra metod. Stanna-om-han-drar funkar inte.
Det som funkat till viss del är att stanna så fort han börjar framåt (innan det drar i kopplet) och kanske påminna honom lite med röst eller koppel (inga större ryck behövs) att jag faktiskt är här. Det som också funkat en del är att kräva att han går bredvid eller bakom mig genom att fysiskt skära av hans gångväg framåt. Har även tränat mer och mer på ett "bakomgående", särskilt när vi är ute i skogen på gångstigar mm där han helst följer stigen ändå. Det funkar okej.
En sak jag tycker har fungerat på flera svåra koppeldragare är att dra en gräns vid din kropp och begära att hunden går bakom den. Lite svårt att förklara, men om du tänker att det går en linje mellan dina axlar och fortsätter ut åt sidorna så får inte hunden korsa den. Jag har jobbat tyst, med kroppsspråk och fysisk blockering genom att kliva in framför hunden om den försöker smita förbi. Ingen belöning från dig, utan hunden lär sig gå lugnt för att få fortsätta framåt. På min nuvarande hund har jag ovanstående på signal, i övrigt går han som han vill i sele och långkoppel, något som gör honom mer avslappnad än i ett vanligt.
Min spontana fråga är: Vad är din hunds ultimata belöning? Använd belöning utifrån det.
Det #3 skriver är det jag försökte beskriva också. Med tiden när de lär sig det så tror jag man kan använda kommando eller kroppsspråk för att visa när just sånt koppelgående gäller och när det är "fritt".