Hade mått sämre utan iallafall haha

Mina knasbollar <3

Håller med #1 Jag vill inte vara utan mina hundar och inte utan mina andra djur heller för den delen😉. 

Mina djur gör definitivt att jag mår bättre än jag hade gjort utan, för jag kan inte ens tänka mig ett liv utan djur (antagligen till stor del för att jag vuxit upp med olika djur och aldrig varit "djurlös"). Mina djur är "mitt liv", de betyder allt för mig. 

När det gäller mina hundar så är de alltid nära mig (eller på mig, haha…nakenhundar❤️) så vi är tillsammans i det närmaste 19-20 h om dagen (är borta från hemmet några timmar/dag under vardagarna)… men annars är de i stort sett alltid med mig, runt mig eller på mig. 

Sookie (står) och Ianto (ligger)

De sover med mig i sängen (eller ja…på mig och under täcket😃) och är på mig eller bredvid mig då jag sitter/ligger i soffan t.ex. när jag ser på film eller som nu skriver detta på datorn 😉(jag har i skrivande stund 2 "kanelbullar" bredvid mig under en filt). Min ena hund (den yngsta, Ianto, 3 år) är t.o.m. med utanför toadörren (eller inne på toa om han får bestämma själv), haha. Utan mina hundar…jag kan inte ens tänka tanken. 

Jag skrattar helt klart massor p.g.a. mina knasbollar till hundar så, på det viset är jag kanske gladare också. 

/Chinesecrestedlover

Låter så härligt att ha en hund :)🙂

Jag mår bättre bara av att träffa en hund!

Vissa mår bättre, andra mår sämre. Jag mår bättre, för att jag får rutiner, jag får något att ta ansvar för utöver mig själv, jag blir mer motiverad till fysisk aktivitet och utomhusvistelse, och jag är inte ensam lika mycket. Sen får jag ju också utföra ett brinnande intresse :D

min hund hjälper mig väldigt mycket med min depression och han gör mig väldigt glad hela tiden

Min hund har fått mig verkligen att må bättre. Hon gör att jag får daglig motion flera gånger om dagen. Hon gör att jag får bättre rutiner i vardagen. Hon gör att jag aldrig behöver känna mig ensam. Hon stimulerar mig mentalt då hon är en omplacering som kräver en del jobb från min sida. Och hon gör att jag aldrig behöver ha tråkigt då hon är min största "hobby" på fritiden. 

Så hon har helt klart gjort mitt liv både gladare och hälsosammare. 

Sedan har jag även 2 marsvin hemma som även dom får mig att må bra fast på ett annat vis. Det går aldrig gå förbi deras bur utan att få ett leende.  

Så för min del är djur väldigt läkande för både kropp och själ. ❤️

Jag har ingen egen hund men har ofta daghundar eller hundar över helger osv. Om det har förändrat mig sedan jag kom in i hundvärlden? Absolut. Ansvar och Tillit till mig själv. Otroligt lärorikt men superläskigt och svårt ibland. Nu har jag ju ingen egen och ibland känns det skönt att jag "bara" har hund när det passar mig, men ibland kan jag känna att det där med att vara hela världen för en hund gör nog gott för hur man uppfattar sig själv också.

Sen jag hittade min första daghund känner jag mig faktiskt mycket mognare. Dels för att jag är 4 år äldre, men också för att det har hjälpt mig att faktiskt lära mig att lita på mig själv och min förmåga. Genom hundarna har jag lärt mig att min förmåga är så mycket större än jag gett mig själv credit för. Absolut långt ifrån fullärd, men numera litar jag på att jag skulle kunna fixa att ha egen hund, och gör ett bra jobb med andras. Det är en skön känsla som jag aldrig hade om något innan hundvärlden.

Sen visst, många mår bättre psykiskt osv av djur överlag även om det inte gäller alla, och framförallt ska man inte känna nån skuld om det inte gör det. Ofta så kommer det en massa rutiner mm som ska skötas som är hjälpsamt om man framförallt har svårt att göra saker, komma igång, gå ut osv. Det är ju ofta med rutiner och goda vanor som man vårdar sitt mående, och där kan en hund vara ett väldigt bra dragplåster.

Min hund har fått mig att må betydligt sämre under hennes första år hos mig. Hon var så vidrig (ja, medvetet ordval) som valp att jag funderade varje dag vad det är jag straffas så hårt för. Gick till och med igenom en mild utmattningssyndrom pga henne. 

Nu är hon vuxen och jag har fått hjälp av duktiga hundinstruktörer så det löste sig och NU mår jag jättebra av att ha hund :) Är dock traumatiserad för alltid och kommer i fortsättningen skaffa vuxna, renrasiga omplaceringar.

Jag mår mycket bättre av att ha hund och andra djur med. Var bara utan hund i 5 månader när jag flyttade hemifrån så jag minns inte riktigt hur det var att vara utan. Utan djur ska jag definitivt inte vara då jag går ner mig så enormt mycket psykiskt då.

Det var extremt tungt att vara hundägare när jag gick in i väggen och bara tanken på att lämna lägenheten fick mig att gråta av utmattning, men vi tog oss igenom det också och det är tack vare Teffex jag har lyckats vara så pass aktiv som jag har varit hittills i min rehabilitering.

Jag har ingen aning om det blir någon fler hund i framtiden. En del av mig är färdig med att vara hundägare, pusslande för att få det att gå ihop med jobb och annat. Men helt hundlös vill jag inte vara utan då vill jag istället hitta nån hund att vara extramatte åt.

Ungefär som #5. Får rutiner, är utomhus mer, det är en annan känsla hemma när det alltid finns ett liv där.

Men även att jag fått träna mig själv i att bli rejält stresstålig, metodisk och att hålla lugn (valptiden främst…). Känns lite som att jag fått en viss träning inför den dagen jag skaffar barn. Inte sova om nätterna? Vara trött hela dagen och ha en massa koll på nån vilding hela tiden? Lugnt.

Även lärt mig massvis om hundar. Träffat massvis med härliga människor via träning och annat, det gör att jag fått helt nya sociala kretsar med liknande intressen (friluft mm).

Har kollegor som ofta påpekar att jag verkar mycket gladare och mer pratsam sen vi skaffade hund. Och det stämmer nog - känner mig allmänt mer positiv till omgivningen nuförtiden och pratar definitivt mer med andra människor som jag aldrig skulle pratat med annars

Jag har fått mer rutin på mitt liv, är utomhus mer, hittar på mer grejer när jag är ledig, har fått mycket nya, nära vänner och fått en hobby. Min livskvalite har absolut höjts sen jag fick hund! 😊

Själva hunden/hundarna? Nä, alltså, de gör mig lite gladare men inte något wow, men jag tycker absolut själva hundsporten har förändrat mig då jag blivit mycket mer öppen, social, mer självinsikt och framförallt vågar jag ta för mig mer nu, tack vare att hundarna tvingat ut mig på diverse kurser, föreläsningar, träningar och tävlingar

Jag håller mer #9 angående hunden jag har nu. Har behov av en hund för att må bättre, vilket den förra hunden fixade galant. Men den nya har varit hemsk under sitt första år. Jag har också blivit utmattad och även blivit så stressad av hans problematik att jag fått spänningar i kroppen. Men han har sina utmaningar här i livet lille krabaten. En vän sa att det ska vara terapi att ha hund och det kan man ju hoppas men som förstagångshundägare förstår de inte att man inte vet vad man får när man köper valp. Du vet inte om du får terapi eller helvete. Vår valp vände beteende tvärt så fått vi tagit hem honom. Från lugn till en känslig hund med låg stresströskel och utåtagerande beteende och svårigheter till och med med de dagliga kissrundorna. Han utreds nu för smärta om man tror sig se missbildning vid L7/S1. Den förra hunden var som bomull för min själ. Han hjälpte mig i vardagen mot min ångest och deppighet.

Hundar är som alkohol för mig. Jag blir bara mer av det jag redan är. Det vill säga jag blir über-trevlig! 😃

Lite sanning i det faktiskt. En hund liksom förstärker upplevelsen av saker jag iofs skulle ha uppskattat utan hund också, men inte lika mycket. Eftersom jag upplever saker som roligare och trevligare blir jag ju (ännu) roligare och trevligare själv också. 😘

Egentligen har hunden mest gjort att jag insett att jag aldrig mer vill ha hund. Hon är min första hund, och tyvärr har ingenting varit enkelt eller smidigt med henne. Hon lider av extrem stressproblematik, inte helt ovanligt för rasen men på en sådan nivå att hon är nästan omöjlig att träna med. Vi har påbörjat mycket, för det var träning jag ville ha henne till, men allt vi hör ger överslag. Hon har rädslor, är ängslig, känslig, slår över, stressar… för oss har aldrig hundägandet varit härligt och roligt, tyvärr. Nu är hon 5, och får gå runt och skrutta i trädgården. Det mår hon bäst av. Till och med promenader i koppel gör henne till ett vrak. Hon är världens finaste hund mot oss i familjen, men aldrig mer hund. Jag hade nog mått bättre i mitt liv utan hund. Inte för att jag mår dåligt, men jag skulle ju slippa det dåliga samvetet och allt extra runt en hund som börjar skaka och blir livrädd bara en dörr står och slår lite i korsdrag, eller om det fladdrar i gardinerna.

#17 Vad är det för ras du har?

Mår bättre med mina! De ger så mycket! Även fått fler vänner som pga dem. Nä utan hund vet jag inte hur det hade gått!

#18, staffordshire bullterrier

#17 Beklagar att du känner så 🤗och måste bara inflika att så otroligt olika det kan bli. 

Min första hund, Cain, var extremt osäker, hade aggressionsproblem som hette duga, massor med sjukdomar och besvär etc. Han bet mig flertalet gånger utan anledning och var kort sagt komplett galen. Han var problemhund ut i klospetsarna och varken hundpsykologer, etologer, beteendevetare eller veterinärer kunde förstå sig på honom. Allt jag hade lärt mig om hundar genom utbildning till djurvårdare, massor med föreläsningar, 100 tals böcker osv. var helt värdelös kunskap (nästan) när det kom till att förstå och träna, uppfostra och leva med honom. Jag fick lära mig hur just han fungerade istället för att se hur det borde vara med en hund. 

Jag fick äran (japp😍) att leva med denna tok i 10  år (han avlivades 2016 p.g.a. ytterligare sjukdomsproblem med dålig prognos, då var han 10,5 år), fick hem honom som en halvårsgammal unghund som var rädd för allt och nästan omöjlig att gå ut med (han hoppade ut i gatan när bilar, mopeder, cyklar osv. åkte förbi m.m.). Han "bromsade" i stort sett dessutom på varje promenad under hela sitt liv = gick bakom mig och drog bakåt/satte sig och spjärnade emot…blev chockad av hur lätt det var att gå med bara den andra hunden då han inte längre fanns.

Cain bromsar…haha <3

Jag saknar honom varje dag😢, han lärde mig extremt mycket av vad det innebär att se till individen, att ha tålamod (han hade förutom allt det andra även inlärningssvårigheter och noll koncentrationsförmåga) och att man kan älska någon oerhört djupt även fast den samtidigt driver en till vansinne. 

Jag insåg  också att jag aldrig kommer vara utan hundar i mitt liv. Jag har två nu och de förgyller varje dag. Jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan hundar. 

Min lilla galna Cain som visade mig att jag aldrig kan leva utan hund igen…och som gav mig ärr, gråa hår och en ängels tålamod (oftast)…

#21 min hund har aldrig bitit. Hon är otroligt mjuk och hemma funkar hon hur fint som helst med både barnen och våra katter. Hon är lyhörd och hur go som helst, men hon mår inte bra. Att gå och vara så rädd, eller gå upp i sådan stress som hon kan göra bara av att vi klär på oss för att gå ut i trädgården är inte kul. Jag älskar min hund, men jag älskar inte livet med hund helt enkelt. Jag skulle aldrig igen låsa upp mig i 10-15 år med en ny potentiell problemhund. Det kostar för mycket för mig. Härligt strid ser det på annat vis och kan hitta glädje i ett hundliv med en hund som inte fungerar. Jag kan ärligt säga att den dagen min hund biter kommer jag ta bort henne, där går min gräns. Men jag har å andra sidan barn att ta hänsyn till också. Tänk ändå hur olika man kan se det, som du säger…

#22 Jag förstår att det är jobbigt, tro mig🤗. Hoppas du ändå kan finna lite glädje med din hund trots hennes problem. 

"Uppbunden" har jag varit hela mitt liv på ett eller annat sätt (haft alla möjliga sorters djur sedan jag var två år) så för mig såser jag inte det på något negativt sätt. Jag älskar att vara "uppbunden" 😃

Cain åt antidepressiva tabletter avsedda för människor under flera år för att klara av en väldigt lugn vardag. Han fick tabletterna för att dämpa den ångest/osäkerhet/stress som han hade. Han gick från att försöka bita (och ibland lyckas, när han var snabbare än jag hann hoppa undan😉) till att faktiskt lugna ner sig ordentligt och bli lättare att hantera. 

Kanske skulle medicinering mot den värsta ångesten kunna hjälpa er hund? 

Tror att det är rejält ovanligt att veterinärer skriver ut det till hundar (var i alla fall det då) men det hjälpte min lilla galenpanna rejält. Han fick en ganska hög dos och som alltid med antidepressiva mediciner så tar det x-antal veckor innan man börjar se någon effekt (kan bli värre under den första tiden). Vid ett tillfälle ville veterinären trappa ner hans medicinering och jag provade att lyssna på det = Cain lyssnade inte för fem öre på promenaderna längre (normalt kom han på inkallning då han var lös, vände verkligen på en femöring och kom rusande) men då var han för stressad för att lyssna, han blev värre i sin aggressionsproblematik igen osv. så vi fick trappa upp igen. Senare i livet så kunde jag dock helt sluta med medicineringen.  

Eftersom han var naken så krävdes det att han fick kläder på sig, han var dessutom extremt frusen av sig och behövde därför kläder nästan året runt i någon grad. Även då det var riktigt varmt men då för att skydda hans icke pigmenterade partier från att bli sönderbrända.  Han hade inga problem när kläderna väl var på honom men under väldigt många år var det extremt svårt att få kläderna på honom, han stirrade upp i taket och morrade och högg (han hade som "aggressionsanfall" - jag är övertygad att han hade så kallat Rage syndrom). 

Vid ett tillfälle satt jag i flera timmar (japp, tålamod😉) och väntade ut honom, klickade för att han närmade sig en jacka, nosade på den osv. tills jag tillslut kunde få den på honom utan att bli biten (sensation!) och vi kunde gå ut. Jag grät av lycka hela den promenaden, det var ett stort framsteg och ett underbart ögonblick. 

Trots alla problem så skulle jag inte tveka en sekund inför att göra om resan med att äga en problemhund. Han var galen men även mellan utbrotten och alla problem en rolig och extra ordinärt underbar hund.