Annons:
Etikettänglahundar
Läst 3530 ggr
Novelia
5/25/19, 6:13 PM

Min hund har somnat in

Ni som har förlorat era hundar, hur har ni gått vidare? Jag känner mig så ensam. Jag är rädd för framtiden för att den är utan honom. Hur överlever man sorgen? Det är så obehagligt och saknaden gör så fruktansvärt ont. Jag vet inte hur jag ska gå vidare.

I have no sympathy for people without empathy

Annons:
Lussan20
5/25/19, 6:25 PM
#1

Jag har inga råd att ge, det är så där svårt som du beskriver. Man får tänka att hunden inte lider mera. jag grät och grät och läste dikten-Regnbågsbron- om och om igen. När ens bästa trognaste och mest kärleksfulla vän dör är tomheten så stor att den fyller hela ens själ.Men man får hedra minnet och för den kära hundens skull fortsätta vår vandring här.

Jag har mitt framför mig igen, en 13 årig Labbetjej som tacklar av , hon sover mest. Men så länge hon orkar gå ut, äter och gör sina behov så får hon vara här med oss.

Jag tänker på dig, att skriva är skönt, att möta andra som vet! Det är vi hundägare som förstår förlusten.De är ju underbara väsen att ha i sitt liv, man får tacka för tiden och det ligger en hemlighet i det, sorgen blir mindre vass. En gång ses vi där på andra sidan regnbågsbron, beklagar din sorg. Kram från WL🌺🤗

Nettis!
5/25/19, 7:30 PM
#2

Jag har tagit en dag i taget och låtit mig vara ledsen, men även minnas det roliga. Jobbat mycket med bilder jag haft på hunden. Minnet av hunden kommer alltid att vara där, det blir lättare med tiden. Har förlorat mer än en hund, och sorgen kan variera så mycket. Vissa hundar har varit svårare att mista än andra, även om man sörjer alla.

Novelia
5/25/19, 7:32 PM
#3

Jag hoppas att det är så, att vi ses igen. Jag önskar att han är med mig nu.. Att han inte är borta för alltid. Den tanken är för smärtsam. Jag förstår vad du går igenom. Min blev 11.5 år och blev också tröttare, fick ont i lederna och sedan en svullnad i leden sen februari som aldrig blev bättre trots behandling. Trodde jag var väl förberedd men så naiv jag varit. Paniken och sorgen går inte att förbereda sig inför hur rätt beslutet än var. Blir det någonsin lättare?

I have no sympathy for people without empathy

Nettis!
5/25/19, 7:47 PM
#4

Som jag skrev innan . För mig har det blivit bättre med tiden, även om saknaden finns kvar.

JMW
5/25/19, 7:48 PM
#5

Jag vet precis vad du går igenom. Vår Elsa, labbe. som blev nästan 13 år fick somna in här hemma, på sin filt. Det var 18 december så det är lite drygt 5 månader sedan. Jag kände precis som du, blir det någonsin bättre. Det blir det även om man inte tror det. Jag sörjer henne fortfarande djupt men det är inte lika tungt idag. Det kommer tillfällen då jag blir riktigt ledsen och gråter men det händer alltmer sällan.

Så tro mig, det blir bättre.

Novelia
5/25/19, 8:04 PM
#6

Känner ni att hundarna är med er pga kärleken ni känner, de minnen ni har? Eller är det bara helt tomt?

I have no sympathy for people without empathy

Annons:
Maleficum
5/25/19, 11:15 PM
#7

Var bara 3 veckor sen vi fick låta vår labbe somna in (nästan 15 år gammal) hemma i köket (2 år och en vecka efter att vi tog bort min "lånehund" som blev 14,5 år).

Den största trösten jag känt är att de fått riktigt långa bra liv, men visst känns det tomt och saknaden finns alltid där även om det värsta minskar med tiden. En annan stor hjälp är ju även mina andra djur som fortfarande finns i livet och att vi i framtiden, när vi känner oss redo, kommer välkomna en ny individ för oss att lära känna och dela massa härliga minnen med.

Viktig är ju att verkligen tillåta sig själv att sörja men även försöka tänka på de bra stunder man haft! Och att prata om det.

För mig finns alla mina bortgångna djur med mig i hjärtat och i minnet, saknade såklart men brukar alltid försöka tänka på vad varje individ har givit mig för kunskaper och insikter. För mig har varje individ givit mig något nytt som jag kunnat ta med mig vidare i livet.

Instagram: @theblindbunny
http://www.tizzys.n.nu

hemul
5/25/19, 11:47 PM
#8

Beklagar.🌺

Det är så olika. En del skaffar omedelbart en ny valp. Jag kan inte det. MIna känslor för min hund är väldigt lika hur jag känner för människor. Att skaffa ny på en gång skulle kännas som om ens kille omkom och man omdelbart gick ut och raggade upp en ny bara för att ha nån. Så jag sörjar. Får nog gå några år innan jag kan börja tänka på ny hund. Det är bara att stå ut och låta det ta den tid det tar.

Lussan20
5/26/19, 1:55 PM
#9

Min änglahund kom till mig 10 månader gammal, en märklig historia hur hon fann oss. Jag hade förlorat min 13 åriga omplacering då, en extremt jobbig hund, men en underbar familjehund. Hon var så osäker och gick inte att ta möten med och vissa personer, rädd för allt. Men vi kämpade på hela hennes levnad, det var nog bara vi som skulle orkat.

Så kändes det som ett mirakel att lilla Ella kom till oss , aldrig har hon gjort något som varit galet. Jag är 71 år och vet att detta är min sista hund. Hon har följt mig i ur och skur, varit till så stor tröst då jag förlorat mina föräldrar och andra nära anhöriga. Hon är den klokaste hund jag haft.

Jag är sjuk och synsvag och hon är mitt liv och vardag. Hon blir min sista hund, vilket känns svårt att tänka på också. Många jobbiga tankar.

Jag vet att alla hundar innebär olika sorg, beroende på vilken fas man är i i livet, om man har småbarn, om avlivningsbeslutet är helt oundvikligt, hur gammal man är, hur självständig hunden är. Arbete mm. Men tungt är det alltid och man får gråta, protestera för förlusten. Men all sorg lättar med tiden som många skrivit här också.

Man får pyssla med de goda minnena göra ett litet minnesalbum, skriva så här och dela sorgen. Minns hur jag satt om nätterna efter min förra hund och läste andras minnen om sina pälslingar och drömmen om en fin plats där djuren har det bra.

Jag tänker på dig och önskar att era år får vara de vackraste minnena en dag för dig.

Att sakna betyder att man älskat, annars skulle det inte göra så ont! Kram från WL🌺

Novelia
5/26/19, 3:38 PM
#10

#9 så fint! Tänk så mycket kärlek du fått och fortfarande får av dessa två hundar. Det är konstigt, hur det hjälper att läsa om andra som går igenom samma sak som jag går igenom nu. Jag önskar såklart inte detta på någon, men ändå är det en tröst att läsa om andras bearbetning. Då vet jag att man överlever detta, även om det inte känns så nu. Min älskade hund var inte lätt. Men desto starkare band och kärlek har vi. Världens bästa familjehund, fungerade inte med främlingar utan att vi ständigt haft kontroll över situationen. För mig är han allt, stöd trygghet, min fasta punkt. Få förstår kärleken till en knepig/reaktiv hund som gör att husse och matte behöver anpassa sitt liv därefter. Upplever man den kärleken är man lyckligt lottad.

I have no sympathy for people without empathy

Novelia
5/26/19, 3:45 PM
#11

#7 åh, då är även din sorg färsk. Jag vågar inte ens tänka tre veckor fram. De två dagar som nu har gått har varit olidliga att genomlida. Jag tänker många bra tankar och känner massor av kärlek, men på något sätt hittar de obehagliga känslorna tillbaka och jag går sönder om och om igen. Jag vet att vi inte kunde få mer tid ihop och att jag inte kan ta mig tillbaka till det som varit. Ändå är det dessa tankar som dominerar. Hur överlever man känslan av att aldrig få röra, se sin hund andas, få pussa och ha en vardag med hunden någonsin igen? Jag behöver honom så mycket i mitt liv. Att vistas hemma när han Inte är här är väldigt obehagligt. Jag vill känna lycka och tänka på alla minnen. Men just nu skrämmer livet mig, utan honom. Det blockerar alla positiva känslor av allt bra vi har haft ihop.

I have no sympathy for people without empathy

Lussan20
5/26/19, 5:05 PM
#12

#11.

Jag vet vad du menar, tomheten, längtan, ensamhet.

Innan de två sista hade jag två Collie jag kastade länge ner godbitar till dom efter de lämnade mig. Men jag pluggade ,hade tre små barn att ta hand om och jag var tvungen fortsätta framåt. Så hittade jag ett fysikprov som var så tårdränkt att det var stora fläckar på det. Då mindes jag alla tårar efter My-Lady och Mitzy, fast jag fortsatte i livets villervalla.

Då sade jag aldrig att jag utsätter mig igen för detta. Men längtan efter hund kanske var större än minnet av sorgen?

Värst är att gå och lämna dom kvar, tycker jag. Men de är ju redan på andra sidan regnbågsbron. Jag ska berätta om den syn min man fick en dag då han stod högt på en ställning och målade. Därför vet jag att de har det bra. Jag hinner inte nu, men senare ska jag berätta. Det kan ge lite tröst i sorgen.

Ta nu bara en dag i taget, allt har sin tid, gråta, skratta, sakna, minnas! Kram från WL🌺

Novelia
5/26/19, 6:38 PM
#13

Du får väldigt gärna berätta så fort du har tid. Tack för ditt stöd, det hjälper att läsa om dina erfarenheter.

I have no sympathy for people without empathy

Annons:
Elsis matte
5/26/19, 7:22 PM
#14

Jag är en av dem som inte klarade tomheten och skaffade ny hund nästan på en gång - mindre än fyra veckor efter att mitt hjärta fått somna in alldeles för ung så flyttade en liten omplacering in. Det är inte rätt för alla att göra så (trodde definitivt inte att jag själv skulle känna sådant omedelbart sug), men det var oerhört välgörande för mig. Det tog absolut inte bort sorgen, den finns fortfarande, men det var skönt att få en ny framtid med hund eller hur jag ska förklara det. Det sista året med mina tidigare hundar var så tungt, inte mycket kul utan massor av veterinärbesök och en långsam, stadig vandring mot det oundvikliga slutet. Jag hade nästan glömt hur underbart det är att ha en ung, frisk och glad hund vid sin sida.

Novelia
5/26/19, 7:30 PM
#15

#14 Åh vad sorgligt med alla veterinärbesök. Tänk vilken tröst att din omplacering ger dig lycka i all sorg och saknad. Djur är fantastiska! Vi besökte också veterinären på slutet. Jag trodde att jag var förberedd inför att ta farväl, det har kommit på tal ett par gr eftersom att han hade artros som påverkade honom från och till. Men det gick aldrig att förbereda sig på den här sorgen. Jag vet fortfarande inte hur jag ska överleva utan honom.

I have no sympathy for people without empathy

Novelia
5/26/19, 7:32 PM
#16

Tror ni att våra hundar fortfarande är med oss?

I have no sympathy for people without empathy

JMW
5/26/19, 7:40 PM
#17

Jag kan ju säja att Elsa finns med mig. Jag pratar ofta med henne. Inte högt men i mitt huvud. 
Vi hade 3 hundar i familjen som sedan blev två. Den förlusten var lättare eftersom vi då hade 2 kvar. Sen fick nästa somna in och vi blev kvar med Elsa. När Elsa försvann i december, för övrigt 6 dagar före julafton, så blev tomheten total. Visst sörjde jag de andra men nu blev sorgen riktigt tung.  Elsa hade varit på många veterinärbesök, tror det blev 6 stycken innan det inte gick att göra mer.

Jag köpte ett hängsmycke som jag bär varje dag. En tass och texten "No longer by my side but forever in my heart".

Jag kan känna precis vad du känner men som jag skrev tidigare, det blir lättare att bära. Nu 5 månader senare så bryter jag inte ihop lika ofta. Fast nu när jag skriver så känner jag klumpen i halsen.

Novelia
5/26/19, 7:47 PM
#18

#17 Jag tror att om vi känner att dom finns hos oss så gör dom det. Vilken fin symbol, ditt halsband! Det är en tröst att det blir mindre smärtsamt med tiden, även om det känns alldeles långt bort just nu. Jag önskar att jag visste att han var vid min sida. Att han tar mig igenom det här, först då kan jag leva mitt liv igen.

I have no sympathy for people without empathy

Rafflan
5/27/19, 12:47 AM
#19

Jag var utan hund i 1,5 år innan jag kände mig redo att skaffa ny hund, ge det tid och sörj på det sättet du behöver <3

Lussan20
5/27/19, 6:42 AM
#20

Jag lovade att skriva och berätta om hur det var då min man fick en blick av vår hund efter att hon somnade in, det har tröstat mig och många andra!

Min man är inte en man av överord och stora ord, men vi sörjde våran Lucky så hårt efter att vi lät henne somna in. Vi hade gjort en stor operation på henne, men hjärtat var klent, så då hon fick en svår livmodersinflammation fanns inget att göra, hon var då 13 år. Alla våra barn var utflugna och tomheten var enorm då denna kära individ lämnade oss också.Vi grät mycket och jag sökte henne, ett tecken på att hon fanns någonstans. Men jag tror jag var så fast i sorgen att hon inte tog sig igenom till mig.

Så en dag kommer min man hem mycket tidigare från arbetet, jag ser att han är precis förgråten, hur är det sade jag frågande?

-Jag fick en syn svarade han och fortsatte berätta. Han stod högt på en byggnadsställning och målade i arbetet, då han plötsligt ser som ett ljust fält och där kommer vår Lucky upp ur ett underbart vatten, med sin bästa vän Cindy som dog tre månader före Lucky.

Hon var en söt liten tigrerad Boxer som dyrkade Lucky. De skakade sina pälsar så vattendropparna yrde och lyste som diamanter i solen. De hade varsin pinne i munnen och sprang sida vid sida. Glada och lyckliga. I livet skulle Lucky inte låtit Cindy ha några pinnar , för alla skogens pinnar var hennes. De sprang mot en gnistrande skog, så stannar Lucky upp och vänder sig om och ger min man en sista blick och ett adjö, så sprang de ystert vidare. Friska , unga och lyckliga.

Det gav även mig tröst, även om jag också hade velat ha en hälsning. Men fint att vi fick en hälsning. Där vände sorgen lite, vi visste hon hade det bra nu.

Det var nog ca en månad efter att hon lämnade oss, hon tog adjö av oss genom denna hälsning.

Hon kom till mig i en dröm långt senare, en tydlig dröm där jag fick hålla om henne en sista gång. Det var också fint. Senare fick jag dikten -regnbågsbron av en vän på nätet som förlorat sin hund- den gav då visshet om att min mans syn var sann.

Hoppas den tröstar dig också något. Skönt att vi kan trösta och dela här med varandra. Våra älskade vänner lämnar oss inte. De finns där på andra sidan regnbågsbron och har det bra! Kram från WL🌺

Annons:
Elsis matte
5/27/19, 6:59 AM
#21

Framförallt i början såg jag mina bortgångna hundar mest överallt, och min mamma (som ofta passar åt mig) hörde tassar i huset. Jag drömmer fortfarande om mitt lilla pyre, hade en otäckt verklig dröm där vi åkte för att avliva, men att veterinären sade att det var fel på provsvaren, att hon inte alls hade cancer utan att det skulle ordna sig. Sådan otrolig lättnad, och så fruktansvärt att vakna till verkligheten. Men, jag har haft hund sedan barnsben och fått säga farväl till flera vid det här laget. Och hur jobbigt det än är, efterhand avtar smärtan och ersätts av en värme och tacksamhet för den tid vi fick. Ta hand om dig, sörj och ha förtröstan i att det kommer att lätta.

hemul
5/27/19, 11:54 AM
#22

När hunden med stort H dött upptäckte jag något jag inte hade förstått innan.

Efter den första akuta sorgen gick det ändå rätt bra. Träffade kompisar, kände att det faktiskt var lite skönt att inte behöva tänka på tiden om jag var ute en kväll. Men så kom sommarn och skogsturerna. Då, när jag satt mig på en sten eller stock för att fika och ingen satt framför mig och tittade förhoppningsfullt på det som packades upp ur ryggan, då grät jag många gånger.

Jag hade alltid tänkt, och sagt, att jag föredrog att gå själv i skogen. Men jag hade ju inte varit själv. Nu var jag det.

Novelia
5/27/19, 10:45 PM
#23

#20 det är väldigt fint, tänk så vackert att din man fick uppleva det. Att hon har det bra. Men det är en svag tröst då det jag vill mest av allt är att veta att min hund fortfarande är med mig. Jag har svårt att acceptera att han är helt borta för alltid. Jag trodde att dem som lämnar oss alltid är med oss. Men jag oroar mig för att det inte är så. #21 Så då har du känt att dina hundar fortfarande är med dig? 22# det är det vackra med att ha hund. Man är aldrig ensam. Man är med dom så nära varenda dag i deras liv. När man förlorar sin hund inser man att ingen människa i världen kan vara lika intensivt närvarande och sällskapande som sin hund 💕

I have no sympathy for people without empathy

Upp till toppen
Annons: