Lömsk hund,avliva?
Nu har vi kommit till det läget att vi till och med börjat fundera på avlivning, då de flesta omkring oss säger att det är det enda rätta. Har en hund som bits, eller snarare går till attack mot människor ibland. Skulle jag förmänskliga honom skulle jag beskriva honom som ett utåtagerande barn, när han väl blir sur ser han rött och blir knäpp. Han bits inte för att markera utan det är med djupa sår och blodviten, dessutom fortsätter han att mata på med bett så länge han får någon form av reaktion från offret. Enda som fungerar är att stå helt still och tyst, då håller han bara kvar bettet en stund och sedan är det som att han vaknar till och går iväg och skäms. Ett visst resursförsvar visar han på då några av attackerna kommit när någon plockat upp saker från golvet, ibland gör han utfall när man går förbi var han sover. 90% av gångerna fungerar dock dessa saker utan problem. Han har även bitit när han kommer för att bli klappad och sedan ledsnar på det, hinner du inte se att han får en liten rynka i läppen så går han till full attack. En gång när jag kom hem och han kom och mötte mig, hoppade på mig och jag skulle klappa så attackerad han. En gång när jag sattit på selen och han surade lite över det och visade tänderna, ignorerade det och fortsatte med selen. När jag sedan promenerat 5m med honom och fiskade in lite koppel när det kom bilar flög han på mig. Han har varit lite av en enstöring ända sen han var valp, aldrig varit den hunden som kommer för att gosa och få närhet. Heller aldrig visat upp något missnöje när man börjat ensamhetsträna och gått ut med tex soppåsen. Alltid varit väldigt ointresserad av människor. Han fungerar hyffsat här hemma, vi vet väl ungefär vad vi ska undvika och klarar av att stå still ifall han flyger på, då resulterar det oftast bara i tandhål och blåmärken. Men funderingarna har väl kommit om det är värt att behålla en hund som man inte vågar låta vara i närheten av människor. Vilket resulterar i ett jäkla bekymmer om både jag och sambon måste vara borta samtidigt, eller det går inte att vara borta samtidigt då vi inte vågar låta någon annan hantera hunden. Och att skaffa barn är helt uteslutet. Hur mycket är det värt att offra för en hund och kommer vi kunna ge ett vettigt liv åt honom?
Det låter som en hund som lätt blir trängd.
Men tycker ni inte att det är värt att offra ett normalt liv för honom, vilket är helt okej, hade jag avlivat. Det blir inte bättre för att ni pinar på mot er vilja under träningstid, en död hund lider inte.
Låter lite som rage syndrome, jag kan inte så mycket om det dock. Tror att attackerna vid rage syndrome brukar vara helt oprovocerade dock… Det låter dock som ett riktigt läskigt och obehagligt hundägande där er hund utgör en fara för er. Och tänk om den skulle krypa ur selen och springa och bita någon annan? Eller att ni glömmer vara uppmärksamma när ett bud kommer till er med paket? Skulle råda er att avliva faktiskt.
Med vänliga hälsningar, Apportbocken
Hoppas du får en härlig dag! 😃
Är han ordentligt undersökt av veterinär? Sjukdomar och smärta uteslutet? Det är väldigt vanligt att sjukdom och/eller smärta är orsaken till allvarliga problembeteenden hos hundar. Jag håller själv på att medicinskt utreda min hund som har stora rädslor. Jag personligen känner att innan avlivning skulle bli aktuellt för min hund vill jag veta om behandling för sjukdomar/smärta kan hjälpa. Tänk om din hund har väldigt ont och därför är så utåtagerande. Jag förstår att situationen är väldigt jobbig, min hund kan inte heller vara runt människor. Jag hade besökt veterinär och tagit prover, bett dom känna igenom honom och se om han visar smärta någonstans.
Det är absolut inte fel att avliva en hund med de här problemen som din hund har. Även om det skulle visa sig att han är frisk som en kärna så mår han inte bra psyksikt. Jag vet hur jobbigt det är att offra mycket av sig själv och sitt liv för en problemhund. Avlivning är antagligen det rätta för er båda, men som sagt jag hade personligen velat veta om det fanns en medicinsk orsak till beteendet och om det då kan förbättras efter behandling.
Nej han är inte ordentligt undersökt av veterinär med röntgen och liknande. Han har varit in när han var ett par månader på genomkänning men då hittade inte veterinären någon smärtpunkt. Men det betyder ju förstås inte att det inte kan finnas någon för det. Och nu drar man sig lite för att man är rädd för att han ska käka upp veterinären. Nu bor vi rätt mycket ute på vischan så är inga problem att rasta honom lös i skogen och inne i samhället i koppel så bryr han sig inte ett dugg om människor, låter dock aldrig någon komma fram och klappa honom av säkertsskäl. Han håller sig på gården och lös och dom få gångerna någon kommit in oanmäld har han endast blivit lycklig av besök. Är just det som gör en så tveksam, hade varit lättare om han var konstant aggressiv, nu får han "bara" sina utbrott ibland. Samma när han är på lekhumör, då visar han aldrig något när man tar leksakerna, knuffar på honom, håller i honom lite, klappar, kliar osv. Brukar brottas lite med honom bara för att testa gränserna och under lek är han precis som vilken annan hund som helst jag ägt och mött.
Skulle också utesluta smärta först🌺.
När började problemen? Har han blivit trängd, retad, hetsad?Finns det orsaker som triggat igång detta beteende. Är det en liten ras?
Man kanske måste söva för att kolla tänder mm, vet att en del hundar med svåra tandproblem kan bli helt lömska. Man kan gå till sig själv om man har svår tandvärk. Men då det är undanröjt får man ta beslut för både hunden och familjen. Som sas bra, hunden lider nu, så att låta den somna in kan vara en välgärning. Lycka till önskar WL
Ända sen han var valp har han kunnat leva om när något stört honom vid sömn. När jag kommit hem och han legat och sovit och någon annan hund gått förbi honom har han kunnat flyga på den, dock utan att bita hål. Mot andra hundar har han överlag bara markerat som en vanlig hund utan att det blir sår eller sådant. Sedan har han alltid kunnat morra och göra lindriga utfall mot en när han legat vid dörren, hört något utanför och börjat skälla. När jag sedan gått dit för att äga platsen har han levt om lite innan han flyttat på sig. Första gången han bet mig var nog när jag var ouppmärksam som plockade upp någon strumpa eller vad han stulit medan han låg i närheten, då bet han bara en gång. Men jag reagerade dock tyvärr med att skrika till åt honom eftersom att jag var helt oförberedd och hoppade till. Sen har han ju tyvärr fått ut sin vinst när han bitit svärmor, sambon och min pappa då dom reagerat med att skrika, vifta, backa undan eller försökt knuffa iväg honom. Han är en medelstor hund 25kg ungefär, nog stor för att det ska vara rejält otrevligt att bli biten.
Okey!
Ingen liten hund!
Jag tog en omplacering som vägde 39 kg. De hade varit rädda för henne.
Hon var helt pålitlig i familjen, men skulle klippt främmande personer hur lätt som helst. Speciellt män. Hon gjorde utfall mot andra hundar och människor ute. Hon var knepig, men underbar på samma gång. Man fick ha 100% kontroll. Lite kunde jag arbeta bort. Men hon blev galen på flygfän, fyrverkerier mm. Vi försökte att inte komma i situationer där hon blev stressad. Hon var långbent och kunde hoppa högt, så vi gick omvägar. Hon hade fart illa så vi ville ändå ge henne ett liv. Hon var inlåst då främmande människor besökte oss och barn hon inte kände.Med nyckel för hon hoppade på handtagen.
Vi fick 13 jobbiga år tillsammans , hon dog av dåligt hjärta och livmodersinflammation. Sorgen tog hårt.
Men så många som ogillade henne och tyckte vi skulle ta bort henne. Men hon var en underbar familjehund, trofast och lojal. Jag älskade henne mycket. Men jobbigt var det. Skulle aldrig orka nu. Men att se henne då vi tog henne. Lyckan att vara trygg, det fick bära de svåra åren…
Fundera och tänk. Man måste vara jättenoga att de aldrig skadar någon.
En egen sov och matplats där hunden få vara ifred. Låt hunden ta kontakten, den kanske inte är så sällskapssjuk. Man får skriva dagbok ibland om vad som inte fungerar.
En Rottis jag hade som dagmatte gjorde ett utfall mot mig för han tyckte promenaden blev för kort och ville inte gå hem, han ansågs som en trygg hund. Men man ska aldrig säga aldrig. Mvh/WL🌺
Jag tycker som flera andra att om hunden ska vara kvar bör man först utesluta sjukdom eller smärta. Som tonåring hade vi en hund som var väldigt "vass" och reagerade med aggression i olika situationer, hon bet dock aldrig oss (kanske mest lite tur från vår sida) men andra hundar kunde hon bita blodiga. Hon höll sig också mycket för sig själv. När hon var ett par år upptäcktes av en slump att hon hade hypotyreos, och efter att hon börjat medicineras blev hon mycket mer tålmodig med omgivningen. Men det är ett stort ansvar att ha en hund som biter, och har hunden väl hunnit "träna" på att bita i olika situationer får man räkna med att den reaktionen alltid finns kvar i ryggmärgen, även om man hittat orsaken och löst grundproblemet. Vill du ge det en chans tycker jag att han ska utredas hos veterinär och sjukgymnast (de senare brukar vara mycket bättre på att hitta smärta i rörelseapparaten). Sedan ta kontakt med någon problemhundskonsult som kan hjälpa er att utvärdera situationer och lägga upp en plan. Var dock noga med att det är en person som verkligen har kunskap och praktisk erfarenhet av denna typ av problem, det finns inga skyddade titlar när det gäller hundträning.
Ja jag upplever väl egentligen inte det som ett jättestort problem hemma, så länge vi inte skaffar barn i alla fall. Då vi vet hur vi undviker det mesta av utbrotten och begriper att bara stå still ifall han biter fast i armen på en eller så. Klappar honom gör jag bara under lek och kloklippning gillar han inte men har hittills aldrig varit några problem. Han är vädligt osocial och söker bara kontakt när han vill gå ut eller när han tycker att man ska leka med honom. Ska han sova får han lägga sig i något av sina hörn var vi aldrig behöver passera och mat och ben har han aldrig vaktat. Han tolererade till exempel att jag tog tag i nackskinnet igår på honom när han tänkte springa över vägen under promenaden. Så oftast går ju saker bra. Men det är det där avvägandet med att kunna ge hunden ett bra liv när man aldrig kan ha med honom någonstans. Jobba måste vi och även om jag oftast kan vara hem på lunchen så finns det gånger jag är på kurs eller liknande. Vi har gott om plats att göra en vettig hundgård åt honom så då går ju de dagarna att lösa på det viset. Men hur mycket ensamtid i hundgård vill man ge honom innan han har det bättre som död. Helgerna sitter han ute i lina ensam på gården hellre än att är inne med oss när vi inte är ute och går eller aktiverar honom. Så han verkar inte ha så mycket emot att vara själv, men ändå.