Träffat och känt flera. De har varit mycket trevliga, vänliga och vackra. Det krävs pälsvård, men annars en ras som jag skulle kunna tänka mig.

Mvh/WL🌺

#1 Fast pälsvården på en normal och okastrerad sheltie är försumbar. En snabb genomborstning i veckan räckte bra på vår sheltie. Pälsen är funktionell och varken vatten eller smuts fastnar särskilt, i jämförelse med till exempel i spanielpäls.

Trevlig hundar från rätt avel. Låter mycket dock..

Tack för svar! CayKantos Hur menar du #3 men att det låter mycket?

Får inte Sheltien som Collie pälstovor bla bakom öronen? Jag fick borsta varje dag, samt att fällningarna gav huset fullt av päls! Men jag gillar rasen mycket. Mvh/WL🌺

På pappret tycker jag att sheltien låter helt underbar, jag var stensäker på att det var den rasen jag skulle skaffa. Men jag har faktiskt ångrat mig efter att ha träffat fler individer inom rasen. Det har inte varit något fel på de hundarna, många har varit arbetsvilliga och trevliga, men de har inte passat mig helt enkelt. Jag vill ha en mer utåtriktad, framåt och ”clownig” hund och där tycker jag inte att sheltien passar in. Är man noga med linjer och uppfödare får man förhoppningsvis en trevlig, samarbetsvillig och mysig hund som ställer upp på det mesta! Har också uppfattningen att de har lätt till skall - de kallas inte ”skälltie” utan anledning ;) Men har också träffat några som i princip aldrig sagt ett ord :)

Jag har lite samma uppfattning. Säkert jättefina hundar för rätt person, men inte för mig. Gillar inte den där, vad ska man kalla det, skyggheten, de jag träffat har haft. Vill också har mer go. Men det är ju en smaksak.

Jag har en sheltie, och umgås mycket med sheltiefolk.

Det är en reserverad ras, min vill gärna fram och checka läget, men uppskattar inte alltid att man hälsar tillbaka liksom (övertalas dock lätt med lite godis). Min är rätt valpig och clownig (han är snart två år) men de flesta är väl lite mer "värdiga". Det är en spretig ras mentalt, vissa är närapå nervvrak och andra är väldigt trygga och stabila, vissa är riktiga pensionärshundar som nöjer sig med några långpromenader, andra är arbetsmaskiner - så var noga med ditt val av uppfödare och träffa många shelties! Åk på tävlingar (agility, utställning och rallylydnad är väl de vanligaste där shelties syns ofta) för att se hur olika hundar är i arbete och i vila. 

Pälsvården är inte speciellt krävande om du får en normal päls, borsta igenom då och då och trimma lite vid öron och tassar. Lägger nog max en timme på pälsvård i månaden på min, om det inte är fällningsperiod, och då har han ändå rätt rejält med päls. De flesta shelties har lätt till skall, det går att träna på det, men förvänta dig inte en tyst hund för det kommer du inte få. 

Min grabb tackar aldrig nej till jobb. Han har inget extremt go, beror nog till viss del på hans mognadsgrad, men han är alltid på att jobba och gör det gärna. Han äälskar agility, andra sporter har vi inte riktigt fastnat för. Han behöver både fysisk och mental stimulans regelbundet, annars blir han lätt jobbig, men kräver inte heller enorma mängder aktivering utan trivs rätt bra med livet om jag erbjuder en dag i soffan med bara rastningsrundor.

Är det något mer du undrar över/tänker på så bara fråga :)

#5 Sams päls bakom öronen tovar sig på mindre än ett dygn, men den pälsen är av en helt annan kvalite än på resten av kroppen, känns typ som underull. Men jag klipper ner det och håller kort så slipper jag tovorna - och han får dessutom ett mycket renare utseende, det är inte så spretigt.

#8 Gud vad fin hund du har! :) Ja, jag har hört att de kallas för skälltie, hur ”går man till väga” för att träna bort ett oönskat beteende? Har även hört att shelties är lite ängsliga eller vad man ska säga, att de är lite rädda och oroliga, är det sant? Förstår att det är olika mellan individer, men är rädslor ett typiskt drag inom rasen?

#10 Tack! ☺️ Alltså, beror ju lite på hur och varför hunden skäller - vissa lär in skall på kommando och sedan ett tyst, en vän till mig ignorerade sin sheltie så fort hon började skälla som valp och hon är tyst idag, min tycker det är självbelönande att låta så hade nog inte fungerat så bra på honom. Vissa skrämmer ju hundarna till att inte låta, jag hade försökt få dom att förstå att det är lönsamt att vara tyst. Ja rädslor är vanligt i rasen. Många uppfödare påstår att det inte är så, håll dig undan från dem. Mött många som tycker det är jobbigt att bara gå ner till klubben. Min har inga problem med sådant, han kan vara lättskrämd av framför allt män, men är överlag verkligen inte rädd - men inte terrierkäck heller. Är du noga med mentaliteten får du en mjuk men trygg hund, det är värt att lägga ner tid på research då det tyvärr finns mycket ”fulavel” i rasen eftersom den är så populär.

Här är mina tankar utifrån min sheltie, som blev 11,5 år.

Sheltisars tippade öron kräver uppmärksamhet när de växer, rasstandarden kräver tipparna. Spontant kan valpen få två tippade öron, två öron som står rakt upp eller ett av varje. Så vanligt är att försöka tynga ner de öronspetsar som vill stå upp. Jag blandade Glycerol och vetemjöl till en pasta jag satte fast ytterst på örat så det vek sig ner snyggt. Andra använder häftmassa eller plåster. Vi höll på med det några månader tills öronformen blev stabil.

Jag liknar gärna sheltien vid en Säkerhetsvakt. 

Som en Säkerhetsvakt är den inte särskilt intresserad av passerande människor eller besökare, min kunde nosa helt flyktigt och backade sen, observerade mest. Många är alltså inte särskilt sociala, på en 5-gradig skala låg min kompis sociala labradorer på 5:an och min sheltie på 1:an. (Men de lekte bra ihop med varandra).

Den ger varningsskall då den tycker det behövs. Sen är den ofta följsam mot sin ägare hela tiden, vill gärna vara nära och ha koll på läget. Jag hade oftast henne lös eftersom hon var så följsam och inte jagade annat än katter (som var få i vår stadsmiljö). 

Min gillade Agility, och jag kunde få henne att runda en tom fotbollsplan etc. Men den sprang inte så på eget initiativ. När vi gick till en hundrastgård stannade hon nära, vid min sida, (som min Säkerhetsvakt), där jag stannade och pratade m de andra människorna, det gick inte att få henne att springa runt och leka med de andra hundarna, annat än helt nära mig. Om det passerade en elrullstol, barnvagn, hund eller annat misstänkt gav hon varningsskall. 

På valpkursen lekte hon inte med de andra valparna utan sprang runt dem, försökte valla ihop dem till en flock. Många tyckte min hund verkade lite rädd och osäker, jag tyckte mer hon verkade vara just Säkerhetsminded. Blåste det ett stort trasigt paraply när vi var ute och gick skällde hon på det och gick närmare mig, om jag då bad henne gå och "titta" på det gick hon dit och nosade försiktigt, gick ett varv runt paraplyet och kom tillbaka. Ganska funktionellt tyckte jag eftersom jag uppfattade det som att hon ville vara flockens vakthund, den som uppfattade ev faror och gav varningsskall. Hade vi bott på landet hade hon varit en gårdshund som gärna hade legat vid ytterdörren eller verandan och hållit uppsikt tror jag.

Härligast var när vi deltog i Sheltiepromenader här i Göteborg, en sönd/månad, Då gick vi en stor grupp kanske 13 människor och 15 sheltisar de flesta utan koppel, det var så fint att se hundarna gå ihop i en flock och hålla sig nära oss när vi stannade och fikade.

Jag bor i hyreshus. Jag jobbade med hennes varningsskall när någon gick förbi vår lägenhet i trapphuset. Efter hennes första skall ropade jag Tack, då sprang hon till mig och fick periodvis godis annars en omklappning. Detta fick jag underhålla, gjorde jag inte det stod hon gärna vid dörren och skällde en liten stund. Det gjorde hon också när hon var ensam hemma, men inte om jag höll henne instängd i enbart mitt sovrum. På nyårsafton laddade jag med hundgodisskålar i alla rum/i mina fickor, så fort vi hörde en smällare ropade jag eller min dotter Pang då kom hunden rusande och fick godis av oss, framåt midnatt behövde vi inte ropa Pang mer, så fort det smällde stod hon vid våra fötter för att få godis. Hon fick aldrig sin vanliga hundmat på nyårafton. Detta att ropa Pang använde jag sen ute om vi någon gång hörde ett plötsligt högt ljud, då ropade jag Pang för att tala om för henne att jag hade kontroll på situationen och om  hon t.ex. nosande en bit bort på en gräsmatta kom hon rusande till mig. Så när det gällde höga ljud tyckte inte min omgivning att min hund verkade lättskrämd.

Typiskt problem med Shelties är inte att de skulle få för sig att rymma bort Från matte/husse, däremot är det problematiskt för hunden när familjen/flocken är utomhus och delar på sig. Då kan de rymma Till matte/husse. Vi sa alltid tydligt Hej då! till vår Sheltie då vi lämnade henne ändå hände det flera gånger att hon satte av efter den som lämnat henne och de andra. Då kunde hon springa tvärs över gator typ. Vi var ute och gick i naturen och jag o min dotter tog varsin sida om ett hopplöst stenigt litet område med massa taggbuskar. Det klarade inte Sheltien vår, efter att först ha följt mig på ena sidan stenbumlingsområdet gav hon sig av att gena tvärs över det mot min dotter. Vilket inte gick, det var ju därför vi gick runt det taggiga steniga området. Då satt hon där mitt i tyst och väntade på att vi skulle komma och rädda henne. I liknande situationer var vi därför tvungna att hålla henne kopplad.

F.ö. var hon alltid tyst de gånger vi tappade bort henne, typ på balkongen som hon gått ut på utan att jag märkte det när jag bara öppnat balkongdörren helt kort för att hämta in något som stod där.  Sen märker man ju rätt snabbt att hunden som oftast håller sig i samma rum som jag är borta, men även då jag typ hann se en hel film innan jag saknade henne satt hon där ute helt tyst och väntade på att bli insläppt.

Största nackdelen med sheltisar är att de fäller enorma mängder päls. Så under fällperioder behöver den borstas förebyggande dagligen. (pälsen går bra att tova). Resten av året är pälsen väldigt lättskött. Smutsar den inte ner sig så skulle det räcka att bada och schamponera den var tredje månad. De börjar inte snabbt lukta hund, som t.ex. pudlar. Det fastnar inte heller särskillt mycket i pålsen när man är ute.

Oj detta blev visst lite långt.

Lycka till med hundinköp.

Jag har 3 shelties (grabbar) och kan inte annat än att rekommendera rasen! Jag själv upplever en stor skillnad mellan amerikanska linjer och brittiska linjer. Enligt min uppfattning är de amerikanska linjerna (generaliserat) mer trygga, framåt och arbetsvilliga i jämförelse mot de individer efter brittiska linjer som jag träffat- vilket är majoriteten av de shelties jag träffat.

Jag håller med tidigare skrivare om att rasen spretar en del vad de gäller den mentala biten. Samma i min uppfattning också vad gäller benägenheten till skall-vilket rasen har. Sen får man absolut inte glömma att sheltien i grund och botten är en vaktande, vallande, gårdshund så den är ju framtagen för att vakta, skälla och valla 😍 Det går såklart att träna en individ som har nära till skall att vara mer tyst men det krävs envishet och konsekvens.

Eftersom det är en vallhund är den signal och ljudkänslig men ska för den saken skull inte vara rädd eller nervös. Jag skulle också kategorisera den som en enmanshund. De älskar sin familj/flock men kommer naturligt att alltid dras till en specifik person. Enligt standard ska den vara reserverad för främlingar, vilket allt för ofta enligt min uppfattning, slår över i rädslor. Är man dock noga både med sitt val av uppfödare och föräldrar samt miljötränar din sheltie som valp och unghund så får du utan problem en trygg och framåt vuxen individ.

Jag har då som nämnt 3 stycken grabbar, alla efter amerikanska linjer. Min äldsta och min yngsta är mycket tysta individer. De fäller något varningsskall när det kommer någon (bor på gård) och kan såklart skälla vid träning och bus men är annars tysta.  Yngsta har en del pratljud för sig vilket jag bara tycker är gulligt och tillhör hans personlighet. Min mellersta grabb har närmare till ljud då han är mycket pratig av sig, har lättare till skall än de andra 2 killarna men tystnar när man säger åt honom (är lite som ett larm som man måste "slå av" genom kommando). Han har också lite andra pratiga ljud för sig. Yngsta och äldsta grabbarna är helt orädda och totalt framåt. De skulle nästan kunna gå iväg med vem som helst och kryper upp i knäet på främmande personer på 0,5 sek. Min mellersta grabb är mer enligt rasstandarden vad gäller reservation. Han har inga problem med att träffa främmande personer då han är mycket nyfiken av sig.  På eget bevåg (utan "gå fram" kommando) så står han gärna på någon meters avstånd och observerar men går snabbt fram för att undersöka/lukta etc då han är mycket nyfiken som individ. Vad han inte uppskattar är när främmande personer försöker klappa honom - och första alternativet är för de flesta (konstigt nog) är att alltid klappa uppå huvudet först vilket inte uppskattas. Han brukar då baka några steg för att markera att han inte uppskattar att bli klappad av personer han inte känner. Gränsen för "dig känner jag- låter mig bli klappad" och "dig känner jag inte- snälla rör mig inte" är ganska hårfin. Oftast räcker det med att han träffat dig en kort stund innan du blir godkänd och ingår i han "dig känner jag" lista.

Vad gäller pälsvård skulle jag säga att den inte alls är så jobbig som de flesta tänker sig när de ser pälsmängden. Jag borstar mina max 1 gång i veckan och då kör jag ganska snabbt igenom pälsen med borste och kam. Max skulle jag säga 10 minuter per hund. Klippning/ trimning av tassar och öron gör jag ca 1 gång i månaden.  Duschar dem gör jag max 2 ggr/år. Mellan mina 3 upplever jag att min biblue (yngsta) har lättare till att tova då hans päls känns mer mot bomullshållet medans mina sv/v :as pälsar är som silke. Borstning gör jag lite oftare/längre stunder kring fällning vilket för mina oftast är på vårkanten.

Ursäkta den långa texten men hoppas att den ger dig en bild av rasen 😂
Bjuder på 2 bilder där de sitter i både storlek och åldersordning. Äldsta till yngsta från vänster till höger!

TS: du är f.ö varmt välkommen att besöka sheltie iFokus!