Skickat privat. Min hund har diagnosen ptsd /posttraumatisk stress

Skickat ett tips via PM till dig.

Vill tacka igen för de privata meddelanden jag fått och så vill jag tillägga att vi har provat en hel del saker som olika lugnande naturliga preparat för hund, b-vitaminer, adaptil, mer och mindre fysisk motion och mental stimulans m.m. Hon har alltid bara sakta men säkert blivit värre. Hunden är väldigt duktig på dog parkour, det sysslade förra ägaren med också, så vi tränar det nästan dagligen. Jag har köpt massa balansdynor och kuddar för att träna upp hennes självförtroende mer, men hon tyckte det var läskigt så det blir inget sånt just nu. Hon springer iväg om jag tar fram en balanskudde. Och då blir hon osäker på mig. Jag sysslar med matberikning och självständiga lugnande aktiviteter men inget biter på henne. För en hund som bara är lite osäker eller en unghund funkar säkert alla dessa saker men inte för min hund tyvärr. Problemet är enligt mig och hundpsykologen mycket större än att det skulle lösas av något som jag skrivit ovanför, vi har som sagt provat och verkligen haft stora förhoppningar över de saker vi provat.  Det enda jag inte provat, vad jag kommer på, är en sån där Thundershirt som jag blev tipsad om här. Ska beställa en sån i veckan. 

Ville bara lägga till detta då jag förstår att det första man tänker på kanske är att jag ska prova alla de här sakerna jag redan provat. 

Vad skulle ni göra i min situation?

Jag hade nog övervägt avlivning :( Det är inte ett liv för någon av er egentligen, och chansen att du hittar någon som uppfyller kriterierna och som samtidigt har kunskapen och viljen att ta sig an en sån svår hund, istället för en av de hundratals enkla hundar som finns på blocket eller hos uppfödare är så liten att den är obefintlig :( 

Jag hade själv en hund som levde med en kronisk stress. Jag levde likadant som dig. "Är kusten klar?". "Nej, vi kan inte gå en promenad, han är stressad." "nej, tyvärr, du kan inte komma över, han är stressad." "Nej, jag kan inte komma på middag, Arrak behöver mig, han är stressad."

Samtidigt som han var en fantastisk hund, som jag älskade med hela mitt hjärta. Han somnade in i slutet av januari, när vi hade kämpat flera år med träning, stressreducering, stressfri stimulans, problemhundsutredare, stressdämpande medel (ett tag gick han på MaxRelax + Zylkéne + Adaptil Halsband + Adaptil Uttag, och då funkade han typ.) 

Och vet du? Det var en lättnad. Helt plötsligt blev jag fri i mig själv, jag kunde gå ut när jag ville, hitta på vad jag ville, lägga tid och energi på det som är kul istället för att det som är minst dåligt - och framförallt behövde jag inte varje dag gå och titta på en hund som mådde dåligt, och försöka bedöma hur dåligt han mådde och hur mycket sämre han skulle må om jag gav honom det han behövde, i form av aktivitet. 

Det var inte ett liv. Jag saknar honom så hjärtat brister, men det enda regret jag har är att jag inte gjorde det tidigare. Han fick gå 3 år hos mig med den stressen, för att jag trodde att "snart släpper det". Det gjorde det inte, och även om det gjorde det så är det för lång tid att gå med det. 

Jag köpte också min som "problemfri" omplacering vid 1,5 års ålder. Funkade med "allt och alla" och i "alla situationer". Mhm, nej. Utfall mot folk och fä som fanns inom synhåll, oavsett distans, helt okontrollerbar jakt, separationsångest och stressblockeringar där han blev blank för ögonen och kunde bara skrika rakt ut.

För det första så vill jag beklaga din situation, det är otroligt slitsamt att leva med en problemhund. Min är också det och jag mådde skit länge pga det. Vi kan leva ett ganska bekvämt liv idag tack vare hjälp av hundpsykologer och stenhårt arbete men min hunds problem var inte i närheten av det du beskriver. Jag känner spontant att iom att inte ens en utbildad hundpsykolog verkar kunna hjälpa er så kommer ni ha det väldigt svårt att hitta rätt medel. Stressdetoxen är ju en toppenidé men hur genomför man den om hunden tom blir stressad av vardagliga situationer i hemmet? Det går inte att isolera den från allt och även om hon ”släpper” de sakerna snabbt så får hon stresshormonpåslag som ackumuleras i kroppen. Det är oerhört tråkigt att vara den som säger det men jag tror många kommer tänka det när de har läst ditt inlägg. Det verkar som att du har gjort allt du kunnat göra, du har tagit professionell hjälp, du har tagit dig tid att lära förstå hunden och du har betalat ett pris i form av din egna psykiska hälsa. Ingen av er mår bra och det är inte hållbart. För dig är det inte försent att ta hjälp och jag tycker att du bör tänka på dig själv i första hand nu. En död hund lider inte 💔

P.S. min är också en amstaffblandning btw. Det är inte ovanligt att dessa blandningar får kass mentalitet och att det blir ohållbart, tyvärr.

Jag hade också starkt övervägt avlivning, det är inte värdigt för varken dig eller speciellt hunden att leva så här. Förstår att det är tufft, speciellt de dagar när livet flyter på, men att leva med den stressen och de rädslorna din hund har är inte schysst.

Jag tänker så här: Det ska vara roligt att ha hund, och det ska vara roligt att vara hund. Förstår att det är ett svårt beslut, men det låter inte som att livet är toppen för någon av er. Det sägs ju att rädsla är själens smärta, om hon istället hade visat tydlig smärta i alla situationer hon blir rädd, hur hade du tänkt då? Jag tog bort min dåvarande hund förra året, efter att hon haft problem med hälta under lång tid. Det blev många utredningar och behandlingar, och jag hängde vid mitt halmstrå, tills jag plötsligt kände att det fick räcka. Och hur svårt det än var, med ny hund nu inser jag hur dåligt jag mått under flera månader… Det jag tycker att ni ska göra är att utreda henne ordentligt medicinskt, som planerat. Många sjukdomar, ex hypotyreos och Addison, kan ge beteendeförändringar. Hittas inget att åtgärda, så tycker jag det är dags att tänka på det där fruktansvärda beslutet.

Är tyvärr tvungen att hålla med de andra.

Men varför inte ge henne en sista chans först, så kanske det känns bättre? Det är bara två månader tills ni ska flytta. Risken är väl förstås att det blir värre, en flytt är också en stress. Men du skulle ivf ha givit hundpsykologens råd om "detox" en chans. Se hur hon reagerar på flytten och skogen. Bestäm på förhand hur lång tid ni ska ge det på det nya stället. En månad, två månader… Märks inte minsta förbättring eller blir det t.o.m. försämring så gör slag i saken.

Avlivar ni nu kommer ni kanske sitta där i ert nya hem och undra om hon inte skulle ha kunnat må bättre i den miljön. Efter så lång tids elände är inte några månader så länge. Då hinner ni också ställa in er på det värsta.

Och som Elsis matte säger, utred henne för tänkbara sjukdomar först, nu på en gång.

Hur känner förresten din sambo?

Jag håller med hemul om att sätta en ”tidsgräns”. Har själv levt med en osäker hund och vet hur lätt det är att bara låta tiden gå, tappa sig själv, sin ork och ”normalisera” livet med en osäker hund, glömma bort varför man skaffade hund. Min Humla var min hjärtehund, älskade henne ohälsosamt mycket. Det var egentligen först när jag skaffade en till hund som jag verkligen kom på hur mycket jag anpassat mitt liv efter henne, hur trött jag var och hur dåligt jag mådde. Humla mådde mestadels bra pga att jag offrade mig själv och mitt mående för att få livet att fungera. Utan den anpassningen var hon stressad, rädd och även farlig då hon inte backade ur en, för henne, obehaglig situation. Hon var så levnadsglad vilket hela tiden fick mig att ”bara försöka lite till”. När Pyro kom in i bilden blev jag påmind om hur ett liv med hund kan vara och även om han kan vara jobbig som fan är det ”normala” problem och mestadels är det roligt att hitta lösningar. Tog bort Humla ca 1 månad efter att Pyro flyttat in, då hade tanken funnits till och från i ett år men jag kunde inte förmå mig att ta beslutet tidigare. Så här ett år efter att hon fick somna saknar jag fortfarande min Humla men jag är lättad över att jag tog bort henne innan det gått för långt. Jag är lättad över att beslutet var mitt att ta och inte ett krav pga att hon bitit en annan hund eller människa. Jag fick 4 år med henne. Alldeles för kort tid men hellre 4 år där man ger allt och sen inser sina begränsningar, än 10 år till där man mest ”sitter av tiden” pga att en inte orkar mer och har gett upp. Att sätta en tidsgräns innebär inte att du måste avliva hunden då. Men det kan kännas lättare att orka om du vet att du har den här tiden på dig och att ni nu ger allt fram till dess. Är läget sen oförändrat eller sämre, ja då är det kanske dags? För er bådas skull.

Tack allihopa för era tankar och ord, jag uppskattar det verkligen. Tack. 

Jag vet att ni har rätt och att ni tänker förnuftigt, och jag tänkte likadant innan jag skaffade denna hund. Nu känns det inte lika lätt när det är min egen hund det gäller.  Som JoannaLi skrev så brukar jag tänka att det vore en stor lättnad om hunden inte fanns/bodde här. Men sen känner jag mig elak och skyldig som tänker så. 

Hunden ska kollas upp mediciniskt ordentligt samt få gå på smärtstillande för tålederna. Det kommer ta ett tag så avlivningen är absolut inget som ska ske precis nu. Det kommer gå ett par månader och då får jag också se vad hon tycker om flytten. Sen kommer jag säkert skjuta upp på det om jag känner mig själv rätt..

Jag känner skam och skuld. Jag undrar ibland om det bara är jag som är psykiskt svag och fjantig som tycker att hennes problem är så jobbiga.  Men även om jag är en fjant så kvarstår faktum att hunden kan absolut inte vara ensam hemma, och du kan inte ta hem den till folk hursomhelst och du kan absolut inte ta hem folk som hunden inte känner väl pga extrema utfall. Detta betyder att du måste sitta hemma med hunden. Eller låta hunden må piss och bli rädd och skitstressad. Och det är ju ohållbart. Så även om våra promenader säkert blir mer harmoniska efter flytten kvarstår de största problemen problem. Men jag hoppas på stressdetoxen. Att den ska göra att allt släpper lite för henne. 

Min sambo är otroligt ledsen över att ens prata om avlivning men han vet att det kanske inte finns någon annan väg tillslut. Han ser mig må väldigt dåligt varje dag och han tycker också att hundens problem är stora och att hon är väldigt rädd. Han brukar säga att det är som att vi har en dotter med specialbehov, för hunden kräver så mycket anpassningar från oss att det känns som att det är mer ett barn än en hund. Vår andra hund funkar liksom av sig själv, han är självgående. Normal. Men denna hund behöver väldigt mycket hjälp och hänsyn. 

Jag har faktiskt redan satt en tidsgräns för länge sedan.  Tänker hålla den i form av att då vet jag vad vi behöver göra, precis som ni skrev. Det innebär inte att jag måste avliva henne då.  Min hundpsykolog ska föda barn snart och då kommer jag att boka in en tid med hennes chef. Och om min hund inte blir bättre av flytt/valeriana/thundershirt/smärtstillande, då kommer jag säga till henne att jag vill boka en tid där hon får träffa hunden och får berätta för mig varför avlivning är rätt. Jag behöver att någon riktigt kunnig  övertygar mig. Då känns det inte som att det är mitt beslut lika mycket, förstår ni? 

Ni är otroligt kloka, fina och hjälpsamma härinne och jag uppskattar verkligen all hjälp.

Tidsgräns håller jag också med om. Jag önskar att jag satt en från början, för vi levde ju alla tre åren på "bara en vecka till". För en vecka är inte en lång tid, och det är så himla enkelt att säga "nästa vecka". Och helt plötsligt blev det 156 "en vecka till". Till slut bokade jag en tid för avlivning 6 veckor senare. Jag sa till mig själv att om jag ångrat mig var det helt okej att avboka tiden, men om situationen var likadan eller sämre så skulle vi behålla tiden. Vi behöll tiden. 

Jag tycker att du verkar ha en jättesund plan. Jag förstår helt och fullt behovet av att bli övertalad. Jag är så vansinnigt tacksam över alla bra hundmänniskor kring mig, bla Joyous, som kunde hålla mig i handen och bekräfta att jag tänkte "rätt".  Det är ett fruktansvärt beslut. 

#10 Slår för mig huvudet på spiken. Att offra sig själv är ofta en "acceptabel" förlust, för det är ju "bara jag". För mig blev problemet så himla tydligt när jag fick hem min andra hund. Jag tyckte ju ändå att Arrak blev så himla mycket bättre på slutet, och han "hade ju inte så mycket problem längre". Men antalet gånger jag fick säga till Ossa att "nej tyvärr, du kan inte få en promenad idag för Arrak mår dåligt" eller "nej tyvärr, du kan inte träna idag, för Arrak mår dåligt och kan inte vara ensam eller följa med. vi måste stanna inne idag".

Jag fick precis mail från ortopedspecialisten med hennes "diagnos" efter hennes undersökning. 

"Min bedömning är att de tecken hon visar på påverkan i sina rörelser, och att hon är så känslig vid undersökningen visar att det troligen finns någon sjukdom i bakgrunden som påverkar. I bästa fall något som går att behandla primärt, och därmed nå en förbättring. Annars bör man i alla fall utesluta de sjukdomar som skulle kunna ge detta och som är behandlingsbara, får man inget napp så föreslär jag att vi då går vidare med behandling av smärta och riktad fysträning i kombination. Det brukar ge stor bättring."

Jag har tid hos medicinspecialisten den 16e maj, tills dess vore det intressant att googla och läsa på. Är det någon här som vet vilka sjukdomar som kan ge ont i leder och tår osv? Kan t.ex njurproblem eller sköldkörtelfel göra att man får ont i tåleder?

Obehandlad njursvikt hos människan kommer med enorm smärta i rygg, leder och ben. Kanske kan man tänka att djur borde uppleva något liknande…en njure är ju en njure och funktionen är ju densamma för alla

Det har alltså uteslutit artros då?

Det låter inte bara som en tidsgräns behöver sättas, utan även en kostnadsgräns. Du kommer alltid hitta veterinärer, psykologer, naprapater, tränare och fan och hans moster som kommer vilja träna eller behandla din hund. Se över din ekonomi och bestäm dig för hur mycket det får kosta. Du har en hund med väldigt dålig mentalitet, ska det få ruinera och isolera dig?

#14 Tack, ska läsa vidare om det! Om jag uppfattar journalen rätt så verkar veterinären tro på någon autoimmun sjukdom, det ska vi som sagt undersöka den 16e maj. Ska bli väldigt intressant, hoppas på att dom hittar något som förklarar allt och löser allt… även om jag vet att det är högst osannolikt. 

#15 Ja jag frågade och hon sa tydligt att hon visste/trodde inte att det var det. Hon är en specialist så jag hoppas hon har koll. Hunden  rör sig gärna  och ofta helt utan begränsningar. Man kan böja alla ben och höfter utan att hon visar obehag, ligger ofta som en groda vilket veterinären säger att hon inte skulle göra om hon hade ont i höfterna. Men ibland när hon sprungit jättesnabbt med snabba vändingar och stopp så kan hon visa en väldigt subtil hälta - det var därför jag ville undersöka henne. Har googlat på tåleder och läst att vissa hundar har så ont att dom inte vill gå och måste amputera tår eller gå på kortison hela livet. Som jag förstod det har min hund inflammerade tåleder i alla tår men har ingen stor smärta enligt veterinär om man inte klämmer på tårna - vi ska fortsätta med fysisk motion som vanligt, hon sa inte attt vi skulle sluta eller vara försiktiga med någonting. Hon är dock inte röntgad.. ser man artros på röntgen? När hunden visar sin subtila hälta så är det på ett av bakbenen, vänster tror jag. Tycker det är konstigt att det alltid visar sig på vänster bakben om hon har ont i alla tår? Jag sa detta flera gånger till veterinären som säger att det beror på tårna.  

#16 Eftersom veterinären säger att smärtan inte är stor/akut så har jag svårt att tro att detta har med hennes beteende att göra. Den subtila hältan kom inte förrens 6 månader hos mig och hon var osäker och rädd för människor innan det.  Smärtstillande borde visa om jag har rätt eller fel.  Jag lever på CSN men har en bra försäkring. Men om hennes rädslor inte blir bättre trots smärtstillande och annan eventuell medicinsk behandling från veterinär kommer jag nog inte lägga ner massor av tid på rehab hos fysiolog, som veterinär föreslog om hon inte har någon sjukdom. Hunden kommer vara skiträdd och obekväm. Det ingår rehab i min försäkring, men jag tycker det är onödigt att utsätta hunden för hennes största rädsla om allt säger att tålederna inte har något med hennes mentalitet att göra. 

Jag har inte träffat min sambos familj på ett år, jag brukade träffa dom ofta innan hunden. Jag sa till hundpsykologen häromdagen att jag måste introducera hunden för dom för jag står inte ut med att sitta hemma. Dom har 3 barn. Hundpsykologen sa att jag ska ha henne kopplad och  i munkorg. Det lär bara göra henne ännu mer rädd så jag tror jag skippar att träffa familjen. Jag får vänta tills alla utredningar och mediciner är klara och prövade. Om de hjälper eller inte.

#17 Det är nog lätt att utesluta. Jag har själv fått artros i yttre fingerlederna och nu även i tårna. Det bildas benutskott som är fullt kännbara, även synliga på fingrarna. Kan jag se och känna dem så…

Efter att ha läst ditt inlägg i och svaren i tråden tycker jag egentligen att det bara finns en sak att göra: boka en tid och låt din älskling somna in. Ge både henne och dig ro. 

När jag och min sambo köpte vår första gemensamma hund gjorde vi så mkt research. Vi köpte en fantastiskt fin och renrasig hund från en seriös uppfödare, men redan vid några månaders ålder började han visa osäkerhet bland människor. Vi tränade och tränade, läste allt som gick att läsa, träffade hundtränare, hundpsykologer och veterinärer, men ingenting hjälpte. Egentligen visste vi nog det från början, att ingenting skulle hjälpa. Men ändå fortsatte vi, tänkte att "kanske, kanske kan vi hitta lösningen". Och så hade vi så jäkla dåligt samvete och tänkte att vi hade sabbat honom på något sätt.

Tillslut träffade vi en hundtränare/etolog specialiserad på rasen som sa: "Jag kan inte hjälpa er, ingen annan heller. Er hund mår inte bra och han är en fara för omgivningen när han bär på dessa rädslor. Han är dålig mentalt och det finns ingenting ni hade kunnat göra annorlunda". Efter det tog vi beslutet, men det dröjde ändå ett halvår innan vi klarade av att göra det. Då var han 2,5 år. Den dagen åkte vi ut till vår favoritplats, en stor äng vid en sjö, där vi låg i solen och grät medan han åt märgben. Sen åkte vi till veterinären. Jag älskade den hunden något enormt och saknar honom än idag, men det var rätt beslut att ta. Under åren med honom isolerade vi oss totalt.

I efterhand fick vi reda på att flera hundar från uppfödaren hade visat samma tendenser. Vi träffade ett par som kämpat med sin hunds rädslor i två år. De gav upp när deras hund hoppade upp och högg en person ordentligt i ansiktet. De hade 110% koll på sin hund i två år men så vände de ryggen till i någon sekund. Med det sagt: rädda och mentalt dåliga hundar är en fara för omgivningen, hur noga man än är som hundägare. 

Idag har vi en ny hund och han älskar allt och alla. Rädsla finns liksom inte i hans värld, allt är bara glädje. För mig var det ett viktigt kvitto på att det som hände med vår första hund kanske inte var vårt fel, trots allt.

Jag vill börja med att ge styrkekramar till dig för den otroligt jobbiga sits du och din hund sitter i. Om du bestämmer dig för att utreda veterinärt så är mitt tips att testa för autoimmun reumatism. Den ger ofta symptom som vandrande, diffus hälta, stelhet ibland och att hunden försöker undvika situationer som den vet kommer att göra ont. Om hunden har utbredd ledsmärta i kroppen så påverkas psyket enormt och smärta gör hunden mycket stressad. Sjukdomen debuterar i unga år och är tyvärr kronisk, men det finns läkemedel som kan underlätta. Så om du vill felsöka medicinskt så testa för reumatisk sjukdom. Jag hade en hund som under nästan ett helt år undersöktes av flera olika kliniker och troddes ha både borrelia och diskbråck innan en specialist tog blodprov för reumatism och därmed fann grundorsaken.