Jag tror nog att en leonberger kan passa. 🙂

Bil är definitivt ett jätteplus, i synnerhet med en så stor hund.👍 (Folk är inte alltid så benägna att vilja ge en skjuts när man kommer med en hund i den sizen.)

Jättebra att du är öppen mot uppfödaren och att hon dessutom bor nära så att du kanske kan få lite stöd där. Jag tycker att du verkar tänka och resonera klokt angående din psykiska ohälsa, att ha vettig själv- och sjukdomsinsikt är en otrolig fördel. 
En hund kan hjälpa en så mycket, man måste gå upp, man måste ta sig i kragen och göra något - och man är aldrig ensam. De kan ge så mycket kärlek och stöd.❤️

#1 Tack så mycket för ditt svar! Det hjälper! <3

Tycker verkligen det känns som att du tänker helt rätt kring ditt hundköp! Genomtänkt, planerat, ärligt; 10 av 10 hundkex. Angående huruvida hunden kommer tåla att du orkar mindre ibland, den kommer klara sig fint. Tror inte det finns någon hundägare som inte har perioder då hunden av olika anledningar får mindre aktivering.

#3 Åh tack så mycket! Blir så glad över era svar.

Man lär sig dessutom diverse sätt att "lataktivera" hunden när man inte mår så bra och för att motivera sig själv.
Angående social ångest så var noga när du socialiserar din valp! Ju osäkrare du är, desto viktigare är det att den är trygg i situationen. Jag har ju själv social ångest, de bästa hundarna jag har haft ur den synvinkeln är mina labbar och cairnterriers. De älskar/har älskat folk, visserligen har jag fått träna på att de ska uppföra sig någorlunda uppfostrat runt andra personer men hellre det än att behöva övertala en osäker hund att det är jättetrevligt med folk när man inte tycker det själv.

Sen tycker jag att det underlättar betydligt att ha med hundarna om jag ska göra saker. Det är mycket lättare att gå hundkurs där de är med än att gå någon annan form av kurs. Dessutom finns det alltid något man kan prata med andra deltagare på kursen om - alla gillar ju att snacka hund.😊

Välkommen till hundlivet!🌺👍

Leonberger är en faktisk ras som nog kan passa dig perfekt. Tänk dock att se till att ha fast inkomst då det är dyrt att ha hund. Och Leonberger kräver ibland planering av möblering i lägenheten då det är en ganska stor hund som behöver plats :)

Absolut kan den passa dej. Den kommer även att hjälpa dej att må bättre. Det är jag säker på.

Låter som du har bra planer och även jag tror rasen kommer passa dig fint 👍 👍👍 Vi skaffa hund för att jag skulle ta mig mer ut och det hjälpte mig så pass mycket att jag idag jobbar i butik 💪

Leonberger är en härlig ras. Med deras storlek måste man ibland vara lite taktiskt, som du säger ha bil anpassad för det och kanske planera om man ska ta dem med sig till kompisar, men de kan ta förvånansvärt liten plats. Dante här på bilden är i 60 kilosklassen, han tar mindre plats än katterna i soffan.

Leonberger är jättetrevliga. Min kompis har haft tre olika leonbergers och gemensamt för dem har alla varit att det bästa de vet är att få vara med. Aktivering är kul och de tackar inte nej till vad man vill prova på, men att bara ligga hemma och mysa nån dag är nästan bättre om du frågar dem. Både Dante och Ronja, min kompis två, är nästan lite lata och bekväma av sig, gör inte mer än de måste. Vi har varit på en del leonbergerträffar och alla vittnar om samma sak, det är anpassningsbara hundar som tar dagen som den kommer, gärna hänger med på olika aktiviteter och är enkla att ha att göra med. De gör sig även bra som familjehundar.

Angående din psykiska ohälsa så tror jag att i många fall hjälper det att ha draghjälp från hunden, att man liksom kan sätta sig själv lite i andra hand och faktiskt gå ut med hunden även om man känner att man vill isolera sig och inte ens titta ut genom fönstret. Att även om man har en dålig dag så måste man ge hunden mat och kissa den, man kan liksom inte bara "stänga av" helt som i alla fall jag har lätt att göra i sämre perioder.Jag har social fobi, men när det kommer till saker som har med hunden att göra är det som att det inte finns. Gissar att det är för att man kan "gömma sig" lite bakom hunden, på hundkurs är det fokus på hunden och att lära sig nya saker, i hundrastgården pratar man om hundarna, om folk hälsar när man är ute är det ofta för att fråga om hunden. Det blir liksom aldrig fokus på mig när hunden är med, då är det hunden som drar fokus vilket passar mig bra.

Tror nog det kan passa dig!

En sak som jag upplevt, som jag verkligen tror på, är att rutiner och ansvar verkligen hjälper psykisk hälsa. Med en hund har man ett liv man måste ta hand om. Man måste ut. Man måste fixa mat (och annat). Man måste kamma, städa, fixa, osv. Detta är inte menat att låta negativt, tvärtom tycker jag. Visst är det jobbigt ibland när man måste ut i skitväder eller dyl, eller när man är trött och har huvudvärk eller på andra sätt mår dåligt fysiskt eller psykiskt. Men man kan bli förundrad över sin förmåga att sätta allt sånt åt sidan eftersom man har ett ansvar för hunden.

Jag tror verkligen det är super, och du verkar seriös med dina tankar och planer. Dessutom bra att du väljer en ras som kan klara sig med lata dagar också, känns som det kan vara en bra match. Det kommer säkert bli en del jobbiga perioder oavsett med valp/unghund som är brötig ibland, men det kommer vara värt det. Du kommer lära dig otroligt mycket och inse att du är mycket mer stresstålig än du tror. Och du kommer grubbla väldigt mycket mindre i allmänhet när du har en hund som kommer ta upp mycket av din mentala kapacitet så att säga :)

Instämmer med #8 angående storleken. Vår mastiff på 80 kg märktes mindre än cairnterriern som väger 8… De där riktigt stora hundarna lägger ofta beslag på en säng/soffa där de kan iaktta omgivningen (medan min cairn ständigt är runt fötterna på mig). Sen vet jag egentligen inte om jag ska skriva detta så det inte blir någon form av förväntansångest, men ganska många får en "psykisk dipp" när de fått hem valpen. Man vrider och vänder på om man verkligen klarar av detta med hund, valpen är skitjobbig, man hinner/orkar inte med allt det där man tänkt göra och träna - och "alla andra" på sociala medier (i synnerhet Facebook!) verkar ha små mönstervalpar som är rumsrena vid 10 veckors ålder och färdiga för startklass i lydnad vid 12. Släpp de tankarna! Ta't lugnt, det är ingen tävling om "bästa valp" utan det får ta den tid det tar. Försök att "bara vara" och ta det som det kommer. Du fixar detta! :-)

#11 Bra sagt. Och många går nog igenom en hel del stress särskilt med första valpen, man vet liksom inte. Nästa valp kommer jag inte oroa mig eller tänka så jäkla mycket med.

Det är bra att ha med i huvudet att valpen kommer vara stundvis asjobbig. Försöka att tänka att man aktivt måste perfekt träna på varenda liten skitgrej valpen gör, eller att den måste vara rumsren då eller kunna vara ensam då..osv. Jag såg online hur folk kunde lämna sina valpar ensamma hemma ett par timmar utan vidare runt halvåret gamla.. För mig gick 10 min först runt 8-9 mån gammal. Till exempel. Man får inse att de är olika, och går igenom en massa (vissa jättedryga) faser - men det mesta utvecklas naturligt med åldern!

Tack så jättemycket för era allas svar!! Det hjälper mig verkligen!! Det gör att det inte känns som att det är ett hinder att må dåligt ibland och ha social fobi, utan precis som ni säger att det snarare kan vara bra med en hund så att man får komma ut och få rutiner. Blir verkligen lättad och glad!

Och du som skrev det där med att man kan få en dipp när valpen kommer hem, vad bra att du skrev det! Det låter som en typisk grej som skulle hända mig, så det känns bra att ifall det blir så, så är det fler som känner det, så slipper jag känna mig så misslyckad och förvirrad!

För övrigt så pratade jag med en uppfödare utanför stan idag, jag var såå nervös då jag har telefonskräck, dessutom så hade jag sjukt svårt att komma på saker att säga/fråga så var lite pinsamt. Men nu har jag iallafall tagit ett första steg! Och så var jag på Arken Zoo tidigare idag och tittade på koppel, hundmat, hundsängar m.m. Min dröm känns som att jag kan ta på, äntligen!

Ifall någon har mycket kunskap om att läsa MH och/eller föder upp leonbergers, PM:a!

Har en Leonbergerhane på snart 3 år. Han är nog inte så rastypisk, har tyvärr en del osäkerhet och rädslor. Han är ganska aktiv och vill gärna hitta på äventyr. En del vakt i sig. Leonberger blir vuxna sent, så valp och unghundsperioden kan bli rätt lång (och ibland jobbig). Det är en hund som ofta blir väldigt varm, så många föredrar att ligga på golvet. Annars brukar upphöjda hundsängar vara att föredra, så det är luftigt under. Försäkringen är skitdyr för dessa stora hundar, var beredd på det. Tyvärr har vår kille haft en del skador och sjukdomar, tex öroninflammation och våteksem (vanligt inom rasen) och muskelsträckningar. Men han är friröntgad i höft och armbåge. Det är något som är viktigt att titta på vid köp! Också om anlag för LPN och ögonsjukdom som är vanligt inom rasen. Det är fantastiskt att få borra ner ansiktet i en Leonbergerpäls! Fråga gärna om du vill veta något mer specifikt!

Jag hjälper dig gärna att kika på MHn om du vill. Jag har inte jättekoll på just leonberger men när det gäller sällskapshundar så är det vissa saker som är bra och mindre bra, oavsett ras. Tex att det är en någorlunda tillgänglig hund utan stora rädslor och med bra avreaktioner. Något som jag tycker är viktigt hos ALLA hundar såvida man inte specifikt söker något annat.

Jag kan inte mycket om Lernberger, däremot vet jag allt om att skaffa hund när man är 19. Jag köpte min corgi pembroke Pepsi två dagar efter studenten och det var det bästa jag någonsin gjort. Nu hade jag min partner med mig genom valperioden så jag fick lite hjälp men jag var alltid huvudansvaret. Ibland kommer man hamna skrikandes på hallgolvet efter en dag med mensvärk och ångest men de är få jämfört med alla dagarna av glädje man får. Min hund är min livspartner, min bästa vän och största solstråle genom livet och att jag skaffade honom när jag gjorde var helt rätt. Nu är det bara jag och han ett tag och utan honom hade jag ibland inte orkat gå upp på mornarna, men hans ivriga morgonhälsningar har inte misslyckats med att få upp mig en enda gång. Jag kan bara säga att det bästa antidepressiva i världen är en egen hund! Du kommer klara dig galant, för hundar är faktiskt väldigt anpassningsbara och förstår de där skrik-dagarna bättre än de flesta människor. Jag tänker avsluta med att säga något uppmuntrande som jag fick höra och det är att även om valpar är helt fantastiska så kan de suga rätt rejält! De kan vara helt otroligt jobbiga men det man ska komma ihåg är att det blir bättre och bättre för varje dag! Lycka till med din egna lilla (eller i detta fall väldigt stora) vovve!!!

#15 Tack så mycket! Jag har PM:at dig!

#16 Tack så jättemycket! Blir så glad av ditt svar, då det känns som att jag kan relatera. Ska tänka på detta dom dagar allt går skit. <3

Mina hundar känner för övrigt av ifall jag VERKLIGEN mår dåligt, då är de hur lugna och snälla som helst, eller om jag "bara är lite nere" - då drar de igång mig. Man kan väl inte förvänta sig det av en valp, men när man vuxit ihop lite. :-)