Har en hane som är likadan. Han är även så mot trubbnosiga tikar. Förmodar att det är pga att det låter som dom morrar när gom andas. Jag har kommit till den gränsen, att jag struntar i han när vi möter andra. Han kommer inte att bli bättre. Jag gör ingen affär av det.

Det jag inte tycker låter så bra är "

jobbigt att varje gång han ser en hane flyger han iväg och jag ramlar och skadar mig.

". Jag tycker liksom man måste kunna fysiskt hålla i/kvar sin hund.. annars vore det smart om du skaffar nån sele eller hjälpmedel som ger dig mer kraft.

På ämnet så är det nog andra som kan ge bättre råd. Jag skulle jobba med kontakt och skvallerträning. Att det funkar bra med tikar när ni tränar säger ju inte så mkt om själva träningen - de har han ju inga problem med verkar det som.

En sele är inget allternativ eftersom de blir starkare i de. Skvaller och kontakt funkar inte för att ser han en hane är jag helt ute ur bilden. Vet inte ifall han gör det för att visa revir eller för att skydda mig på något sätt. Men han märkte denna hanen 100m bort och flög ner för backen så jag fick svårt att hålla kvar. Jag tappar kopplet och ramlar rakt fram och skrapar upp hela benet och vrickar foten. Detta va första gången det blev så allvarligt, annars försöker jag alltid sätta mig ner, dra honom i öronen eller i ” bakbenets fett ”för att han ska släppa blicken i hunden.

#3 Drar du honom i öronen eller nyper i bakbenen så är det ju självklart att han blir förbannad och istället för att han släpper låsningen på den andra hunden kan han säkert koppla att när man möter en hanhund så får man ont, och han verkar ju vara typen som blir mer triggad av smärta istället för att backa. 

Med sele tror jag det syftas på en frontknäppt sele, alltså att det finns en ring framme på bröstkorgen som man knäpper i, hunden blir inte ens i närheten så stark i en sådan som i en vanlig sele. 

Jag har också haft hundar som gjort utfall mot andra hundar och där har det funkat bäst att gå ut i en vid båge(man skapar avstånd och "tvingar" inte in hunden i ett möte rakt framifrån), vända hunden mot dig och nästan trycka in rått kött/köttbullar/korv/vad nu hunden värderar högst i munnen, till slut kommer hunden koppla möte med karameller.

Prio 1: Att du kan hålla din hund - och det gör man inte via öronen eller bakbenen. Som påpekats så lär det bara göra honom mer förbannad eller osäker, vilket det än är som hans beteende beror på. Det finns som sagt selar där man fäster kopplet framtill, om hunden drar till så "vrids" fronten mot dig = hunden tappar i styrka. Det finns även gå fint-selar, de är inte särskilt snälla mot hunden men du MÅSTE kunna hålla din hund! Så kallat halti / haltigrimma påminner om en hästgrimma där man fäster kopplet under hakan på hunden. Även där vrids huvudet mot ägaren och hunden tappar i styrka. Ett helstrypshalsband gör också att det är lättare att hålla hunden - och krisar det riktigt så kan du sätta det precis bakom öronen på hunden. Det här är måhända inte särskilt snälla eller trevliga metoder och ska INTE användas vid träning utan som en nödlösning tills problemet tränats bort, åtminstone delvis. Det är du skyldig både din hund och din omgivning. Hur gammal är han nu? Det är väl en leonberger? Med tanke på hundens storlek och att du kanske inte har så mycket erfarenhet själv(?) så tänker jag att det vore bra om ni kunde få hjälp IRL. Bor du på hyfsat avstånd från uppfödaren? Kan du be henne om hjälp? Hon kan ju rasen och har så att säga personligt intresse av att det ska gå bra och funka för er.

Ja det är en leonberger, 2 år gammal. Jag har erfarenhet om rasen, men vet inte hur jag ska få hans uppmärksamhet när han låser sig. När vi går på stan är han jättelugn, men när vi går på ytor där det inte är så mycket hundar blir han galen. Vi har kontaktat en hundinstruktör som ska hjälpa oss. Vi håller även på med utställning och där säger han inte ett knyst . Uppfödaren säger att det är testoseronet som snurrar runt och att det är normalt att han har lite agg mot hanar, men inte att han gör utfall. 

Vi har provat sele som man fäster fram på bröstet, nosgrimma och helstryp men tycker inte att han bättras för det. Han brukar inte träffa så mycket hundar så de kanske cirkulerar runt de?

Bra med en instruktör! En liten varning: även om det har blivit bättre på senare år så finns det fortfarande instruktörer som använder väldigt otrevliga metoder. Jag tycker absolut att man kan säga till en hund när den gör fel, men en del går långt över en rimlig gräns. Får ont i magen när jag tänker på hur jag behandlade min dåvarande "problemhund" en gång i tiden - allt enligt instruktörernas råd. En del metoder är dessutom ganska hårda trots att de verkar rätt ok innan man så att säga skrapar på ytan. Lycka till!

#6 Att han fungerar "bättre" i stan eller på utställning kan vara pga något som kallas flooding, där intrycken blir så många/stora att hunden inte känner att den har en chans att ta sig ur situationen, och därmed "stänger av"/"blir lugn". Så egentligen känner den samma sak som när den gör utfall, fast den kan inte uttrycka det. 

I läget där han redan stängt av finns det sällan särskilt mycket att göra, och i de lägena drar jag bara med mig hunden efter första förmåga. Skvaller får man träna när hunden är så pass lugn och trygg att han fortfarande är mottaglig för inlärning. Jag vill tipsa om att lära in skvaller på något han inte tycker är obehagligt först, för att lära sig vad skvaller betyder, och sen börja jobba med skvaller på hundar - på ordentliga avstånd! Så långt avstånd att han fortfarande känns hyfsat lugn, även om det är på 300 meter. Sedan arbetar ni er närmre och närmre hunden, i den takt med att han blir trygg.

Jag skulle inte säga att det har att göra med att han inte träffat andra hundar, och tror definitivt inte att det är en hållbar lösning på problemet (att låta honom träffa fler). 

Finns det någon på Sveriges Hundföretagares hemsida nära er? Där brukar man ha en chans att få en träff på en bra instruktör/hundpsykolog/etolog/problemhundsutredare!

För att låta lite hård så är det där dessutom något man bör beakta om man funderar på att använda hunden i avel. Beror väl lite på vad som ligger bakom beteendet, men är det stort testosteronpåslag så är det definitivt ingen lämplig avelshund. Menar nu inte att dissa din hund som jag inte ens sett, men det är en väldigt viktig bit i aveln.

Ibland kan det hjälpa att fokusera på att hunden ska göra en specifik sak och vara konsekvent med just det. Tex att hunden ska sitta. När ni är ute och går och ser en hund, så innan din hund reagerar för starkt så ser du till att hunden sitter ner. Reser hunden sig så sätter du den ner men struntar tex om han skäller. På ett sätt som inte är våldsamt, men bestämt kan du fysiskt ta tag i hunden och visa att han ska sitta kvar. 

Jag upplever att hundar oftast blir mer triggade av att gå emot varandra än om ena hunden går förbi när din hund sitter. 

Sätt krav på att hunden ska sitta och belöna när han gör rätt. Det är ju också viktigt att ge hunden en chans att lyckas genom att tex börja på längre avstånd och sen trappa ner det.

#7 och #9 Ja absolut finns det folk som behandlar hundarna elakt, men det finns ju jättemånga som behandlar hundar jättebra och verkligen förklarar, visar en bättre modell.Jag personligen tror ju inte att det är något allvarligt, utan bara att han vill hälsa med de blir fel. Självklart kommer jag inte använda honom i avel om detta beteendet fortsätter.  Vi har bokat enskilda träningar med en hundinstruktör/psykolog så hoppas att hon får bukt på detta 

#8 Tack för en superbra kommentar. ska absolut försöka arbeta med skvaller på långt avstånd! Vi har bokat in oss på kurser med en hundpsykolog i närheten avoss så hoppas hon kan läsa av vad som ligger bakom!

#10 vi har provat att sitta ner när vi möter hundar på avstånd och det funkar bra. Men de är bara på vissa ställen har får agg mot hanar, upplever de oftast i skogen

Det är ju fullt normalt att en könsmogen hane inte alls är förtjust i andra hanar, sedan handlar det om uppfostran, träning och personlighet om det leder till regelrätta utfall. Att ni inte kan kontrollera honom riktigt och det blir kaotiska möten gör sitt till. Det jag skulle göra är att 1. Se till att kunna kontrollera hunden fysiskt. Kanske dubbelkoppla i halti + halsband/sele. 2. Jobba massor på impulskontroll i andra situationer. Träna t ex sitt kvar, skvaller, gå fint vid sidan och brytsignal i många olika situationer och successivt svårare. Har hunden förstått konceptet fullt ut, är det lättare att överföra till hundmöten.

Ett tips också är att göra mer för att aktivera och trötta ut hunden. Min egna unghanne i samma ålder är MKT lättare att hantera vid hundmöten när han är rejält aktiverad och nöjd.

#13, Bra tips! Vettig aktivering i lagom mängd kan göra STOR skillnad för hur en hund uppför sig - i synnerhet när det gäller unghundar, skulle jag vilja påstå.

#14 Ja.. Det är väldigt påtagligt att det liksom finns en viss mängd av energi som vill ut. Får den inte komma ut på andra sätt så kan tex hundmöten bli betydligt mer laddade.  

Sen upplever jag själv att min hund har en "fas" just nu runt snart två års ålder. Han kanske är lite sen i utvecklingen, men jag upplever att han blir mer unghunds-stroppig och mindre valpig. Han har nu börjat sprätta när han bajsat och dyl också. Samt att han kan gruffa tillbaka när vissa hundar morrar/skäller vid hundmöten (förut reagerade han bara med att vilja springa fram till dem..).

Vad jag läst mig till är 18-24 (-ish) månader en fas det med för många unghundar.

Oavsett, skaffa tillräckligt med hjälpmedel först och främst så du kan kontrollera hunden fysiskt. Minimum är ju att kunna hålla kvar hunden på plats så den inte oönskat springer fram till nån.

Vad bra att du bokat möte med hundpsykolog! Berätta gärna här i tråden hur det utvecklar sig och hur det går för er.

min tax hatar stora hundar så han försöker flyga på alla men det är ju en tax så behöver bara gå vidare med honom min 6kg varg

#17 Som ägare av stor hund skulle jag egentligen uppskatta om ni ändå försökte träna på att han inte ska agera mot alla stora hundar ni träffar.. Skulle faktiskt vara skönt om vi inte behövde träffa ett flertal små hundar som morrar/skäller/sliter och gör en massa utfall varje promenad med ägare som aldrig försöker jobba med sin hund.

#18 Jag håller med, oavsett storleken  på min hund eller den som gör utfall är det en situation som känns stressande för alla inblandade. Att träna sin hund på problemområden är viktigt oavsett storleken, för en harmoni och balans i hundens mående.

17 och du skulle tänka så om hunden vägde 30 kg oxå? Vi har tre tikar vid löp blir ena rätt bjäbbig o vi har detta löp jobbat mycket på det är inte okej att vara liten galen bjäbbhund. Hon är rätt tråkig vid löp går i snigelfart och tycker jobba denna tid är helt ointressant. Det är oftast jag som går med hundarna och detta löp fick hon inte någon anställning på bli bjäbbnäbb. 🙌

Att tänka på med skvallerträning (och mycket annat) är att jobba på nivåer där hunden är kontaktbar och inte har låst sig. Tänk som ett trafikljus, på grönt är hunden fokuserad på dig, villig och motiverad att göra rätt. På gult är det något annat som lockar, men med tillräckligt gott godis/rolig leksak osv osv kan man fortfarande arbeta. På rött har hunden låst sig totalt, den går inte att nå fram till, och i dessa situationer måste du som ägare bara se till att på ett så enkelt sätt som möjligt ta er ur situationen. Jag tror att när du menar att han är omöjlig vid möten av hanar, så är han uppe på rött ljus. Du måste göra träningen enklare för honom, backa till gult eller grönt ljus.

Bra förklarat! 👍