Min farfar hade en som jag växte upp med =) En otroligt snäll ras, som gärna leker och busar men oxå väldigt lugn. Nicco som han heter gillade inte att man kröp runt på golvet och gillade inte stök. Jag uppfattade honom som en lite enmanshund men hur snäll mot andra som helst! Jätte gulliga och snälla och en ras jag gärna skulle skaffa. Han tränade spårning med honom och det gillade han och var duktig på.

Min halvåring har varit väldigt framåt mot främlingar sedan ca 3 månaders ålder. Han har aldrig varit särskilt hoppig eller överdrivet *på* mot främlingar (det behåller han till den närmaste flocken, mot oss blir han däremot överdrivet på när vi kommer hem :P), men han tycker verkligen att alla ska älska honom lika mycket som han älskar dem 

Han kan vara lite överdramatisk, första gången jag klippte klorna på honom så skrek han som en stycken gris, och så har han även betett sig hos veterinären när någon t.ex. dragit eller tagit på något ben eller liknande, mot hans vilja. Det har vi dock övat bort, så numera kan han även uppskatta att få klorna klippa medan han slappnar av på rygg framför mig (har dock övat på denna typ av avslappningsövningar och att ta på tassar och klor väldigt mkt på grund av dessa överdrivna reaktioner tidigare). 

Skulle tro att han har mer jaktinstinkt än de flesta Eurasier, han har försökt jaga fåglar och ääälskar katter. 

Överlag så har han hittills varit en väldigt lättsam valp, han gillar att leka, är väldigt lättlärd och har känts trygg från dag 1. Han har dock mycket små, envisa beteenden som lätt faller under radarn för att de inte direkt *stör* pga hur diskreta de är. Har försökt uppmärksamma dessa mer och mer och övat på dessa (har inga bra exempel just nu pga att de är /så/ vardagliga, men de finns där).