Jag skulle aldrig välja en sådan hund om jag funderade på att skaffa barn själv. Du kan ju aldrig säkert veta VAD  hos barnet som triggar hunden.

Men barn tar uppmärksamhet och tid, låter, vill så småningom klappa, peta, dra - nej, skulle aldrig riskera något.

Vi har 2 andra hundar också, det är en aktiv ras som de inte har tid att träna och så med, och det har vi

Jag skulle inte heller chansa. Kanske går det att träna bort markerandet/bitandet. Men är det schysst mot hunden om barn gör den så stressad?

Hej! 

Som en person med erfarenhet av hundar med rädsla/osäkerhet kring barn (och även utbildad djurvårdare med vana av problemhund), snälla gör det inte! Köp inte den hunden! Om ni funderar på att skaffa barn så är det inte rätt hund för er, det är helt enkelt inte rätt mot hunden (samt naturligtvis inte heller framtida barnet/barnen som riskerar att bli biten). 

Att tvinga en hund att umgås/bo med barn när den uppenbarligen inte alls trivs med det, det kommer bara ställa till problem och medföra risker också såklart. Ska hunden vantrivas och vara rädd resten av sitt liv? Ni kommer sannolikt aldrig kunna lita på hunden kring barnet. Tänk om barnet "struntar i" (inte förstår) morrningar och hunden då känner sig tvingad att bita ifrån? 

Visst kanske den kan lära sig tolerera barn hjälpligt vid ev. besök av barn men att ha en sån hund boende i ett hem med barn, det är helt enkelt inte rätt. Hitta en annan hund är mitt råd, för allas skull. Jag kanske låter elak, men det är endast för jag tänker på hundens bästa. 

Min förra hund, Cain (tyvärr avlivad p.g.a. sjukdom) var extremt osäker. Han tyckte bland annat att barn var riktigt läskiga. Bebisar innan de började krypa/fara runt gick bra men sen blev de jätteläskiga. Han kunde även tolerera att vara i närheten av äldre djurvana barn som förstod att allt måste ske på hans villkor. Jag stängde in honom i ett annat rum eller avgränsade med grindar vid besök av barn, så han skulle slippa stressen och rädslan. Vågade aldrig lita på honom runt barn och läste hela tiden av hans signaler även då han umgicks med de barn han tolererade. Barn fick inte hälsa på honom ute osv. Han hade tur att han hamnade hos mig eftersom jag varken har eller kommer skaffa barn, de barn han träffade under sin livstid var barn som hälsade på (ex. syskonbarn) = han fick lugn och ro i sitt eget hem för det mesta. Observera! Cain bodde hos uppfödaren tills han var sex månader och de hade ett barn på 1-3 år, alltså van vid att ha barn runt sig från födseln. Han var rädd för barn fram tills han somnade in (då var han 10,5 år). 

Nu har jag en ganska så osäker unghund, Ianto,  som ibland hoppar över signaler och kan bita till. Han är liksom lite för snabb i sina reaktioner och kan morra/varna men bita en sekund senare utan att det finns chans att göra som han säger (han lyckades få tag i mitt läpp en gång, det gjorde ont vill jag lova och då snackar vi en nakenhund med väldigt glest mellan tänderna)… Han behöver bli respekterad och förstådd och jag skulle aldrig lita på honom runt barn. Han får vara i  ett annat rum när barn kommer på besök. Med undantag för de äldre djurvana barnen som vet hur han är, låter honom vara med på sina villkor och mest leker med min äldre otroligt barnkära hund, Sookie, istället.  

Att köpa en hund som är rädd för barn och hoppas på att det eventuellt kan tränas bort så pass att hunden sedan trivs med barn nära sig 24h/dygn…det skulle jag verkligen avråda i från. Känns inte speciellt troligt och hunden riskerar att bli en "vandringspokal", för vad gör ni om det inte går att träna bort, ska ni ha hund och barn åtskilda i hela hundens liv? 

Du beskriver en hund på 15 kg. Mina hundar som jag aldrig skulle lita på kring barn för att det skulle kunna gå illa var/är betydligt mindre. Cain vägde ca 5,5 kg och Ianto väger 4 kg. Ett litet barn som blir bitet av en 15 kilos hund, det kan gå rejält illa, tänk på det. Jag blev biten rätt rejält av Cain (han hade andra problem än "bara" så extrem osäkerhet att han fick äta starka mediciner mot ångest avsedda för människor, "problemhund av hög rang") vid tumgreppet en gång, jag kunde inte bära något (inte ens typ. en juiceförpackning) och knappt heller använda tumgreppet på ca en vecka p.g.a. bettet träffade vid en led. Vad skulle hända om det var en 15 kg hund istället för en 5,5 kilos hund (dessutom med halvtaskiga tänder eftersom han var nakenhund) och vi byter ut mitt tumgrepp/min hand mot ett barns ansikte? Vågar ni riskera det?

Anledningen till beskrivningarna av mina hundar är för att varken Cain eller Ianto skulle ha fungerat i en barnfamilj. Det skulle inte vara en bra plats för dom och de skulle behöva vara rädda i sitt eget hem. Vem vill vara rädd i 10+ år? Den hund du beskriver låter som en hund som behöver få komma till en person med tid att arbeta med den och ge den ett aktivt hundliv…absolut…men framförallt behöver den utan tvekan få komma till ett hem utan barn/planer på barn, där den slipper känna stress och rädsla. Att vara stressad och rädd dygnet runt är verkligen inte bra, så snälla var osjälviska och låt hunden slippa det, köp inte hunden. 

Hoppas verkligen inte ni tar detta som någon form av påhopp, jag ser bara till hundens bästa. Det finns säkerligen en mer passande hund för er därute och en mer passande matte/husse för den beskrivna hunden. 

Mvh/Chinesecrestedlover

Chansa inte!

Håller med de andra. Dessutom, du säger att ni har tid. Kommer ni att ha det när banet/barnen kommit?

Nej Avstå.