När den dagen närmar sig
Nu vill jag prata om avlivning, och framförallt om att ta beslutet. Min gamla vän Elsi är snart 14 år och dagen för avsked närmar sig obönhörligen. Hon började kännas gammal "på allvar" för ungefär ett år sedan, och sedan dess har det hela tiden funnits med i bakhuvudet. Hon är stel, ganska vinglig och något dement, men har fortfarande viss glädje i livet - hon tycker om att få träna (=bjuda beteenden och bli belönad) och om vi träffar någon trevlig hanhund lever hon upp. Samtidigt känns det som att mycket i vardagen är jobbigt för henne, och med handen på hjärtat även för oss. Det är jobbigt att veta att beslutet kommer att behöva fattas relativt snart, och det känns nästan som att jag går och väntar på att något avgörande ska hända så att jag slipper. Samtidigt som jag blir panikslagen vid minsta sjukdomssymtom, för jag vill absolut inte att det ska behöva bli en akut avlivning på djursjukhuset. Hur har ni resonerat när det är dags: var går gränsen för ett värdigt liv för er och hur klarar man att ta beslutet?
Åh, aj, mitt hjärta. Vi tog nog vårr 16-åring hane precis i tid. Han hade tumörer längst med sidorna men hade inte ont av dem. Än. Lederna och balasen hade inte gett med sig men han hade förlorat hörseln vilket resulterade i väldigt mycket ångest, dessutom sov han i princip dygnet runt och var extremt svår att väcka. Till oss sa veterinären typ att han lider inte nu men när han börjar göra det kommer det gå från 0-100 och att det sannolikt inte var så långt bort. Så vi valde att ta bort honom, vi bor väldigt nära veterinären och vår hund var bekant med honom. Så vi tog vår vanliga promenad och så fick han somna in på det. Det var det absolut jävligaste jag har gjort, någonsin. Att han ändå var såpass pigg att han slickade bort tårar och skulle "komfort-sitta" i mitt knä…ja, nej, fy fan. Men jag ångrar inte en sekund att vi faktiskt gav honom möjligheten till det avslutet snarare än ett stressat avslut i plågor, när vi faktiskt hade möjligheten att välja. Och även om det är förlamande och fruktansvärt att göra det så kan jag säga att det ger mig ro, att veta att han faktiskt hade det bra hela vägen in i slutet. Jag gjorde min pilkt som hundägare, att minimera lidandet.
Tack för att du delade med dig! Jag tänker ju också lite så, vill inte vänta på att det blir akut - särskilt som hon har veterinärskräck och det vore bättre att vi kan planera det noga. Men samtidigt har hon ju varit stabil i sitt mående länge, så det känns märkligt att ta bort henne bara sådär…
![[AnimeV4]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Hundpodden Vår Bästa Vän har ett äldre avsnitt om avlivning. Du kanske hittar något där?
Jag själv tycker att det viktigaste är livsgnistan, men jag tycker inte heller att man ska vänta tills ett väldigt sjukdomsbesvärat djur tappat den.
Vi fick akutavliva vår 14 år gamla hund, vi misstänker att han fick en hjärnblödning eller liknande. Han försämrades drastiskt på en dag och fick svårt att gå, vi fick åka akut in till veterinären och allt gick väldigt snabbt. Nu i efterhand ångrar jag något fruktansvärt att vi inte tog beslutet tidigare men vi förstod helt enkelt inte att han skulle bli så dålig. Innan detta uppvisade han typiska ålderstecken (demens, trötthet, beteendeförändringar) och om jag haft möjlighet skulle avlivningen skett tidigare så att vi kunde undvika akutavlivningen.
Perfection is achieved, not when there is nothing more to add, but when there is nothing left to take away.
#4 Jag har också varit med om samma situation med en tidigare hund och vill inte behöva akutavliva igen. Något som en stroke/hjärnblödning går ju inte att förutsäga, så det behöver du inte må dåligt över. Men håller med om att det är bättre att göra det innan något akut händer, det är bara så svårt att ta ett sådant beslut…
#3 Ska kolla in podden, tack. Håller med om att man inte får vänta tills djuret lider, samtidigt är det svårt att ta beslutet när jag ändå upplever att gnistan finns kvar…
#6 Det förstår jag verkligen! Jag fick nyligen avliva ett endast drygt 2 år gammalt marsvin (de ses som smågamla vid ca 4,5-5 års ålder) sist pga diabetes😕
Och så avlivade jag ett marsvin pga ett öga som blev riktigt illa över knappt 2 dagar (hade veterinärkontakt). Han mådde jättebra i övrigt och var så glad. Verkligen fruktansvärt. Inte heller gammal. Tror knappt 3 år.
Om jag var ni (för ni är två va?) skulle jag nog vänta lite. Det verkar som om ni tycker hunden trots allt har det rätt OK nu, har livsglädje, inga akuta lidanden o.s.v. Prata med veterinären, försäkra er om att ni får komma snabbt när det är dags. Bestäm en gräns. Typ så fort något mera tillstöter så är det dags. Jobbigt att gå och vänta på den dagen som ju ofrånkomligt kommer, men jobbigt att avliva en hund som man fortfarande tycker har en del kvar också.
Men det är som jag brukar känna, ni behöver ju inte känna likadant. Och på ett sätt är nog det här sättet grymmare mot en själv. Man får ju gå och tänka på det längre. Finns inget rätt och fel i det här. Jobbigt och vidrigt är det hur man än gör.
#8, jag känner exakt som du, jobbigt är bara förnamnet och inget alternativ känns självklart. Men samtidigt ingår ju det i dealen, det är självklart aldrig lätt att ta beslut om liv och död. Det är dessutom svårt när hon varierar i dagsform, ibland känns slutet väldigt nära och bara ett par dagar senare är hon pigg och glad. Jag har nu bestämt mig var det ska ske (om det inte skulle bli akut). Det är hos den veterinär som avlivade vår förra hund, för hon var helt fantastisk och eftersom vi flyttat sedan dess har Elsi aldrig varit där tidigare, inga negativa känslor inför platsen. Bara att ha kollat upp detta känns faktiskt väldigt bra, nu har jag en plan när det blir dags.
Vad skönt! Tror också det är så, värst är innan man bestämt sig.
Håller med dig, hemul. Och när saker och ting väl är bestämda så är det definitivt innan det är som värst. När det är gjort kan man pusta ut lite och börja sörja.